PÅ FD: ”Måste kännas som ett helvete för Hammarby”

Nytt år att vänta – och likaså ny allsvensk säsong. Så här i nyårstider sammanfattar FD:s redaktion allsvenskan 2018. Sist ut chefredaktör Ola Gustavsson. 

TIO FRÅGOR TILL FOTBOLLDIREKTS OLA GUSTAVSSON OM DEN ALLSVENSKA SÄSONGEN 2018

AIK SM-guldvinnare. Välförtjänt? Hur imponerad ska man vara av Rikard Norling och dennes manskap? Sportchef Björn Wesström värvade ändå in stjärna efter stjärna i vintras – och kryddade det med en viss Sebastian Larsson i somras.

Kommentar: Det går inte att säga så mycket annat än att det här kan vara det bästa AIK sedan Champions League-året för nära 20 år sedan, kanske ännu bättre. Det gör intryck hur AIK tar namn som Sebastian Larsson men också hur det inte bara handlar om att det finns pengar till de lyxiga affärerna. Sådana är ju många gånger svåra att misslyckas med. Däremot att ta ett namn som Robin Jansson och även Nicolas Stefanelli (nej, han är inget misslyckande), eller varför inte Jesper Nyholm (fantastiskt om han kan rädda karriären). Skicklig scouting. Så svaret på frågan, det finns mycket att vara imponerad. En hel del handlar förstås om pengar, pengar AIK inte har haft tidigare men i allt väsentligt är det för enkelt att skriva AIK:s 2018 med den begränsningen. Mycket handlar om Rikard Norlings konsekventa sätt, samt hur han tonat ner sig själv och jag tycker det är uppenbart en ännu större integritet. Rikard utstrålar för mig en framtida bild av en förbundskapten. Lägg där till den ängslan och så katastrofalt det kunde ha slutat för både Nisse Johansson och Daniel Sundgren – liksom det gjorde för Jesper Nyholm. Hur säsongen där ökade i svårighetsgrad för AIK, att lyckas landa riktigt efter det är kanske enskilt den största kraften bakom SM-guldet.

Malmö FF svarade för en usel vår – men sedan Uwe Rösler tog över i juni har laget varit rena segermaskinen. Tror du att MFF slagits om guldet om tysken rattat laget redan från start i år?

Kommentar: Ja, som det sett ut sedan han kom så är det svårt att resonera annorlunda. Å andra sidan så har Uwe haft ett material Magnus Pehrsson inte hade och, det går inte att komma i från, lägre förväntningar på sig. Allsvenskan ansågs ju i stort förlorad när han kom. Han hade till och med kunnat få förståelse tror jag för ett missat gruppspel. Men samtidigt går det inte att komma i från att han har varit framgångsrik och gjort resultat från första till sista bildruta 2018. Sedan är tyvärr inte MFF:s fotboll jätterolig men det är resultaten som räknas och det är å andra sidan inte AIK:s heller.

Hammarby tippades av många inför säsongen hamna i tabellens mitt, men toppade länge serien. Att de nu miste sin Europaplats, är det ett stort misslyckande?

Kommentar: Säsongen är en framgång. Man måste ju inse så många steg mot toppen som Hammarby egentligen bara har hoppat förbi. Från flera topp-10-aktiga placeringar till en fjärde nu. Det är stort. Det är väldigt länge sedan Bajen var på den här nivån. Det är klart att det måste kännas som helvete när topp-3 försvann som det gjorde. Men totalt sett?! Titta på säsongen, titta på spelarmaterialet, titta på hur Bajen börjar göra större spelaraffärer genom Jesper Jansson och titta på vilken infrastruktur som infinner sig med nya Årsta. Nu kan man mycket väl ha en träningsanläggning som kan anses som bäst i hela Sverige.

På tal om misslyckande, vad säger du om Elfsborg och IFK Göteborg i år? Ska Jimmy Thelin och Poya Asbaghi vara kvar efter att de inte fått spelet att stämma och heller inte uppnådde de förväntade resultaten?

Kommentar: Nej, jag tycker nog inte det. Jimmy Thelin och Poya Asbaghi. Hur långt i från Elfsborg och IFK Göteborg i dag än är upplagor och resurser från när klubbarna varit som bäst så finns det en gräns för hur mycket en tränares auktoritet tål, även om huvudfelen förmodligen ligger på styrelsenivåer. Asbaghi har dock velat spela en fotboll man inte haft material till. Modigt. Jo. Men naivt. Men Thelin och Asbaghi är genuina typer och kan säkerligen ha stabila tränarkarriärer framför sig men jag är inte så säker på att det ska vara i Elfsborg och IFK Göteborg. Som respektive säsonger sett ut så har jag ju otroligt svårt att föreställa mig någonting mer kommande år. Snarast så blir ju båda extremt sårbara om det börjar illa igen. Samtidigt ska man ha respekt för att ingen av klubbarna tagit snabba populistiska beslut och sparkat sina tränare. Å andra sidan kan man också se det som att vare sig Elfsborg eller Blåvitt har råd att göra det.

Elfsborg och Blåvitt klarade sig kvar i allsvenskan till sist utan problem, för det fanns ju tre andra lag som aldrig riktigt orkade lämna bottenstriden. Att det var de tre nykomlingarna Trelleborg, Dalkurd och Brommapojkarna som åkte ur, är det ett svaghetstecken för superettan? Tror du att vi kommer få se en liknande trend framöver?

Kommentar: Nej, det tror jag inte. Det är långt i från alla år nederlagstippade ryker. Nykomlingar brukar kunna hävda sig helt okej. Titta på Jönköpings södra för några år sedan, på Östersund, Sirius och Sundsvall som etablerat sig. Finns bara tillräckligt med resurser och varumärke så…titta nu på Helsingborg. Jag tror Trelleborg kan komma tillbaka. TFF behöver nog mest bara mer tid på sig. Tycker ändå att både TFF och BP bitvis har visat helt okej verksamheter.

Ett lag som hade en något märklig säsong var Djurgården. Cupguld i våras och Europaspel, men efter uttåget mot Mariupol i början av augusti var känslan att luften gick ur. Håller du med? Vad borde man ha förväntat sig av 2018 års Dif som ändå tappade ett par tunga namn som Kim Källström och Magnus Eriksson?

Kommentar: Från början så förväntade jag mig inte mer. Snarast blev jag förvånad när första hälften var så bra. Djurgården gick med i toppen och jag hade svårt att få i hop det. Bosse Anderssons ekvation fick mig att känna, vad är det jag missar? Men jag hade svårt att se det hålla i längden, även om jag ett tag började tro på det. Ungefär: Kan Östersund med lägre profiler av namn så kul om det fungerar i en storklubb som Djurgården.

Men i takt med försäljningar av Beijmo och Kadewere så slog man ju slutgiltigt undan benen på sig själva (och inte ersatte), samtidigt som man började förstå att nycklar som Mrabti och Jonas Olsson inte direkt odlade någon grön energi i truppen. Det tillsammans med att ansiktet utåt, Andreas Isaksson, inte heller gav sken av någonting extra. Ah, svårt för Özcan Melkemichel. Synd att han fick sluta på det här viset men samtidigt är det lite illa formulerat, han tog ju ändå en titel och vann flera Stockholmsderbyn.

IFK Norrköping då? De säger ju själva att det snackas för lite om dem – och så är det kanske. Hur mäktig är deras prestation i år? De kampades trots allt om guldet med AIK ända in på målsnöret.

Kommentar: Norrköping är ju lite av årets lag. Hammarby är ju utan diskussion årets överraskning för mig, oavsett så dyrt man än handlat. Men jämte är ju Norrköping den klubb som fått ut mest. Oj, så Norrköping har sålt namn genom åren, och oj, så försiktiga man varit i sitt handlande. Näst in till provocerande. Jag är ambivalent inför Peter Hunt och Jens Gustafsson men samtidigt gör båda uppenbart ett bra jobb, tar bra beslut. Och till sist så har man slutat att snåla och tog namn som Thern, Larsson och Fransson under året. Titta också på utveckling hos flera namn, inte minst Arnor Sigurdsson och Kalle Holmberg. Och det finns fler – Men – och framförallt så spelar man en fotboll med det förmodligen största underhållningsvärdet.

Paulinho vann allsvenskans skytteliga och utsågs även till årets MVP på Allsvenskans Stora Pris. Är han ligans bästa spelare eller vem skulle du vilja lista där?

Kommentar: Nej, jag tycker nog inte det. Förstås en fantastisk målskytt, en av de bästa i allsvenskan i modern tid. Men totalt sett så är det för mig Anders Christiansen och Kristoffer Olsson som ska vara omslagsnamn. Nu har inte Anders gjort en toppsäsong sedan han kom tillbaka men hans betydelse ändå, har ett spel som man så sällan får uppleva i allsvenskan. Kristoffer likaså. Men så finns ju Fouad Bachirou också som kommit på ett jävla läckert vis under hösten. Så Paulinho, stor respekt – men Mvp, inte för mig.

Största floppen/besvikelsen i allsvenskan 2018, vem eller vilka är det?

Kommentar: Jag vill inte gärna prata om namn på det här viset. Men Tobias Hysén är ett sådant namn. Hade så innerligt hoppas på ett värdigare slutår. Tror emellertid ännu han är IFK:s bäste spelare men måste ju få visa det också. Så besviken på att han inte fick visa. En stor ambassadör för Blåvitt.

Kerim Mrabti är en annan. Jiloan Hamad under senare delen av hösten. Alltså det är ju klasspelare allihopa men av olika anledningar så har dessa totalt sett dippat – även om förstås både Mrabti och Hamad bitvis visat absolut toppklass. Men lika ofta en bra därifrån.

Vi ska inte avsluta på negativt manér, utan nu vill jag bara höra vad du tycker var den största höjdpunkten i årets allsvenska?

Kommentar: AIK:s klass rakt igenom. Seb Larssons frispark mot Malmö. Att Hammarby är med i toppen igen. Jonas Olssons Bad boy. Karisman. Han är en stjärna men lika mycket som han går in i rollen som rövare på planen, lika mycket sympatisk och intellektuell är han utanför. Mats Grens Hawaiiresa (plötsligt så reste han bara), Kennedys sista kväll och hyllningarna, Magnus Pehrssons ansiktsuttryck när han avgick, Nisse Wibergs engagerade sätt kring Blåvitt. Antonssons Besiktas-mål även om det nu inte är allsvenskan – och Daniel Kindbergs sätt att svara på frågor (politiker har så mycket att lära, även om Kindberg själv har det också om nu brottsmisstankarna stämmer) på första presskonferensen när brottsmisstankarna mot honom första gången blev kända.

Så…höjdpunkter och höjdpunkter. Jag kallar det hellre mest speciella upplevelser. Menmen…ska jag lyfta fram någon på en tron så är det klart att den grabbade ölen i flykten, Kennedy. Det är som en amerikansk, sötad, sockrad idrottsfilm som den bara är när den är som bäst. Förmodligen ännu bättre. Det är 10 + och ett på sitt sätt stycke fotbollshistoria (förstås Kennedy, men även den fångade platsmuggen).