EXKLUSIVT – Rubarth möter Norling: ”Vad fan har jag gjort av MIN talang?”

Boken ”Mats Mats Rubarth” släpps i morgon. FotbollDirekt kan redan nu publicera ett smakprov ur boken från när Mats Rubarth pratar med sin förre tränare Rikard Norling.
– Vad fan har jag gjort då? Vad har jag gjort av MIN talang? Inte alls mycket! säger Rikard Norling till sin förre adept.

I boken ”Mats Mats Rubarth”, som är skriven av Josefine Lindén (författaren bakom Daniel Tjernströms självbiografi ”Tjerna – En kaptens hjärta”), tar AIK-ikonen er igenom sina tankar kring allt mellan himmel och jord. Han berättar för första gången öppenhjärtigt om livet på och utanför planen, i och utanför strålkastarljuset. Dessutom röster från tränare, spelare, vänner och familj som alla har olika versioner av den mångsidige AIK-hjälten från Örebro. Boken innehåller flera intervjuer, bland annat Rikard Norling, Martin Åslund och Nebojsa Novakovic.

Exklusivt utdrag ur boken, en konversation mellan Rikard Norling och Mats Rubarth på AIK:s träningsanläggning Karlberg:

R = Rikard Norling
M = Mats Rubarth

R: Du fick ut jävligt mycket av din fotbollskarriär, men tror du att du skulle fått ut ännu mer, om du då haft den vishet du har i dag?

M: Ja, kanske. Jag kan bli trött på att jag inte var bättre oftare, så kan jag säga. De sista två säsongerna var jag ju trött i kroppen, jag tränade knappt. Kunde inte ens skotträna för att jag hade så ont i höfterna. Tyvärr är det den sista säsongen som ligger en närmast i minnet. Det känns som om karriären var så kort. Åren gick så fort. Jag minns så lite också, jag kan inte rabbla resultat. Jag minns i princip de få mål jag gjorde.

R: Alltså, du och jag är så lika, vi är ruskigt lika, mer än jag någonsin kunnat föreställa mig, inser jag nu. Det som framför allt skiljer mig från dig är det att du går djupare i ditt sätt att se dig själv ur ett kulturellt perspektiv. Det gör inte jag. Jag har kommit fram till att jag nästan förebrått sådana som har en talang, sådana som du, och som inte gör tillräckligt mycket för att ta hand om den. Men samtidigt har jag kommit fram till om mig själv: Vad fan har jag gjort då? Vad har jag gjort av MIN talang? Inte alls mycket! Jag bara – happ, det funkade bra i AIK, happ, drar vidare till Malmö, funkade bra där, drar vidare till Norge och så PANG, en
sådan riktig jävla megasmäll. Jag har halkat på nåt bananskal hit och dit. Inte läst något, inte förkovrat mig ett skit, kommer inte ihåg hur det gått i matcher… Det ordnar sig, har jag tänkt. Men jag har ju karriären kvar. Det är skillnaden. Det är som om du hade kunnat fortsätta som spelare. Där har jag turen att vara. Så – året efter Norge har jag bara läst och läst och rest runt och träffat folk.

M: Vad har du läst då menar du?

R: Alltifrån om hur hjärnan fungerar, vad som triggar igång belöningssystem, till ledarskap ur ett psykologiskt perspektiv och projektledning. Allt sådant som jag struntat i tidigare, jag bara: Äh jag går ut på träningsplanen och briljerar och får dem att se hur bra jag är och hur bra jag får ihop laget. Jag har tagit jävligt bra folk för givna som jag jobbat ihop med och inte ens fattat vad de har gjort. Ett par ur Malmö-staben var hur bra som helst, så går jag till en annan klubb och säger ”jag ska ha en sådan och en sådan” men har inte haft en jävla aning om vilken arbetsbeskrivning jag är ute efter. Jag har bara tagit det för givet. Inte haft nån koll alls. Så jag tog flyget ner och intervjuade dem jag jobbat med. Ställde frågan: Vad gjorde du egentligen? Efter att ha jobbat med personen i tre år… Så jag har varit en tränartalang som först nu börjat göra någonting åt att också utvecklas. Insikt kommer med åldern.
åldern.

M: Jag kan nog, inte ångra, men jag kan tycka att det är synd att jag hade en sorts talang, men inte talangen för att sköta allt runt omkring, den som krävs för att nå ännu längre. Den hade jag inte, i alla fall inte inom fotbollen. Jag ville hellre ”vara bra ändå”. Ibland går det. Samtidigt berodde det lite på att jag saknade ambitionen att ta mig utomlands. Jag trivdes bra i Stockholm. Tanken på att spela i Heerenveen skrämde mig, inte för att jag inte skulle klara av det. Men jag ville inte bo i en liten by eller håla utan några riktiga kompisar. När jag gjorde mitt bästa år i AIK 2003 skrev jag på nytt nästan på en gång. Då visste jag var jag skulle vara och slapp tänka på det. Det hade varit bättre för plånboken att lämna såklart. Men tanken på att vara nånstans i kanske tre år och inte få saker att fungera rent socialt men spela bra och dra in massa stålar, den tanken har lockat mig noll procent.

R: Du är ganska unik på det sättet, det är inte många som är som du. Jag har aldrig mött nån som du faktiskt. Jag har träffat många som är hemkära, många som är talanger, där fotbollen kanske betyder mer än livet självt. Men det här att vara en rejäl, jäkla råtalang som du är, men säga: ”Ja, jag vet, men jag trivs med det här. Det räcker så här för mig, varken mer eller mindre.” Vad skulle en tränare kunna ha gjort för att kunna
maximera dig, att inte nöja dig?

M: Jag vet faktiskt inte. Jag gillar inte när någon säger åt mig vad jag ska göra heller. Sådan har jag varit sen jag var liten. Det är inte så att jag inte kan foga in mig i ledet, jag tror inte att jag är jobbig att ha att göra med.

R: Nä, det är du inte.

M: Men just detta att jag vet att jag inte alltid har rätt, men det spelar ingen roll att jag vet, vill jag inte göra nåt så gör jag det bara inte. Sen får jag ryck ibland när jag skärper mig. Nu låter det som att jag misskötte mig, så var det ju inte. Jag drack ju aldrig öl innan match eller sådana grejer, till exempel. Jag var nog för lite av en fotbollsidiot, kanske. Eller så var det just det som gjorde mig bra? Jag vet inte.

R: Samtidigt så tycker jag att när man såg dig spela, fick man känslan av att du skulle hålla på så länge du fick, tills det var riktigt kört. Jag var övertygad om det. Hade inte du haft så ont så tror jag det skulle blivit en längre karriär. Så pass mycket gillade du fotbollen.

M: Visst, hade det gått bättre de sista åren hade säkert inspirationen att spela funnits kvar. Men jag hade ju inte lust att spela någon annanstans än i AIK heller. AIK är i toppen av Sverige. Så är det ju. Att då gå över till att spela i Assyriska på en konstgräsplan i Södertälje och ha ont i ljumskarna, det fanns inte på kartan. Men ser jag på åren som var bra, i Superettan och året efter när vi kom tvåa i Allsvenskan och när jag var riktigt bra under Richard Money, det var ju liksom inte hans förtjänst. Jag hittade bara flyt, det var i mitt eget huvud. Givetvis boostades jag av att han pekade ut mig som tänkt målgörare inför matcherna, men jag har haft andra tränare som sagt det också och det har ändå inte fungerat. Däremot har jag haft svårt för sådana tränare som bara står och gastar. Du vet, hårtorken. Inga argument utan bara skäller så allt fladdrar i ansiktet på en. Jag var lite irriterad på dig ibland med bullarna du snackade om eller vad det var, visst, men dig hade jag alltid stor respekt för eftersom du kunde vad du gjorde. En sådan tränare som däremot gastar och har nåt spelsystem från 1984, tappar jag respekten för direkt.

R: Det är spännande, när vi körde ihop så var jag fem år yngre än vad du är nu. Jag var jäkligt grön sett ur ett livsperspektiv. Det känner jag nu. Till slut var jag också som nån polisman. Jag tror att du skulle märka en fundamental skillnad på mitt ledarskap nu jämfört med då. Och säkerligen en ännu större skillnad om fem år när jag kommer vara eller i alla fall ska vara som bäst som tränare. När man är runt femtio år och kan lägga ihop tillräcklig tränarerfarenhet med livserfarenhet. Det känner jag nu, att jag blir bara bättre och bättre. Jag är så trött på den jag var, jag stampade i nån ond cirkel, stod i princip i fönstret och tittade när du kom inslirande med bilen i sista sekund innan frukost. Jag såg dig som James Bond till slut, fick för mig att du stod där borta om du var tio minuter för tidig och väntade in så du skulle komma i exakt sista minuten. Jag stod verkligen i det där jävla fönstret och fick för mig sådant. Så – jag hamnade också själv i en negativ ledarskapstrend som säkert till syvende och sist är en av anledningarna till att det var tack och adjö för mig när man frågade spelarna. Jag fattade aldrig själv att jag var i en så pissig trend. Jag tror att det var David Fjäll som sa det till mig: ”Du, ledarskapsmässigt kanske du ska tänka på att inte gå och leta fel hela tiden…” Och det är först då det går upp för en, när någon som har insyn och som man vet vill en väl lägger fram det på ett så klokt och pedagogiskt sätt. Det var nog det första jag ändrade efter det, att ta tag i mitt kontrollbehov. Nu skulle jag ju aldrig stå i det där fönstret. Nu skulle jag möta dig i hallen och tjoa ”Tjenare, Mats,
hur är läget!” Jag tror att du skulle trivas på ett helt annat sätt med mitt ledarskap idag. Men att kunna lura dig att få ut max, att du ska komma runt tänket: ”Fan, jag är bra och jag trivs bra, jag fattar inte vad Rikard
håller på med.” Det är svårare.

M: Nej, och du hade inte kunnat hela min kropp för det. Jag vantrivdes inte och oavsett om du stod i fönstret så kan jag säga att du är den klart bästa tränare jag haft. Att jag slirade in berodde ju helt enkelt på att hade så svårt att somna om kvällarna så jag sov så länge jag bara kunde på morgonen för att orka.

R: Tänk, jag fattade inte det då. Tanken slog mig liksom inte.

M: Jag minns att jag hade somnat 05.00 nån gång och så kom jag en kvart sent till frukost. Då fick jag veta att jag levde. Jag sa till dig: ”Jag somnade inte förrän fem och då valde jag att sova fyra timmar i stället så att jag skulle orka”. Då gjorde jag som jag själv tyckte var bäst. Det håller inte alltid i ett gäng, det måste vara svårt att som ledare känna av, hur mycket ska man anpassa efter individen och hur mycket ska man kollektivt göra likadant?

R: Jo, men sen kan man göra det på olika sätt. Jag tror i och för sig att jag försökte med det också, att ta det på egen hand med dig och inte göra så stor grej utav det.

M: Det var ju som med Mattias Moström, han var ju resor värre. Han kom sent tre dagar i veckan, han kom verkligen inte upp på morgonen och han kunde dyka upp en halvtimme sent. Jag tyckte så synd om honom. För han kunde verkligen inte. Jag fattar att det måste vara skitsvårt som ledare när 25 man gör olika men borde göra likadant.

Text: Josefine Lindén

Köp boken ”Mats Mats Rubarth” till FotbollDirekts specialpris. Ange beställningskoden FotbollDirekt när du beställer boken här hos Idrottsförlaget så får du 10 procents rabatt. Boken kostar då 266 kr + 49 kr frakt. De tio första som köper boken får den signerad.