FD LÅNGLÄSNING – Henrik Berggren: ”Bosse ringde upp och frågade om jag var arg”

Efter flera år med dåliga resultat och ekonomiska problem ser Djurgården framåt. För FotbollDirekts Mårthen Bergman berättar klubbens vd Henrik Berggren om hur man tog sig ur den ekonomiska krisen, hur tajt han och Bosse Andersson jobbar samt hur han ser på framtiden för klubben han supportat i 40 år.
– Vi ska ut och spela i Europa igen. Så att komma bland de tre första eller vinna cupen är vårt mål på ett par års sikt, säger Henrik Berggren.

Kring 2010-2011 så var Djurgården en klubb där 20-30-tals miljoner kronor rann ur Djurgården. Frågan är om Djurgården varit så illa ute någon gång i modern tid? Det gamla ledningen försvann i och med att Magnus Pehrsson fick sparken. In kom forne guldmakaren Bosse Andersson och han hade med sig sin parhäst Henrik Berggren som tog över som ny VD för en storklubb i kraftig gungning hösten 2013.

Den första tiden för den nya administrationen skulle bli oerhört besvärlig med flera stålbad som radade upp sig. Det gick så långt till att man tvingades till att sälja flertalet stjärnor. Daniel Amartey, Erton Fejzullahu, Aleksandar Prijovic såldes alla i rask takt för att minska ytterligare ett tungt minusresultat.

I dag står Djurgården stabilt jämförelse med krisåren. En serie svåra beslut har lett till ett eget kapital på nästan 17 miljoner kronor och 2016 har varit ett år med ett par av Djurgårdens största försäljningar någonsin med Sam Johnson i spetsen. Nu berättar Henrik Berggren om vägen från ekonomiskt klister till där Djurgården är i dag.

I november 2013 sattes du och Bosse Andersson att ta över Djurgården. Hur exakt bild av det då allvarliga läget hade ni?
– Bosse och jag hade ju en ganska lång historia i Djurgården innan dess och vi hade följt och känt många människor i Djurgården när vi var ”borta” från föreningen. Vi som ett kollektiv hade mycket lättare att komma in i Djurgården och det var en väldig fördel. Det är ganska svårt att driva elitverksamhet i dag och alla strävar efter ett rörelseresultat runt 0 eller positivt, men samtidigt är man pressade av de sportsliga resultaten. Vi kände väldigt mycket av folket på kansliet och runt föreningen och de flesta hade vi jobbat med förut. Det var inte som att börja från noll.

– Men om vi hade bilden av exakt hur det såg ut? Nej, det har man ju aldrig om man inte är i föreningen. Jag kände till exempel inte till avtalet med Tele2 Arena och hur det såg ut. Vilka kostnadsposter Djurgården hade och vilka avtal vi satt i. Men det var förstås det första vi kollade på: vad sitter vi med för åtaganden? Personalen är förstås den stora utgiftsposten, jag skulle tippa att snittet bland allsvenska klubbar är att personalen står för minst 50 procent av kostnaderna. Vi började kolla på hur kontraktssituationen i truppen såg ut och då kunde vi ganska snabbt konstatera att den inte var optimal. Vi stod inför ett par alternativ under första halvan av 2014. Nummer ett var att chansa och tro att allt skulle bli bättre, förlita sig på donationer från snälla människor och så vidare, men vi valde ett annat alternativ och det bestämde vi snabbt. Det var att vi snabbt måste sälja spelare, senast sommaren 2014. Vi behövde få ett ”break” i vår ekonomi och få trygghet i verksamheten.

Hur fick ni det?
– När det blir oroligt som det var då så blir man orolig även för sin egen situation och därför blev folket i föreningen väldigt passiva. Man presterar inte bra under de förhållandena och vi blev därför tvungna att ändra på det och se till så att föreningen fick kraft igen. Och där hade vi tur 2014. Det smällde till rejält och Daniel Amartey till Köpenhamn var en nyckelaffär för oss. Vi gjorde även lite andra spelaraffärer den sommaren och tog en chansning på att truppen vi hade kvar skulle kunna leverera på samma nivå även om några av de tongivande spelarna försvann, samtidigt som vi då fick in pengar på banken. Vi lyckades med det men det var inga genvägar. Vi behövde spara och det var stora kostnader i spelartruppen och där skar vi ner väsentligt. Färre ledare, billigare spelare och så gjorde vi oss av med de dyraste.

– Men det går heller inte att spara sig ur det utan man måste också jobba med intäkterna och om fokus 2014 var att sälja spelare och spara så har fokus från 2015 fram till nu handlat om att öka intäkterna. Allt från publikintäkter till de mer kommersiella intäkterna, resten får vi ta längre fram. Vi klarar inte av att göra allt på en gång för de resurserna har vi inte. Men publiken blev nummer ett och som nummer två kom alltså sponsorer där Djurgården har varit historiskt ganska svaga. Där tog vi några beslut som gjorde att vi nu kommer upp i en nivå somi alla fall är värdig. Vi vill vara duktiga på allt från biljettförsäljning, souvenirer, sponsorer, allt, men man får ta saker och ting i rätt ordning.

Var det någonsin nära konkurs?
– Det var det inte, det man råkar ut för normalt sett är att man inte har tillräckligt med likvida tillgångar, det du har i det egna kapitalet är spelartruppen, tält på Hjorthagen och Kaknäs och så vidare, men det är inget du rakt upp och ner kan sälja och betala löner och leverantörer med. Det egna kapitalet har varit okej men likviden var jättejobbig och det är där det trasslade till sig. Därför var det så skönt att affären med Amarey till FCK inte var några delbetalningar framåt i tiden eller liknande, utan det var pengar på kontot veckan efter. Det var väldigt viktigt för oss att göra den affären.

Hur viktigt?
– Extremt viktigt. Det var en nyckelaffär och den visade också att vi kunde sälja dyrt. Där ska också den tidigare ledningen ha mycket kredd som hittade honom.

Vad hade hänt om den inte hade skett?
– Jag är uppfostrad att man ska klara sig själv. Vi ska ha våra egna frihetsgrader och jag lovar dig att vi hade klarat oss ur den situationen ändå. Vi hade inte lagt oss och dött.

Beskriv hur du och Bosse jobbar.
– Allt handlar om att få balans mellan ekonomi och sport, det är det som avgör huruvida man lyckas eller inte. Kombinationen med Bosse och mig är förhoppningsvis lyckosam, och jag tror att vi arbetar lite annorlunda än de flesta. Vi är väldigt engagerade i varandras ansvar, man skulle kunna säga att det är 80/20 där. Han är vår sportchef, vårt ansikte utåt och de flesta vet vem han är. Då tror jag mycket på att sportchefen också kan bidra till intäkterna. Våra samarbetspartners vill ha närheten till sporten och det får de genom Bosse och hans långa historia inom Djurgården. Han känner väldigt mycket folk och han lägger betydligt mycket mer tid än vad många tror även på andra saker än vad en ”traditionell sportchef” gör.
– Från mitt perspektiv så ska jag ju hålla koll på ekonomin, vilket också gör att jag är djupt engagerad i kontrakt och kring försäljningar och värvningar. Jag lägger nog 20 procent av min tid på herrarnas spelartrupp. Och den mixen har varit lyckosam för oss.

Kände du att ni fick förståelse för den prekära situationen som Djurgården var i?
– Ja, jag tycker det fanns en väldigt förståelse från medlemmar och andra att det här bara måste vi göra. Men sen när det väl ska göras kan man många gånger känna sig jävligt ensam. Men alla vill ha sportslig framgång men även ordning på ekonmin. Utan det sistnämnda får du sällan det förstnämnda.
– Sen så den miljön vi är i i Djurgården, vi har en tradition av att vinna, vi är i en storstad, det är klart våra medlemmar och supportrar och vi vill vinna eller åtminstone se en utveckling och framtidstro om att vi ska vara med och slåss om det om x antal år. Förväntningarna och trycket är väldigt stort. Men där var det bra att Bosse Andersson kom in. Han har hjärtat i Djurgården och var en stor del av klubbens första framgångsperiod. Många var glada över att han kom tillbaka. Jag var mer okänd även om jag varit med nästan lika länge och han och jag hade jobbat länge ihop. Men med Bosse kom en trovärdighet och energi som jag tror hjälpte oss. Jag tror att kombinationen av Bosse och mig passade väldigt bra i den situationen som var då och den situationen som är nu. Sen om Djurgården behöver någonting annat om två, tre, fyra, fem år så är jag väldigt ödmjuk inför det.

När kände du att ni började få fotfäste igen?
– Efter 2015, då kände jag att vi började närma oss ett rörelseresultat som låg någonstans några miljoner minus före spelartransfers.

Hur förklarar man att så mycket pengar som drygt 20 miljoner rann ur Djurgården ett par år i rad runt 2010?
– Det är tyvärr ganska lätt hänt, vi är inte ensamma om att ha gjort den typen av dåliga resultat. Man överskattar intäktssidan, det är normalfallet, och man tror att man ska sälja mer biljetter, sponsorskap och så vidare och när det väl börjar gå dåligt så har kostnaderna en tendens att öka, att man till exempel mitt under brinnande säsong måste få in spelare för att göra bättre resultat. Kostnadssidan kan man ha större ansvar för själv, köper man nån är det trots allt ett aktivt beslut. Vad gäller intäkterna är det värre, det går förstås inte att styra på samma sätt.

Men hur kan så många klubbar hela tiden göra ”drömbudgetar” istället för att safe:a upp och sen blir allt som överstigar det en bonus?
– Viljan vinna fotbollsmatcher. Det finns ett tryck på en och en vilja att vinna som gör att det ibland fattas felaktiga beslut. Jag har varit med om det själv, det är lätt att säga att det är enkelt att ”safe:a” men när man väl sitter där så ser det inte riktigt ut så. Problemet är lite att i grunden vill man ju ha en budget som går ihop. Det tror jag gäller nästan alla, att det ska stå typ noll på sista raden. Du vet vad du har för kostnader på spelartrupp, övrig personal, arena och så vidare. Så märker du att intäkterna inte räcker för att täcka riktigt och då är det lätt hänt att man bara “äh vi tror att vi kan öka det och det och det, publiken, sponsorer allt för att få noll”. Då sätter man sig i nåt man kanske inte riktigt tror på från första början men som man verkligen hoppas på. Det låter banalt men är nog inte svårare än så.
– Sen vill man ju på längre sikt uppnå att ha ett eget kapital som är tillräckligt så man kan klara svängningarna ett enskilt år. Har man det är det inga problem att gå minus ett par år.

Nyförvärven 2015 var ett tiotal och långt i från namn som sålde några årskort.
– Vi var väldigt nöjda med de nyförvärven. Kerim Mrabti till exempel hade vi följt extremt länge både jag och Bosse. Vi hade ett stort hopp kring laget och sen lyckades Bosse trolla fram Mushekwi inför säsongsstart vilket var en chansning som man ändå får säga slog ganska väl ut. Vi hade en väldigt rolig vår och sommar och jag tror publiken kände att ”oj nu har vi något på gång här”.

Har ni känt er som en ”mindre klubb” emellanåt i och med att de ekonomiska musklerna inte funnits där?
– Vi vet var vi befinner oss i näringskedjan. För mig är det solklart att spelaraffärer är en del av den ordinarie verksamheten och därför är det viktigt med ungdomsfotbollen och att vi i viss mån försöker köpa billigt och sälja dyrt. Trickset är bara att du inte kan lägga in det i budgeten. Du kan inte förvänta dig att sälja för si och så mycket varje år.
– Jag brukar snacka om vilka hyllor i affären vi kan köpa på och under en längre tid där har vi fått handla från lägre hyllor än våra konkurrenter. Men sommaren 2016 har vi visat att vi kan värva spelare från hyllor lite högre upp igen, till exempel Isaksson och Mange .

Hur ser organisation överlag ut i dag jämfört med för några år sedan?
– Vi har lite lägre kostnader men har också skaffat nya intäkter. Först blev vi tvungna att banta den för att vi inte hade något val, men nu måste vi våga satsa lite för att tjäna nya pengar. Det är är ett krux det där som jag ägnar hela dagarna åt.

Hur mycket ”glädje” skänker en välmående förening kontra sportsliga resultat?
– Det är svårt att svara på för en supporter som mig som har följt Djurgården i 40 år. Jag tror folk har förståelse för att vi hamnar mitt i tabellen som vi gjort senaste säsongen, om vinsten av det är att få ordning på ekonomin. Men som jag sa är det jäkligt viktigt att se utveckling och hoppas och tro på nåt som kommer runt hörnet.

Hur har du mått runt hela det här? Många sömnlösa nätter?
– Det här är ett otroligt roligt jobb och det är en ynnest att få jobba med det man älskar, men det är också väldigt påfrestande över tid. Man jobbar varje dag, året runt. Jag brinner för hela verksamheten. Jag brinner för hela Djurgården precis som väldigt många av mina kollegor. Jag är extremt tillgänglig och älskar det här. Men självklart sliter det.
– Vi har haft ett ganska besvärligt år. Vi vann de tre första och sen gick det väldigt dåligt under våren och sommaren. Och vinner vi inte fotbollsmatcher så spelar det inte så jäkla stor roll vad för pengar vi har på banken. Det är utefter matcherna vi blir bedömda. Det var knappt så man vågade titta på sidan 343 på text-tv på ett kvartal. Så det är klart att det har känts bättre nu i slutet, givetvis bortsett från derbyförlusterna.
– Men jag är en ganska cool och lugn kille tror jag. När vi förlorat så kan jag inte deppa för länge för jag måste se till att vi jobbar ännu hårdare dagen efter och så resonerar de med sportsliga ansvaret också. När vi förlorat matcher är det nattsvart på vårt kansli men vi måste upp på det igen, det finns inga genvägar där, jag kan inte sitta och deppa för länge, det går inte, hur skulle det se ut? Även om jag kan göra det inombords skulle jag aldrig låta det påverka mitt arbete.

Hur länge tror du att du och Bosse orkar köra?
– Var sak har sin tid och det kommer komma till en punkt då det är läge att byta ut oss, det är vi helt coola med. Men vad vi drömmer om är egentligen två grejer, om jag nu ska prata för oss båda: Vi vill väldigt, väldigt gärna att Djurgården spelar i Europa igen. Vi vet hur kul vi hade och vilken energi det ger. Vi ska ut och spela i Europa igen. Så att komma bland de tre första eller vinna cupen är vårt mål på ett par års sikt. Mål nummer två är att jag lite längre fram vill lämna ifrån mig en välskött förening till nästa kille eller tjej som ska driva det här. Det vore fantastiskt. Men jag hoppas kunna göra det här en bra tid till.

Tio år?
– Tio år känns som en väldigt lång tid men jag tycker det är kul varje dag. Jag tycker aldrig att det är tråkigt att gå till jobbet på måndagsmorgonen. Men att vi får det att rulla kräver sin insats.

Du och Bosse är väldigt olika. Åtminstone utåt sett?
– Vi är naturligtvis jätteolika, han är mycket mer utåtriktad och ”bara kör”. Han är mycket mer av en entreprenör. Jag är mer av den försiktige killen som vill tänka efter noga innan jag fattar beslut. Både Bosse och jag har för många år sen konstaterat att vi behöver varandra då våra egenskaper är så extremt olika. Och vi har aldrig bråkat. Vi har en otrolig respekt för varandra och vet att vi behöver varandras egenskaper. Det är inte alltid man är ense men då tror jag både känner att ibland vinner man diskussionerna och ibland får man ge sig. Normalfallet är att jag pratar med Bosse det första och sista jag gör varje dag, plus att vi sitter i samma rum när vi jobbar. Allt vi gör, gör vi tillsammans.

Lägger han alltid på luren först med dig också?
– Japp, utan att säga hej då. Jag är inget undantag. Jag vet att jag gjort så själv någon gång för att provocera och då har han ringt tillbaka och bara ”Är du arg eller?”.

Hur trygga är Djurgården i dag?
– Visst har vi lite pengar på banken och har gjort en del bra affärer den här sommaren… men återigen: det finns inga genvägar. Publiksnittet har gått ner i år så det är bara kavla upp ärmarna varje dag. Det låter så larvigt det där, men det finns inget annat än att ordna nya intäkter och vara snål med kostnader. Men det är klart att vi har en liten trygghet och det egna kapitalet är på en anständig nivå. Mycket talar för att vi gör en vinst 2016.

Hur ser du på framtiden? Hur ska Djurgården utvecklas ytterligare ekonomiskt och inte vara så hårt beroende av försäljningar? 
– Det vill vi inte vara beroende av, det ska bara vara grädden på moset. Att ta sig långt i Europa eller sälja spelare är enda sätten man snabbt kan få in mycket pengar, då kan det smälla till ordentligt. Annars är det bara att slita på med intäkter och vara försiktig med kostnader. Vi har en jättepotential i att höja publikintäkter och det kommersiella. Vi har bara nåt början på vår potential där.

I dag har ni ett eget kapital på cirka 17 miljoner. Hur ser du på dessa pengar?
– Som en buffert för att klara antingen ett dåligt år eller en offensiv satsning. Att man tar ett år och satsar på spelartruppen eller utvecklar verksamheten. Det är inga problem att gå minus något år så länge det är planerat.

Är det realistiskt för Djurgården att omsätta, låt säga 200 miljoner inom en femårsperiod?
– Ja kanske. Men kan vi komma upp till 130 miljoner inom ett par år är det ett bra första steg. Vi har mycket outnyttjat i publik och kommersiella intäkter. Sen vet man aldrig vad kommande TV-avtal och så ger.

Henrik avslutar. Han ska skynda iväg på ishockey.
– Det är skönt att bara kunna vara supporter ibland också, säger han och skrattar.