PÅ FD: Finns ännu mer magi…? – ”Säg oh, ah Kennedy”

KRÖNIKA MED MAGNUS ÖSTERBERG
Han var en ung talang och samtidigt en avgörande faktor i Hammarbys SM-guld 2001. Han gjorde sedan en riktigt bra resa i andra delar av Europa och har ett cv och en karriär många bara kan drömma om. Sen kom han hem och lyfte Hammarby tillbaka från mörkret. Jag pratar ju om Kennedy Bakircioglu.

Det mesta har redan sagts och skrivits om den spelare som, antagligen för evigt, kommer att omtalas som en av de allra största ikonerna i Hammarbys historia.
Han har vunnit guld, han var en bärande faktor när laget tog sig tillbaka till allsvenskan och så avrundar han det med att vräka in en patenterad frispark och svepa en bira i målfirandet.

Det blir inte mycket mer ‘Bajen” än så.

Att sammanfatta hans karriär känns dels som att det redan är gjort och säkerligen kommer att göras överallt den närmaste tiden. Det här är mer en text med anledning av att det nu bara återstår två matcher innan spelarkarriären är över.

***

Det finns såklart en historia redan ifrån hans intåg i klubben, SM-guldet och allt det där som hände då. I min värld så är det ändå återkomsten som etsat sig fast allra mest.
Han kom hem från spel i La Liga, till superettan och en klubb som inte mådde så bra.
Han kom hem när han behövdes som mest, där på sommaren 2012 när resultaten inte hade varit de allra bästa.
Och han levererade.
Han knorrade in frisparkar och en hörna på Söderstadion och klockan vreds tillbaka 10 år. Bara hans blotta närvaro gjorde att laget och klubben fick liv igen, man fick hoppet tillbaka. Det dröjde visserligen lite innan uppflyttningen säkrades men utan Kennedy är det långt ifrån säkert att det hade skett.
Faktiskt.

***

Att han gjorde det sista målet på Söderstadion stod skrivet i stjärnorna och givetvis så blev det så. Högerfoten igen.

***

Beslutet att ta steget hem i det skedet understryker det hjärta han har för klubben och få, om ens någon, är så älskad av fansen som Kennedy Bakircioglu.

***

Det har inte blivit så våldsamt mycket speltid de två senaste säsongerna och det har varit lite återkommande skadeproblem som varit hinder på vägen. Som spelare +35 år blir det inte enklare att leverera om träningen inte riktigt flyter på, om det bli ideliga avbrott.

Men en sak har han alltid haft när matchtröjan åkt på: högerfoten.
Den där högerfoten som legat bakom så mycket glädje för honom, för laget och för supportrarna. Högerfoten.

***

Allt har ett slut, det gäller även framgångsrika karriärer, tv-serier och filmer. Allt har inte ett lyckligt slut men i Kennedys fall måste man säga att det är ett lyckligt slut. Vi kan bortse från hur denna säsong slutar, han har gjort det han skulle och, så att säga, hållit sin del av löftet ”jag ska hjälpa Hammarby tillbaka till toppen”. För det har han gjort. Speltiden har uteblivit men han har funnits med hela tiden och ”Europa League med Kennedy-sången” är ju om inte annat i alla fall nära att slå in.

***

I den allra bästa av Kennedy-världar hade ju det som hände mot IFK Göteborg hänt i sista omgången mot Östersund.
Men det hade nästan varit för mycket.
Jag tror dock att många är överens om att just den frisparken (och det målfirandet) understryker vad Kennedy Bakircioglu är för Hammarby: Han är frisparkar, mål och glädje. Biran som slank ner var hans hyllning till allt det stöd han fått genom åren. Skål och tack -liksom.

***

Det återstår en hemmamatch (Häcken 4/11) och Östersund (borta 11/11).

Två chanser att göra tillägg i det sista kapitlet som spelaren Kennedy.

Jag blir inte jätteförvånad om han vrider in ytterligare en frispark, det finns fortfarande kvalitet kvar i den, det har han visat. Men oavsett vad som sker i de sista omgångarna ska Kennedy vara stolt över vad han har presterat i Hammarby-tröjan och supportrarna och klubben ska vara glada, stolta och tacksamma över de prestationer de har fått uppleva tillsammans. Jag avslutar det här som jag antar att det kommer att göras i de kommande två matcherna:

Säg oh ah Kennedy!