FD LÅNGLÄSNING: Rydströms dröm – ”Fan, Pep fick Barcelona!…”

LÅNGLÄSNING. Som spelare en stentuff mittfältare som spelade enkelt – utan stora risker. Som tränare vill han tvärtom. Henrik Rydström gör i år sin första säsong som assisterande tränare i allsvenskan och Kalmar. Här pratar han om sina framtida drömmar:
– Fan, Pep (Guardiola) fick Barcelona efter ett år. Nu kanske man inte ska jämföra med Pep, haha. Men det finns många exempel, säger Henrik Rydström till FD.

I två decennier spelade Henrik Rydström i Kalmar FF där han gjorde otaliga matcher för klubben. Direkt efter avslutad spelarkarriär tog han över U17-laget i Kalmar. Säsongen därpå avancerade han till U19-laget och i år nådde han a-laget igen.

Under vårsäsongen har Henrik Rydström fungerat som Peter Swärdhs högra hand då han blivit tilldelad sig rollen som assisterande tränare. En roll som Rydström nu har haft i ett halvår.

– Tittar man på vart vi ligger i tabellen är det en missräkning. Tittar man rent spelmässigt hade jag hoppats att vi var stabilare än vad vi har varit. Tittar man med vad jag själv har bidragit med i rollen som assisterande tränare kan jag ha gjort mer. En del bitar har jag bidragit med som jag trodde innan, andra bitar är jag lite missnöjd med. Jag var nog lite naiv och tänkte att ”här kliver man in och gör det här och det här så blir det jättehärligt”. Sedan kommer verkligheten och då ställer saker och ting till det, säger Henrik Rydström.

Ställer till det hur?
– Ja, det gick ju bra för oss i cupen, vi tog oss ändå till semifinal mot Malmö. Då tänkte man att vi har hittat något bra direkt. Vi jobbade tillsammans, kände oss trygga och litade på varandra. Men gruppen var lite skörare än vad jag trodde. Direkt i allsvenskan åkte vi på däng mot J-Södra. Då vaknade gamla andar till liv, det var en massa jäkla demoner som dök upp. Jag ville hjälpa till så mycket, men misslyckades lite med det.
– Jag är rätt självkritisk. Det är lätt att man driver på för många saker samtidigt och då kommer man på ”just det, fan jag ska ta hand om dem unga spelarna i truppen med”. Det är en jäkla balansgång. Jag vill ju ta plats, men samtidigt vill jag inte vara någon bulldozer som kör över folk hela tiden.

Vad känner du att du har bidragit med?
– Frågar man en del spelare kanske de säger att jag har bidragit till att få lite mer lagkänsla. Där tror jag att jag har stor nytta av att jag har varit lagkapten en gång i tiden. Att få spelare att följe efter, hur vi vill agera när det går motigt och vilka krav vi ställer på varandra. Sedan är det inte alltid fel att vara naiv. Jag har kommit in lite med barnens ögon på tränaryrket. Peter (Swärdh) har jobbat mycket längre och kanske blir lite små-blind på vissa saker. Förhoppningsvis kanske jag har öppnat en del ögon och gett ett annat synsätt.

Var rollen som du förväntade dig?
– Det är svårare än vad jag hade trott. Som sagt så var jag naiv och tänkte ”va fan, det är ju bara att studsa in här så kommer det att bli skitbra”. Ser jag tillbaka på detta halvår är jag redan mer luttrad. Som assisterande tränare måste du hela tiden balansera din roll rätt. Det kanske inte är min största styrka, haha. Men det är en bra utmaning för mig och nyttigt för mig som person att kunna anpassa sig väldigt mycket och maximera det man kan göra i rollen. Det är väldigt kul att kunna hjälpa spelare att uppnå den potentialen de har. Ibland har jag känt att jag kan bidra med att göra så att spelarna känner sig tryggare, men inte tillräckligt ofta för att vara nöjd.

Vad har du lärt dig under dessa månader?
– Jag är en reflekterande person som försöker lära mig av alla situationer, även dem mindre bra situationerna. Den största lärdomen är väl att man som tränare måste vara oerhört tydlig med vad man vill så att spelarna inte glider undan. Ges spelarna minsta möjlighet till att glida undan gör de det. Det borde jag veta eftersom jag var expert på det själv när jag spelade. Det handlar även om att kunna ”kill your darlings”. Under dem här månaderna har jag blivit mer hårdhudad. Det är lätt att säga att det var en bra insats till någon spelare fast att jag inte tycker det. Det är bättre att vara rak, ärlig, tydlig och sedan jäkligt pushande. Men det är svårt. Många i laget har jag ju lirat med sedan innan och vissa är jag även vän med privat. Samtidigt har jag nog successivt lyckats med att bli tydligare och tydligare.

Vid sin sida har han rutinerade Peter Swärdh som bland annat har tränat Helsingborg, Åtvidaberg och Mjällby i allsvenskan.

– Han är verkligen en älskvärd, genomsympatisk och trevlig människa som är omöjlig att tycka illa om. Alla tränarkollegor gillar honom. När jag har haft hand om U21-laget och spelat bortamatch någonstans har det hänt flera gånger att motståndartränarna ber mig hälsa till Peter. Jag själv vill göra så bra jobb som möjligt och hjälpa honom på det sättet. Sedan tror jag att vi kompletterar varandra bra. Han är en trevlig och fin person, jag…kanske inte alltid är det. Jag har inga problem med att kliva in och säga ”fan, det här duger inte!”. Peter är mer diplomatisk.

Vad är det bästa respektive sämsta med att jobba med honom?
– Det bästa är att jag alltid känner mig bekväm med honom. Jag känner att jag får möjlighet till att uttrycka det jag tänker och tycker hela tiden. Det sämsta är ju att man själv framstår som en överjävlig person bredvid honom. Han framstår som en skön pilsnerfilm medan man själv är någon jäkla skräckfilm.

Hur mycket har du att säga till om exempelvis laguttagningar och under match?
– Tidigare var det mer öppet för dialog och diskussion, innan själva säsongen drog igång. Jag fick bland annat planera hela träningsupplägget. När det sedan blev tävlingsmatcher och det gäller mer så söker nog dem flesta sig till det trygga och det man är van vid. Att det blir svårare och svårare att påverka, men så är det nog för alla assisterande tränare. Han (Peter Swärdh) frågar ju alltid vad jag tänker och tycker. Samtidigt är han jäkligt bra på att säga att han exempelvis gjorde ett byte försent och borde ha lyssnat. Jag inser att han är chefen och att jag ska förhålla mig till det. Men jag försöker att tjata på honom ändå, jag ger mig inte.

Trots att Henrik Rydström är assisterande tränare har han haft huvudansvaret vid två tillfällen denna säsong. Detta då Peter Swärdh varit avstängd på grund av för kraftiga protester i samband med match. Först blev det förlust mot Östersund och sedan ett kryss mot Häcken.

– Det är jävligt svårskött. Det är stor skillnad att ha huvudansvaret med träningar och genomgångar, att man håller i allt det själv. Det är ju Peter som sköter det. I första matchen mot Östersund var det Peter som skötte genomgången på hotellet, gick igenom olika scenarion och jag visste vilka byten han ville göra. Då gjorde jag så. Samtidigt måste man gå på sina instinkter och lita på din erfarenhet även om den inte är så stor. I pausen ändrade jag spelsystem för att det såg för jävligt ut. Det kanske han inte blev så glad över, haha.

– I nästa match mot Häcken gav Peter mig allt ansvar. Jag höll i sista träningen och genomgången inför match. Det gjorde mig lugnare och mer trygg. Det är en jävligt bra erfarenhet att få. Innan visste jag inte om jag skulle gilla att vara huvudtränare i allsvenskan. Nu känner jag bara att ”jo för fan, jag tror jag kan bli bra!”.

Du har ju sagt att du vill bli huvudtränare i framtiden. När tror du att det är realistiskt att ta det steget?
– Jag skulle vara bra nu! Jag har en enorm respekt för tränaryrket och inser att det är mycket svårare än vad jag trodde. Det är så himla många fler parametrar att vara tränare än spelare. Jag sade det till Nanne (Bergstrand) när vi mötte Bajen, att jag plötsligt förstod vissa saker han hade sagt till mig. Det är skitsvårt att vara tränare för att man måste ta hänsyn till allt. Men det känns som att det blir till en överdrift ibland. Visst har vi Magnus Haglund i Elfsborg och Magnus Pehrsson var i GAIS. Båda var i 30-årsåldern och gjorde det bra. Jag är i 40-årsåldern och har massa rutin från spel på elitnivå.

– Jag är grymt sugen på att lära mig och är ödmjuk inför uppgiften. Än så länge har jag inte åkt på någon käftsmäll, jag tror att jag hade fått spelarna att förstå vad jag vill att de gör på planen. Jag har en tydlig tanke om hur jag vill att ett lag ska agera och spela. Min tid som kapten tror jag också är en styrka då jag lyckades att få spelarna att dra åt samma håll även om det fanns splittringar. Jag vet att det krävs utbildning och att jag är långt från färdig. Att jag kommer göra massa misstag på vägen.

– Fan, Pep (Guardiola) fick Barcelona efter ett år. Nu kanske man inte ska jämföra med Pep, haha. Men det finns många exempel, kolla (Zinedine) Zidane. Han har ju knappt tränat innan och fick Real Madrid och vinner Champions League. Visst han har en hel stab runt sig, men fan, är man bra så fixar man det. Det kanske visar sig att jag är en kass tränare, men jag tror fan jag kan bli bra alltså. Jag tror inte det finns någon rätt tidpunkt för när man ska bli en huvudtränare i allsvenskan, det är nästan lite som att skaffa barn. Finns det någon rätt tidpunkt för det? Vissa väntar och sedan är det för sent. Man får vara glad om det blir något och om det inte blir något får man vara glad ändå.

Rydström berättar att han just nu går tränarutbildningen och att han till december blir klar med steget advanced. Sedan återstår sista steget pro. Därefter är han helt färdigutbildad och redo att ta över som huvudtränare.

– Jag var väldigt dum som spelare och målade in mig i ett hörn. Det var Kalmar jag skulle spela för hela tiden och då blev ens möjligheter lite begränsade av det. Jag är väldigt exalterad av tränaryrket och när jag tänker på det optimala för mig tänker jag Kalmar.
– Jag och Jens Nilsson (Akademiansvarig) pratar dagligen om hur man ska utveckla Kalmar som förening. Jag har ju väldigt många år i klubben som spelare och tränare för ungdomslagen. Jag har hela perspektivet och inte bara från a-laget. Jag värderar verkligen hela processen med hela föreningen. Samtidigt kommer jag inte att vara lika patetisk som jag var som spelare och vägra andra alternativ än Kalmar, det får man inte så mycket för. Jag är definitivt villig att träna andra lag om det hade passat socialt. Vem vet det kanske blir i Uzbekistan, det kan vara vad som helst.

Vad hade drömjobbet varit?
– När jag summerar min tränarkarriär vill jag ha varit tränare i Kalmar. Det hade varit större för mig än när jag var kapten och vann SM-guld som spelare. Man påverkas så väldigt mycket mer som tränare. Av någon anledning är det väldigt svårt för svenska tränare att nå utomlands, men det hade varit häftigt att vara tränare i den spanska ligan. Antagligen hade det slutat i katastrof och man hade fått sparken efter fyra matcher, men det hade varit kul.

Vad tror du det beror på att så få svenska tränare hamnar utomlands?
– Vi är så jävla långt efter i svensk fotboll. Det känns som att vi har somnat in rent taktiskt i träningsmetoder och sådant. Vi utnyttjar inte det vi kan utnyttja här, men jag märker en annan attityd hos dem yngre tränarna. Jimmy Thelin i J-Södra jobbar väldigt intressant tycker jag och visar hur man kan agera trots små resurser. På utbildningen märker man att det är väldigt många unga hungriga tränare som väljer andra och olika vägar. Som tar intryck från andra länder och sätter in det i deras egen miljö. Det är den energin man vill åt och det är dit vi måste gå.

Hur ser din spelfilosofi ut?
– Som spelare var jag feg och hade ett säkerhetstänk hela tiden. Det är jag helt ointresserad av som tränare. Jag vill att mitt lag ska attackera och skapar situationer som är till vår fördel. Sedan måste vi löpa mer och vara mer aggressiva i svensk fotboll. Jag förstår inte varför vi inte utnyttjar den fysiska biten. Att löpa mer handlar enbart om fysik och den mentala biten, där ska vi vara lika bra som övriga världen. Kolla hur Diego Simeone får sina världsstjärnor i Atletico Madrid att jobba hårdare än djur. Det är helt obegripligt att vi i Sverige som kanske inte har tekniken alla gånger inte jobbar lika hårt. Sedan hade jag inte velat att mitt lag bara slår bort en boll och rensar. Det ska finnas en tydlig idé om hur vi ska lösa situationer med spelskicklighet. Jag är nog krävande fast på ett någorlunda mänskligt sätt. Man ska sätta krav på sina spelare.

Är det någon ledare du ser upp till?
– Jag gillade vad Pep svarade i en intervju nyss. Bayern Munchen ledde med 4-0, men bara fortsatte att jaga motståndarna. Han fick då frågan varför de fortsatte med sådan extrem press. Pep svarade att han hatar när motståndarna har bollen. Helt fantastiskt svar. Men jag läste precis en jätteintressant bok om olika träningsmetoder angående pressfotboll som utövades på 50-60 talet i Ukraina. Även Johan Cruyffs totalfotboll som man än i dag imponeras av är häftigt.

– Men jag är väldigt fascinerad av hur Pep kan få sina lag med massa storstjärnor att jobba så hårt och få till sådana matchbilder mot fantastiskt bra motstånd. Annars gillar jag hur Phil Jackson ledde Chicago Bulls när Michael Jordan spelade där. Hans ledarskap vill jag gärna försöka applicera på fotbollen.

Vad det alltid självklart att du skulle bli tränare efter karriären?
– Nej, nej. Jag tänkte jag absolut skulle bort från fotbollsvärlden. Men ju närmare man kom slutet desto mer värdesatte jag den miljön. Det är fantastisk arbetsmiljö att vara i. Sista året som spelare tänkte jag mer och mer på hur vi tränade och på vilken typ av tränare jag hade velat vara. Mitt första år som U17-tränare hade jag ingen aning om vad jag gjorde, men det var jäkligt kul.

– Som spelare var jag väldigt självupptagen och tänkte vad som var bäst för mig själv. Nu har jag verkligen förstått tillfredställandet i att hjälpa någon annan. Calle Johansson till exempel. Honom har jag tjatat in i Kalmar och jobbat väldigt mycket med. När han kommer in i allsvenskan och gör mål känns det bättre än när jag själv gjorde mål. Jag ångrar att jag inte slutade spela tidigare och började plugga tränaryrket.

Calle Johansson är ju en av många unga spelare Kalmar har fått fram på senare år. Vad tror du det beror på?
– Det är en effekt är att vi länge, länge, har jobbat långsiktigt med vår ungdomsverksamhet. När man blöder ekonomiskt som vi gör kanske man inte vill lägga pengar på något som inte ger frukt förrän om några år i bästa fall, men vi har gjort det bra. Framgång föder framgång. När en spelare ser att ens lagkamrat är i landslaget vill han också dit. Det är lite samma om någon sätter ett världsrekord på någon distans. Helt plötsligt spränger alla drömgränsen.

– Dessutom försöker vi ge dem unga spelarna chansen och erfarenhet istället för att satsa på lite äldre spelare. Det är mycket vi kan vara stolta över. Vi är bland dem ledande akademierna i landet och vi har väldigt många spelare från närområdet. Samtidigt vill vi ha in ännu fler spelare till a-laget, det steget är rätt stort.

Hur ser du på Kalmars framtid?
Vi är i ett mellanskikt och märker att det är svårt att attrahera andra spelare, speciellt med tanke på ekonomin med. Akademin blir nog allt viktigare i att hitta en identitet, det behöver vi kommunicera ut, vår fina akademi. Att vi ska vinna ett SM-guld innan 2018 är då kanske lite motsägelsefullt. Det handlar mer om att de dåliga åren ska vara så bra att det inte är i närheten av att åka ut serien och att de bra åren betyder att man slåss i toppen.