FD LÅNGLÄSNING: ”Jag knarkade och var drogberoende när jag spelade i AIK”

ÖSTERSUND. Brwa Nouri var den stora juniorstjärnan som sköt SM-guldet till AIK:s P16-lag 2004. Året där på fick han som 17-åring kontrakt med A-laget. Men genombrottet kom aldrig. Istället började han med droger, åkte fast i en knarkrazzia och fick sparken från AIK. Det här är historien om jättetalangen som gick vilse i mörkret, tog sig ur det, började om med Dalkurd och nu ska spela allsvenskt med Östersund.
– Tre veckor innan SM-guldet med juniorerna så testade jag min första drog. Jag blev beroende när jag fick mitt A-lagskontrakt med AIK, säger han i en lång intervju med FotbollDirekt.se.

Mellan februari och september 1988 mördades minst 50 000 kurder, kanske upp emot 100 000 eller ännu fler än så. Brwa Nouri låg i sin mammas mage när hon och hans pappa bestämde sig för att fly Saddam Husseins regim i Irak. Via Kalmar och Göteborg så flyttade Brwa, då fyra år, och hans nyskilda mamma till Solna 1992. Fyra år senare började han spela fotboll i Vasalund. Direkt märkte han att han hade något extra.
– Det finns en film som heter ”Good Will Hunting” där killen är extremt begåvad i matematik och så får han en tjej som sitter med honom på ett café för att hon behöver plugga. Då frågar hon hur han kan ha så lätt för det där. Han svarar att hon ska tänka på Beethoven, han ser bara en sak och sen gör de det, det faller sig naturligt, säger Nouri där vi sitter i en hotellsvit på Frösön, med utsikt över Storsjön.
– Nu är inte jag Beethoven på fotboll men det föll sig naturligt för mig att spela fotboll. Jag hamnade i trans, ingenting annat betydde någonting, jag var så upp i taket fokuserad på att spela fotboll. Det fanns andra människor som också älskade att spela fotboll, men jag kände själv att det här betyder mer för mig. Det var något som andra inte hade. Jag säger inte att det var kvalité som fotbollsspelare, men jag älskade det såpass mycket att det betydde liv och död för mig.
– Fotboll har alltid varit min flykt, det är enda gången jag är ”free of mind”, det är enda gången jag kan meditera utan att tänka på någonting. Världen hade kunnat falla samman, jag hade inte hört någonting.

Brwa Nouri har precis avgjort den juniorallsvenska finalen mellan AIK och Frölunda, den 5:e november 2004. Tre veckor tidigare hade testat sin första drog.

Brwa och bollen var ett. Den följde med honom överallt.
– Jag kysste bollen, jag sov med bollen, jag var med bollen, jag trixade med bollen, jag blev utkastad från skolan för att jag hade bollen med mig. Hela tiden hade jag en boll med mig. Jag slog den mot väggar, tog sönder fönster, folk fick nog och jag gick inte hem och åt, mamma skrek och drog en i örat men ”nej, jag ska spela fotboll”. Det är ungefär samma känsla fortfarande, men jag har mer ansvar nu. Jag är inte hemma hos mamma längre.

När han var 13 år tog en kompis med honom till en träning med AIK.
– Jag förstod att jag var bra när jag spelade i Vasalund, för jag var bättre än de flesta där. När jag kom till AIK insåg jag att alla där var bättre än mig. Jag var sämst i det pojkar 13-laget, jag var bänkad i andralaget. Men någonting i mig sa ”hitta den som är bäst, jaga honom och bli bättre än honom”. Sex månader senare var jag bäst.

Vad drev dig?
– Jag vill bara vara bäst, för att jag vet att jag har det i mig. Jag kan mer än alla andra när det kommer till just fotboll. Så har jag tänkt hela tiden, vilket lag jag än kommit till. Hitta den som är bäst, jaga honom och bli bättre än honom. Allt gick spikrakt uppåt tills jag blev seniorspelare.

För seniorspelare blev han – snabbt. 2004 avgjorde han finalen i juniorallsvenskan och sköt guldet till AIK. Året därpå skrev han som 17-åring på ett treårskontrakt med AIK:s A-lag.
– Jag önskar att jag kunde säga att det var ”check” och enligt planen. Men jag blev som ett litet barn. För då gick drömmen i uppfyllelse. Jag fick A-lagskontrakt med AIK som 17-åring. De gav mig 3000 kronor i lön och jag skrev på utan att tveka. Det är klart som fan, det är AIK:s A-lag.
– Men ambitionen och motivationen slutade inte där. Tyvärr spelade det inte så stor vad jag gjorde, hur bra jag än var. Jag fick ändå inte chansen. Mina tår på den tiden så ut som om folk hade hamrat på dem, och de hamrade på dem för det gick bra liksom. Jag fick lovord på träningarna, jag var bättre än folk och andra spelare kom fram och frågade ”Vad är det som händer? Vad har du gjort? Varför får du inte spela?”. Då började jag undra, stämmer det de säger? Varför får jag inte spela, om alla andra tycker det? Jag tänkte ”fortsätt bara, det kommer, det kommer, det kommer”. Men det kom aldrig.

Han blev utlånad till till Åtvidaberg, ett beslut från tränaren Rikard Norling som efter för många frukostförsovningar av Brwa tyckte att det var dags att hans unge adept växte upp.
– Jag kom tillbaka med lite mer sunt förnuft. Jag gjorde fortfarande saker som var fel, men jag visste att det var fel, det gjorde jag inte innan.

Nästa steg var AIK:s samarbetsklubb Väsby.
– Jag älskade Micke (Stahre), han skulle ta över. Jag hade ett samtal med honom och det var klart som fan jag skulle spela för honom.

Varför klarade du inte av slå dig in?
– En blandning av många saker. Först och främst för att jag inte var tillräckligt bra. Jag skötte mig inte. Det var mycket oro kring mig. Jag höll på med mycket, ute på kvällar och sånt. Jag var väldigt svår att ha att göra med, och svår att träna med. Jag vet inte varför, men jag var bara svår. Jag fick gå på möten titt som tätt, det kändes som en gång i veckan. Men det var inte så att AIK slog på mig på dessa möten, utan det var mer att de trodde på mig. De sa att jag måste sköta mig, att jag måste vara en bra människa på och utanför planen.
– Så dessa saker i kombination med att det fanns andra spelare som var mer namnkunniga. Jag kommer ihåg, vintern 2006/07 sa Ola Andersson (då sportchef i AIK) och flera tränare att ”Det här är ditt år, vi tror på dig, det ser väldigt bra ut”. Sen hämtade de Khari Stephenson. Jag var i Göteborg hos min pappa och läste det i tidningen. Då skrev jag ett SMS till Ola: ”Alltså, ni sa att ni skulle satsa på mig och så går ni och värvar en spelare för sju miljoner, det finns inte en chans i världen att jag kommer få spela hur bra jag än är”.
– Men som sagt, i grund och botten var det väl att jag inte var tillräckligt bra. Men att vara tillräckligt bra för dem, i det läget, var att vara Messi, kändes det som.

Brwa i AIK:s tröja i superettan 2005.

Oron som Brwa pratar om innefattade knark, festande, slagsmål och kriminalitet.
– Allting började egentligen med att jag var nyfiken. Kompisarna gjorde saker och ting och jag ville också göra det. Det var också coolt att göra dessa grejer samtidigt som jag spelade i AIK. Det gjorde inte mig till en sämre fotbollsspelare, det kan jag inte påstå. För tillslut blev droger och den livsstilen jag hade min identitet. Det blev snarare så att när jag la av med det, och gav mig själv en chans, att jag då blev sämre på att spela fotboll. Jag hade tappat vem jag var. När jag väl började med drogerna igen, så kunde spelare och tränare säga ”Var har du varit de senaste tre månaderna? Du är tillbaka nu!”. Då blev det en bekräftelse på att jag blev tvungen att ha vissa saker för att kunna spela fotboll. Den psykiska aspekten förföljde mig i väldigt många år, det var först när jag kom till Dalkurd som jag blev människa.

När började du med droger?
– 2004. Tre veckor innan SM-guldet som vi vann med juniorerna så testade jag min första drog. Sen blev jag beroende när jag fick mitt A-lagskontrakt med AIK.
– Sen höll det på sådär. Jag levde dubbelliv, jag kom till träningarna efter att ha sovit max två timmar nästan varje dag och kunde fortfarande känna att jag konkurrerade om det. Men så fort jag gick därifrån så var det direkt till vännerna, direkt till slagsmål och direkt till knark fram till klockan 04.00 på natten innan jag gick upp 08.00 på morgonen för att äta frukost med laget.

Vilka droger missbrukade du?
– Min bas var cannabis. Men det var en del tabletter och kokain också. Mycket alkohol.

Någonstans måste ju fotbollen ändå ha varit såpass viktig eftersom att du gick upp varje morgon?
– Ja. Det är det som folk kan tycka är helt sjukt, men för mig var det inga problem. För fotbollen var fortfarande kärlek, det var allt. Men jag var beroende av någonting och när jag var beroende så var det ännu mer så att ”Det här får inte visas, ingen får veta”. Och då hade jag extra kraft och energi för att kunna prestera. Det gjorde nästan så att jag blev bättre.
– Det är inte så att drogerna, alla bråk och den livsstilen gjorde mig till en bättre fotbollsspelare, men det skärpte till min hjärna. Ingen fick veta, det var ett brott. Om AIK hade fått reda på det så var det helt, helt kört. Ständigt, dag in och dag ut, oroade jag mig för doping. Jag sket väl i att polisen skulle ta mig, men doping, det var ständig oro. Jag blev tyst, avskärmad och blev bara rädd.
– Jag kommer ihåg en Svenska cupen-match vi hade. Jag tror vi mötte Hudiksvall, vi vann med 4-0 på Råsunda. Jag hade knarkat den dagen till och med. Då kom dopingkontrollanterna efteråt, men de har ju redan valt ut vilka de ska testa. Men de stod där inne och min kompis sa till mig att ”De är här”. Min känsla var att ”Nu är det slut”. Jag tog mina grejer utan att duscha och sprang ut från Råsunda, raka vägen hem. Som att jag hade klarat mig och rymt från dem, men egentligen så var jag inte ens med på deras lista.

Du sa att du knarkade samma dag. Vilka skick har du spelat matcher i?
– Jadu… den dagen när vi hade en b-lagsmatch mot, jag tror det var Gefle. Det var då Åtvidaberg var där för att kolla på Admir (Catovic). Jag tror att jag hade rökt en joint två timmar innan samling, spelade den matchen och jag tror det fortfarande är en av de bästa matcherna jag har spelat. Det var då Åtvidaberg blev intresserade av mig istället för honom.
– Jag var i sämre skick när jag kom bakfull till en träning än när jag hade rökt på. Det här var min identitet, jag blev mig själv när jag rökte. Jag visste ingenting annat, när jag inte hade rökt och var ”normal” så kände jag inte igen mig själv. Jag kände mig inte bra, inte på plan och inte utanför plan. Jag var inte mig själv, och är man inte sig själv så är det väldigt svårt för någon att göra någonting alls egentligen. Men det är inte så att jag varit stupfull eller kraftigt hög när jag spelat match. Det har ändå gått ur skeendet, även om det finns kvar i kroppen. Men jag har kommit direkt från fester till samlingar, där jag ändå har presterat tillräckligt bra för att det inte ska synas.

Var det aldrig någon som upptäckte någonting?
– Nej. Men de som jag hängde med då i AIK visste om saker och ting. Jag åkte fast i den här knarkrazzian som var i Solna. Då kom det ut att jag skulle vara med i en rättegång för den, och då fick AIK reda på det. Då ringde de mig och frågade om det var sant att jag skulle infinna mig på en knarkrättegång. Vad skulle jag säga? Jag blev ju tvungen att säga ja. Då sa de att jag skulle in på möte.
– Jag vet inte ifall de vet om det men, det var ren lögn. Jag hade erkänt för polisen att jag gjort vissa saker men till dem hade jag sagt något helt annat. Så jag fick en till chans. Grejen var att det enda villkoret för att jag skulle få en till chans var att när de ville att jag skulle ta ett kissprov då skulle jag göra det. Då fick jag en kontaktperson inom AIK som tog mig lite här och där, spontant.

Den kontaktpersonen skulle leda till att Brwas tid i AIK tog slut.
– Jag var i och för sig ren den tiden efter razzian, sen så började jag igen och dagen efter att jag hade börjat så ringde han. ”Vi ska ta blodprov i morgonbitti”. Då fick jag halvpanik och sa att jag jobbar. Han frågade när, jag sa på fredag klockan 08.00 varpå han sa ”det är torsdag i morgon” och jag sa att jag menade torsdag.
– Så 05.00 på morgonen så skrev jag ett SMS till honom att jag var sjuk och inte kunde komma, då kom han och plingade på min dörr klockan 07.00 och sa att jag skulle få problem om jag inte följde med och tog testet. Jag sa att jag inte kunde för jag var sjuk och dagen efter träffade jag sportchefen Jens Andersson i Solna centrum över en kaffe och då sparkade de mig. Det var med all rätt, jag hade inte behandlat dem bra, fast att jag i flera år efter sa att det var de som var skit och att det var deras fel. Nu har jag vuxit upp och insett att de enda de försökte göra var att hjälpa mig. Hade jag erkänt första gången, vid den där razzian, att jag hade problem, jag hade en sjukdom, då hade saker och ting kanske blivit annorlunda och jag hade kunnat få professionell hjälp. Men då såg jag det inte som att jag hade en sjukdom. Jag fattade inte innebörden av det, och vad jag kastade bort.

AIK må ha gett Brwa foten, men de släppte inte taget om den vilsne talangen.
– AIK är en storklubb och det spelar ingen roll om jag hade varit en juniorspelare eller A-lagsspelare, är det någon person som är med i en knarkrazzia så skrivs det. Hade jag spelat i BK Brallan hade folk skitit i det totalt. Men trots det så när de sparkade mig sa de ”Vad kan vi göra för dig? Hur ska vi hjälpa dig? Vilken klubb vill du spela i?” och så vidare.

25 april 2009. Med Dalkurd på väg till en bortamatch mot Älgarna i division 2.

Han hamnade i Gröndal, men det funkade inte där heller, och tillslut gick flyttlasset till Dalkurd i division 2. Där stannade han i fem säsonger, varav fyra i division 1. Men viktigast av allt: det var där han efter fem års beroende blev fri från drogerna, sommaren 2009.
– Jag kom till Dalkurd och fick hjälp med allting egentligen. Jag fick en psykolog att prata med, behandlingsarbetare, ekonomiskt stöd, socialt stöd. Förutom att avgifta mig själv så hjälpte psykologen mig väldigt mycket med det psykiska som jag hade problem med. ”Jag kan inte prestera, jag behöver drogerna”, kände jag, men han fick mig bara att vända på myntet. Min tankegång och tankebana förändrades totalt av honom.

Han blev snabbt en nyckelspelare i Dalkurd och vid sidan av planen blomstrade han.
– Efter det så gick det väldigt bra, och jag skrev på nya kontrakt hela tiden utan att ens tänka på att dra högre upp. För… de hade räddat mig, vart skulle jag? Skulle jag gå och spela någon annanstans? Det fanns intresse från klubbar högre upp, men jag sa själv att jag inte var intresserad, jag ville ge tillbaka. Det fanns väldigt mycket att göra och förbättra i Dalkurd, Borlänge och hela Dalarna. Det fanns så mycket motsättningar mot sådant som jag ansåg vara sanning och rätt. Sen var det extremt roligt att spela i Dalkurd, det är extremt roligt att spela där. Det är en speciell föreningen med ett speciellt tankesätt.

Varför gjorde Dalkurd det här för dig?
– Jadu… Dalkurd är en social verksamhet mer än en fotbollsförening. De vill hjälpa folk och ge dem en andra chans. Sen skadade det ju inte att jag själv är kurd och om de ser en kurd, eller annan person, som skadat sig själv och vill ha en andra chans, då är de beredda att göra vafan som helst för dig. Jag vet inte hur mycket jag skulle kunna tacka dem för vad de har gjort för mig, men jag tror de vet om det, för jag har tackat dem väldigt många gånger.
– Jag vet inte om jag kan ge tillbaka på något sätt. Jag önskar att de kunde komma in i min kropp och se vad de har gjort. Dalkurd skapades av utanförskap i Borlänge, där det är väldigt mycket rasism och fördomar, och de jobbar i motvind hela tiden. Och att då fortfarande vilja hjälpa folk som fått sparken eller ta ungdomar som inte har det lätt i samhället och integrera dem och låta dem spela fotboll, som de älskar. Det är vad de står för. Fotbollen kommer i andra hand för dem.

Rent fotbollsmässigt stannade han för länge i Dalkurd.
– Ja, absolut. Men det var högst medvetet. Jag utvecklades hela tiden som människa, jag fick ta socialt ansvar. Jag fick gå och jobba i skolor, med föreläsningar, folk påverkades av historien jag hade. Det gav mig en grund att stå på, en trygghet och en självkänsla som hade saknats. Självförtroende också. Fotbollsmässigt tycker jag att jag är bättre än allsvenskan också, eller var då i alla fall, jag vet inte hur det är nu.

Men du mådde bra där?
– Exakt, det är det som är hela poängen. Jag hade mått dåligt en väldigt lång tid och att få känna en viss harmoni och en normal lycka där jag inte hade toppar och dalar och inte behövde saker för att må bra. Det var allt. Jag känner sådan tacksamhet för att de hade räddat mig från saker och ting. Jag fattar inte hur egentligen. Många kan vilja hjälpa dig och önska dig framgång och så vidare, men Dalkurd satte verkligen det i praktiken. Det var inte bara de i styrelsen, klubbledningen eller tränare. Det var alla runt omkring, de brydde sig. Och jag fattade inte varför de brydde sig om mig? Jag har kastat bort allting och varit helt respektlös mot allt som har med mig själv att göra och resten av världen också. Sen kommer de och lyfter upp mig, då fanns det inget annat än att spela fotboll med dem och dra sitt strå till stacken.
– De skickade mig på utbildningar som har med ledarskap att göra, med ungdomar att göra. Jag var tränare för småflickor. I Mellanöstern så… det är inte lätt för föräldrar, med tanke på kulturen, att låta sina sjuåriga döttrar springa runt i korta shorts, det är ingenting som deras föräldrar önskade sig då. Men för att integrera dem så hade styrelsen samtal med dessa föräldrar och jag fick ha ansvar för att åka runt med dessa flickor och spela fotboll med dem.
– De trodde att jag hjälpte dem, men de hjälpte mig mer än jag någonsin har hjälpt dem. Det gav mig sådana möjligheter och erfarenhet, kunskap och trygghet som jag inte hade fått utan det ödet jag valde.

Tänker du någonsin på var du skulle kunnat vara i dag om du inte hade tagit dig bort från drogerna?
– Det är många gånger jag tänker på det, men också många saker som jag förträngt. Sen får jag ofta frågan från er eller kompisar eller folk… och de flesta gånger har jag sagt att jag inte vet om jag ångrar det, för den lärdomen det gav mig och den smärtan som jag lärde mig av är mer än vad jag kanske hade fått om jag inte hade gjort det.
– Det finns väldigt mycket folk, helt sjukt nog, som kommer till mig och ber om hjälp och råd och ser upp till mig för att jag tog mig ur det där. Jag blir fullt respekterad egentligen, vart jag än går, på grund av att de ser en viss styrka i det så blir det ”Shit, han står fortfarande på benen, han hade all rätt att falla”.
– Men det är också väldigt många människor som haft fördomar mot mig, med tanke på det här, och sagt vilken idiot jag är som kastat bort allt. De fördomarna har de haft när jag inte ens pratat med dem, och sen när de väl får kontakt med mig och jag öppnar munnen så säger de ”Shit! Förlåt, jag trodde det här om dig men du är verkligen inte sån”. Och det säger så mycket mer om dem än om mig.

Brwa pratar intensivt och engagerat men ändå lugnt.
– Jag är fullt medveten om att det var väldigt idiotiskt gjort och att det kunde sett väldigt mycket annorlunda ut i dag, men skulle jag tänka så skulle jag förmodligen hoppat någonstans. Oavsett vad man har gjort så ska man inte gå runt och ångra någonting, utan se det som en lärdom så man i framtida dagar kan få folk att förstå vad de har. Det här har gjort mig väldigt medveten om mig själv, jag kan mig själv på ett sätt som många andra människor kanske inte kan. Det kanske skulle kunna hjälpa i ett psykologiskt perspektiv om jag skulle vilja bli tränare, ledare, föreläsare, talare eller vad de nu än skulle kunna vara. Man kan lära sig av allt men smärta tror jag man växer enormt mycket av, och den smärtan man åsamkat sig själv, du vet… det var ”pain” förut. Men efter otaligt mycket hjälp från professionella människor så har jag fått den insikten, och den insikten är för mig guld värd och ingenting jag hade fått utan det idiotiska jag gjort.

Brwa Nouri med bollen i superettan-mötet med Utsikten i augusti 2015.

Efter att 2013 ha misslyckats med Dalkurd i kvalspelet upp till superettan så bestämde sig den då 26-åriga Brwa för att testa sina vingar högre upp i seriesystemet.
– Tillslut kände jag att jag inte kunde tacka dem nog, jag hade redan sagt tack i fem år och ville fortfarande se hur bra jag kan bli. Då kände jag mig som mest redo och jag sa till dem i tid att jag trodde att jag skulle dra någonstans. Det var en del superettan-klubbar som var intresserade men jag träffade Graham (Potter) och då blev jag lika frälst och kär som jag blev när jag kom till Borlänge första gången.

Hur bra kan du bli?
– Jag vill till landslaget. Jag vill fortfarande ut och bli utlandsproffs. I början av januari så var jag i Solna centrum, så såg jag Erik Hamrén, han gick in på Swedbank. Så jag bara ”Nu jävlar ska jag gå och visa honom att jag har shining”. Jag tänkte gå fram till honom och säga ”Håll koll på Östersund i år, för jag ska med på januariturnén”. Men nu ska ju han dra i sommar så det var väl lika bra att jag inte sa någonting. Det var massa folk inne på banken och de hade bara trott att jag var en idiot som pratade massa strunt.
– Min kompis säger till mig hela tiden att ”du ska till EM, man!”. Men lugn, man får vara realistisk. Januariturnén är någonting jag skulle må väldigt bra av, att bli utlandsproffs är något jag krigar för. Så hårt som jag tränat de senaste två åren har jag inte gjort någonsin i mitt liv. Det är som att jag tar igen den tiden som jag förlorade. Jag vill bara bli så bra jag kan och ge mig så mycket rättvisa jag kan.

Den 4:e april gör Brwa Nouri, av allt att döma, allsvensk debut på Tele2 Arena, borta mot Hammarby.
– Om man går tillbaka i tiden och tänker på när jag var i AIK och så vidare, då var inte allsvenskan något stort för mig. Det var mer ”Ge mig några matcher sen drar jag”. Men nu när jag har fortfarande inte fått göra en minut där har det gått från ”Vadå allsvenskan?” till ”Abow, allsvenskan!”. Fan vad kul det ska bli, fan vad stort. Det ska bli grymt.

Jag läste ett citat från dig inför den matchen då ni blev klara för allsvenskan. Då sa du ”Jag kommer dra ut mitt hjärta och kasta det på marken, så mycket kommer det att betyda att få spela mot AIK”. Varför?
– Ja, om det inte har framgått i den här intervjun så vet jag inte vad jag ska säga egentligen. Det var de som fostrade mig, det var dem jag svek, det var de som sparkade mig med all rätt. Att sen få chansen att spela mot dem på samma nivå, med tanke på hur uträknad hela AIK, hela jag och alla som visste någonting om livet jag levt, trodde att jag var, det är faktiskt mer än jag någonsin hade kunnat tro för några år sedan. För några år sedan trodde jag att jag skulle hamna på institution, i fängelse eller vara död. Att då ha fått vara med och ta upp ett lag till allsvenskan och sen få spela mot AIK i vår egen hemmapremiär, långt bort från AIK och där jag är uppvuxen. Jag var så uträknad. Och nu ska jag få chansen att dänga till dem, med respekt och kärlek. Det är som redemption.

Vill du spela i AIK igen?

Fem sekunders tystnad följer.
– Jag hade lyssnat om de hade velat ha mig, ja.

Sen andas han knappt innan han lägger till:
– Men just nu spelar jag i Östersund och det finns ingen annanstans, just nu, på jorden jag hellre vill vara, om inte till exempel Barcelona säger ”Tjena, hur mår du?”.
– Jag mår så bra här uppe och jag blir utbildad varje dag, det är en så bra förening, vi har den bästa tränaren jag någonsin har haft och det ska mycket till för att jag skulle vilja dra någon annanstans.

Brwa tystnar igen.
– Men, alltså… AIK är fortfarande mitt hem liksom.

– Lyssna på intervjun med Brwa Nouri i FD 60 Minuter på iTunes här