Hårt drabbad Dif-stjärna lägger av – tränare i “Olympiakos”

Babis Stefanidis sadlar om – Djurgårdens förre guldhjälte satsar nu på tränarjobbet.
– Jag har känt att jag vill få ut min passion för sporten – kan man inte spela så vill man göra det näst roligaste, säger han till FotbollDirekt.se.

Babis Stefanidis, 31, lämnade division 1-klubben Akropolis i september, och nu har han bestämt sig. En spelarkarriär som gett två SM-guld (2002, 2003) och spel i bland annat Djurgården, Malmö, Helsingborg och Bröndby är över.

Stefanidis slår sig nu istället in på tränarbanan. Sedan nyår tränar han en klubb med ett respektingivande namn: Olympiakos. Det rör sig nu inte om Olof Mellbergs förra klubb i Grekland, utan Olympiacos FC i division 5 Stockholm.

– Ja, det är ju inte Aten-laget. Det hade varit något, att inleda sin tränarkarriär där (skratt). Nej men jag fick en förfrågan och tackade ja. Jag hade ett halvårs paus från fotbollen, men jag har hela tiden känt att jag vill få ut min passion för sporten på något sätt. Kan man inte spela så vill man göra det näst roligaste, säger Stefanidis till FotbollDirekt.se.

Hur seriös är du med tränarsatsningen?

– Det är klart man är tävlingsmänniska och känner att man har något att ge efter alla år som spelare. Man har sett mycket och varit med om mycket, saker man kan ta med sig in i det här. Men jag har fortfarande massor kvar att lära mig om tränarjobbet. Nu får jag lära mig det här från grunden, det är ju långt i från elitnivå.

– Det är nog nyttigt – men det gäller att inte bli överambitiös också, man får liksom lägga sig på rätt nivå om man tränar ett division 5-lag. Det handlar först och främst om att få alla att komma till träningen. Det är människor det handlar om, folk med vanliga jobb vid sidan om, fotbollen är inte lika självklar som på elitnivå. Men vi har ett ganska ungt lag med många som vill väldigt mycket. Vi tränar halv tio på kvällen på Skytteholm, och det är härligt att se unga killar komma dit på en sån tid och ge allt på träningen. Det här känns jävligt kul än så länge.

Hur ser du på att ta tränarlicens?

– Tyvärr har jag ju ingen av kurserna, inte ens de första, och det sätter väl lite käppar i hjulen. Det är ju lite så i Sverige, du måste ha papperen. Så fort du har det på papper så kan du bli astronaut (skratt). Visst kan jag som många andra känna att det är en väl lång resa, särskilt när man själv spelat på hög nivå i många år. Men nu är reglerna sådana.

– Det är klart jag funderar på att ta kurserna. Men jag har bara tränat laget sedan januari, jag vill känna lite på det här först. När jag spelade så ville jag fokusera hundra procent på att vara just spelare. Kanske man borde tänkt lite mera framåt och börjat med kurserna redan då, men nu är det som det är.

Du har haft en del tränare själv genom åren, vem eller vilka hämtar du inspiration i från?

– Jag har ju haft många bra, Zoran (Lukic) och Sören (Åkeby), Stuart Baxter, jag hade Michael Laudrup en kort period i Bröndby… det är framför allt bra människor, och jag tror det handlar mycket om det. Att inspirera och få ut allt av varje spelare. Elitspelare kan redan slå en 20-meterspassning, du behöver inte lära ut grunder utan det handlar mer om att skapa ett lag.

– Jag vill spela en offensiv fotboll, men jag tror inte på att gå in och styra för mycket med taktik och instruktioner. Vi har kört 4-2-3-1 och 4-4-2, men man får passa sig för att instruera för mycket på den här nivån, man kan nog lätt ta död på spelglädjen om det blir för teoretiskt.

Samtidigt som Stefanidis tränar Olympiacos ställer han om till ett liv med civilt arbete.

– Jag har provat på lite sälj-jobb och ska börja plugga upp betygen nu i vår. Det är sånt man får ta igen för att man stack till Grekland (Iraklis) som 16-17-åring. Det är en ny fas i livet, men det är inspirerande, avslutar Stefanidis.