EKWALL: ”Finns något hot nu mot AIK så kommer det från MFF eller Norrköping”

KRÖNIKA MED FOTBOLLDIREKTS PATRICK EKWALL

Avgjort nu?
Nja, det är aldrig avgjort förrän det är avgjort, det har vi hunnit lära
oss genom åren. Men det finns väldigt lite som säger att AIK helt plötsligt ska börja förlora flera matcher efter varandra.

Så, ja, AIK:s seger i superderbyt mot Hammarby var nog guldrycket ändå.

Det är inte svårt att imponeras av det AIK gör i den här allsvenskan. 21 matcher spelade och nästan aldrig en fot som satts felaktigt, inte i någon match, på någon arena, mot något motstånd.

Vi kan gasta om att Malmö FF gjort en osannolik höst, men det skiljer fortfarande lika många poäng mellan AIK och MFF sen sommaruppehållet. Det säger en del.
AIK är för bra, för smarta, för starka för att ramla ihop som ett
korthus helt plötsligt med åtta omgångar kvar.

Och vi kan diskutera långt ned i matchsekvenser och små detaljer. Vi kan prata straffsituationer, stolpar in och stolpar ut eller vad ni vill, men efter 21 omgångar står AIK där med en serieledning och en enda förlust – det går inte att vifta bort som en tillfällighet.

Snarare tvärtom.

Nu pratade Hammarby om att de skulle spela som Hammarby i det här derbyt, i jämförelse med det senaste mot AIK och jag tror de tänkte på det Hammarby vi såg i våras.
Men det Hammarby har vi inte riktigt sett på ett tag.

Istället var känslan att AIK inte hade några som helst problem med att stå lite lägre, stå helt rätt och kontraslå livsfarligt när läge gavs.

Tanken var att Hammarby skulle spela runt på kanterna och Simon Sandberg var mer klassisk ytter är försvarsspelare. Sandberg fick sina lägen och det som prickade stolpen innan Oscar Linnér gjorde en jätteräddning kunde självklart ha gått in.

Men när Hammarby inte hann ut på kanterna så blev det uppställt spel mot AIK:s betongförsvar och då gick det för långsamt. Vare sig Jeppe Andersen eller Junior har spetskompetens nog att slå sin motståndare en mot en eller att luckra upp med snabb passningsfotboll.

När Hammarby trampade på bollen (nästan alltid två-tre-fyra touch på bollen) så kunde AIK stå och vänta, samtidigt som Rodic, Tankovic och Hamad satt fastlåsta i en skog av motståndare, utan ytor, utan stora möjligheter.

Det fick bli en chansboll på Djurdjic i en förhoppning om att han skulle göra något på egen hand. Istället blixtrade AIK till med kontringar som väldigt ofta gick på ett snöre med en-touch-fotboll. Vilket också gav segermålet.

All beundran till Henok Goitom som division-6-missade sin straff men som
skakade av sig det. Vi kan analysera Hammarbys försvarsagerande vid målet (AIK kom två mot tre) men vi måste också kunna se det geniala i Elyonoussis passning, Goitoms löpning och mördande avslut.

Ett klassmål!

Och just denna 1-0-seger var väldigt mycket av det framgångsrika AIK vi sett över det senaste året: kontroll, tydlig kontroll och aldrig panik i en övertygelse om att det går att lösa.
Det har fungerat strålande i allsvenskan eftersom så få lyckats rubba deras försvarslinjer, det gick inte alls i Europaspelet.

Helt kört?
Såklart inte.
Men nästan.
De bakom måste gå väldigt rent framöver.
AIK kan ha råd att förlora några matcher, som de nästan aldrig gör.

Till slut, det mest givna: I stort sett 50 000 åskådare på en allsvensk match är fantastiskt.
På alla sätt.

Och ett tecken på vad den här allsvenskan kan bygga upp och skapa, vilket är nog så vackert.
Det krävdes dessutom en arena som hade kapaciteten, vilket vi inte ska glömma – för några år sen hade det inte vart möjligt.
***
Hammarby i en liten svacka, trots allt.
En poäng på de senaste tre matcherna. Dessförinnan knappa 3-2-seger mot Dalkurd.
Min känsla är att hotet – om det finns något – mot AIK kommer från Norrköping och Malmö FF.
***
Kristoffer Olsson sannerligen strålande i första halvlek, kunde avgjort matchen på egen hand.
***
Tändningsnivån?
Exemplifierades väl ganska mycket av Nikola Djurdjic som i stort sett målgestjublade över att ha fått en frispark på mittplan.
***
All credd till linjemännen (ja, jag säger linjemän fortfarande) för extremt bra bedömningar/vinkningar i mycket svåra och avgörande situationer.
***
Handsen på Per Karlsson på slutet? Den är sjukt svår att se överhuvudtaget, förståeligt ändå om signalen inte kom.
***
Oscar Linnérs fenomenala målvaktsutspark till Tarik Elyonoussi i andra halvlek.
Så hög sydamerikansk toppklass på den tekniken, flackt, hårt, precist. Det är exakt så som de allra bästa målvakterna blixtsnabbt kan förvandla en utspark till en målchans och inte bara ett sätt att sätta igång spelet.
***
Det har blivit väl tydligt i de senaste matcherna: Nikola Djurdjic och Vladimir Rodic spelar helst bara bollen till varandra, som två kompisar i skollaget.
Och det märks också hur lagkompisarna börjar tycka att det kanske blir
lite väl mycket i bland.
***