”Saknaden efter det jag hade i AIK tog lång tid att bearbeta”

INTERVJU MIKAEL STAHRE – DEL 2 AV 2 (läs del 1 här)

GÖTEBORG. Silverplats och sparken. FotbollDirekt.se:s Mårthen Bergman har träffat förre IFK Göteborgs-tränaren Mikael Stahre för en lång intervju i två delar om säsongen som gick, åren i Blåvitt och framtiden.

AIK har haft många starka tränarprofiler genom åren jag jobbat med att skriva om fotboll. De som satt starkast avtryck är Rikard Norling, Mikael Stahre och Andreas Alm.

Alla är, för att citera den förre Hammarby-spelaren Christophe Lallet: ”gnagiga”.

Även om de tre herrarna har flera punkter som tydligt skiljer dem åt så finns det något där hos alla tre som känns format av AIK. Norling är den lite flummiga och ganska mysiga konstnärssjälen. Alm är den korrekte, inte sällan mästrande men också med glimten i ögat. Stahre är rätt hygglo och väldigt mycket ”kör!”.

Om jag ska tillåta mig själv att vara lite alkoholromantisk så skulle man kunna säga som såhär:
Om man vill dricka vin med Norling och vatten med Alm så vill man hinka bärs med Stahre.

Det kanske till och med hade varit bra för den här intervjun även om så inte var fallet. Han är väldigt diplomatisk i vissa svar där det känns som att det faktiskt finns en ganska så odiplomatisk version också. Och mitt i alltihop glömmer jag bort att ställa min triumf-fråga:
”Finns det någonting kring avskedet från Blåvitt som du inte berättar nu men som du kanske kommer prata om senare?”

Nu kan jag bara gå på min känsla och för mig själv fylla i: ”Svar ja” i sann Stahre-anda.

Istället pratar vi om livet som ”inte fotbollstränare i IFK Göteborg”. Han har levt det en månad och verkar må ganska bra.
– Jag hade inte gjort något annorlunda den här perioden ändå. Jag var utomlands en sväng, lite vila och sådär, ganska normalt vid den här perioden om året. Det kliar ändå inte i fingrarna just nu när vintersäsongen är på gång, så det är inga konstigheter. Det är inte så att jag kommer att krampa efter fotboll under december direkt, säger han.

Kan du inte bara känna ”fan vad gött!” över att slippa all stress och press som tränarjobbet innebär?
– Kortsiktigt: ja, långsiktigt: nej. Men det är få gånger i den här branschen som man får till någon form av ”break” och det gäller att ta vara på tiden när det väl sker. Däremot måste jag sätta struktur i det, dagarna går väldigt fort och det är mycket som ska hinnas med. Det är inte så att jag går runt i en sarong och flyter fram hela dagarna. Det var två veckor utomlands, sen måste jag borsta bort sanden mellan tårna.

Men det måste ju vara lite ”nervarvning” jämfört med att vara tränare i IFK Göteborg?
– Just nu när man jobbat hårt som fan och under hög anspänning, då ser man fram emot semestern. När man är på semester då ser man fram mot nästa säsong. Nu till exempel så förbereder jag mig ju för nästa uppdrag, även om jag inte vet när det kommer.

Innan intervjun med Stahre så läste jag en artikel av GP:s Mattias Balkander där Stahre berättade att hans nya liv består av: ”ledarskapskurser, projektledarkurs, möten med svenska och utländska tränarkollegor, ledare från andra idrotter och chefer i andra branscher.”

Låter kul, tycker jag, vilket jag också säger till Stahre.
– Det adrenalinpåslaget som man får i en fotbollsmatch går inte att simulera fram i någon annan verksamhet någonstans någon gång. Men om jag känner mig rätt tror jag att jag kommer få tillräckligt många matcher i ryggsäcken ändå totalt sett och det finns charm i allt. Långsiktigt tror jag bara att det är bra att ta ett steg ur, även om jag inte vet hur lång tid det tar innan jag är tillbaka som tränare.

Men det du gör nu, är det för att du ska bli en bättre fotbollstränare?
– Allt. Allt. Allt. ALLT går ut på att jag ska bli ännu bättre så att jag kan göra det jag vill på så hög nivå som möjligt. Och att jag måste vinna igen. Jag kan inte leva med tanken på att inte uppleva det ruset fler gånger än vad jag redan gjort.

Har du stort sug efter att börja träna ett lag igen?
– Ja, det har jag absolut. Men jag tänker vara extremt noggrann med min nästa arbetsgivare.

Är det många lag som har stort sug efter dig?
– Hade jag velat träna ett fotbollslag nu så hade jag kunnat göra det. Men det har inte varit någonting som har legat i linje med mina ambitioner.

Du har redan tränat två av Sveriges största klubbar. Vad söker du nu?
– Allt jag gjort sen jag började träna pojklag har gått ut på vara i stora klubbar, precis på samma sätt som en ung pojke eller flicka drömmer om att spela inför fullsatta läktare i högstaligor och landslag så har min tydliga målbild drivit mig ännu hårdare. Nu vann jag tyvärr inget SM-guld med IFK, men jag vann cuptitel med IFK och har titlar med två av Sveriges största och anrikaste klubbar.
– Men jag vill ju helst vara på så hög nivå som möjligt samtidigt som jag inte underskattar andra klubbars drivkraft.

Rikard Norling gick till exempel ner och tränade Assyriska mellan AIK och Malmö FF. Hade du kunnat göra något liknande?
– Absolut hade jag kunnat det. Det vore extremt dumt och naivt att utesluta det. Jag är extremt stolt över att jag fått ha fotbollstränare som yrke, och har extremt stor respekt för det. Jag kommer göra mitt jobb lika bra oavsett klubbfärg eller division eller status på klubben. Det kan jag lova dig. Där är jag tillräckligt sjuk och driven att jag kommer alltid göra det. Det är egentligen svaret på din fråga, sen att laget vill ta sikte på någonting och projektet har en tydlig riktning och ambitiösa spelare som vill köra, det är viktigare. Men precis som en spelare så vill man någonstans och det finns en fallande skala.

Hockeyprofilen Niklas Wikegård sa i podcasten Agendasättarna att han ville höra dig som gäst där med motiveringen att ”han är i början av karriären och har redan åkt på några smällar. Först väldigt nischad med en förening som AIK – som det lätt blir i storklubbarna, man blir så hårt passionerad – sen gick han på en smäll i Grekland och fick den inblicken och sen kom han till en helt annan värdegrund i Göteborg”.

Vad har den här resan gjort med dig?
– Den har gjort mig mycket bättre. Att saker och ting man tror är på ett visst sätt, via motton och uttryck, att man fyller det med många fler exempel. Det blir mer tyngd i saker, man upptäcker mer. Jag har fått ännu fler redskap och verktyg, skit i bagaget, alla de där jävla klyschorna, det är så. Jag har varit med om bra och dåligt, varit med om ett jävla tryck i AIK, ett jävla tryck IFK Göteborg och ett ganska bra tryck i Aten också.

– Men jag kommer vända stenarna några extra gånger nästa gång när jag väljer en klubb. När jag fick sluta i Panionios var det tungt. Jag hade haft hela min tränarkarriär i AIK sen jag var 20, jag hade haft Skytteholm och Råsunda i sikte hela tiden och fick där också vara med om kraftig dramaturgi. Tomheten och saknaden av det blev jävligt påtaglig när jag fick sluta i Panionios. Tomheten och saknaden efter de ledare, tränare och vänner som var en så stor del av mitt liv under så många år i AIK var mer än ett slag på fingrarna, det var tio gånger värre.

– Jag insåg vilken trygghet jag haft i AIK, jag insåg att jag vunnit SM-guld där. Det blev tomt när tidigare kollegor ”inte fanns” längre. Det var något jag fick bearbeta ganska länge.

Hur ser du det du uppnått i din karriär hittills?
– Jag vann trippeln med AIK i mitt första allsvenska år som chefstränare, då uppfyllde jag en av mina riktigt stora drömmar: att stå längst upp med AIK som var min klubb och som jag jobbat i sedan jag var pojklagstränare. Det var eufori av högre graden. Jag gick från att vara en halvdassig högerback i Gröndals pojkar 75, till att gå igenom alla pojk- och juniorlag, reservlaget, Väsby, assisterande tränare AIK och sen efter trippeln få möjligheten att gå in möta Panathinaikos med Cissé på andra sidan på Olympiastadion i Aten. Det var en form av klapp på axeln: ”fan bra gjort”. Storyn blir ännu bättre när Håkan Mild, IFK-ikon och urkraft som fått förmånen att få sex dobbar i låret av Paul Scholes, ringer och frågar mig om jag vill träna IFK Göteborg. Det är en jävligt bra anekdot.

Vi skiljs åt och jag hade hoppats på ett klassiskt ”stort tack” som avslut. Så blir det inte. Däremot lämnar jag med en känsla av att Micke Stahre nog säger ”tack hela allsvenskan” ett tag då det inte finns så mycket kvar att hämta här för honom, åtminstone inte nu.