IDROTTENS AFFÄRER – Är FBI vad som krävs för att lösa bengalfrågan ?

Idrottsrörelsen har en lång historia av regler och kontroll bakom sig. Ända sedan antikens dagar har det funnits anvisningar kring hur idrott skulle bedrivas och vad som inte var tillåtet. Allt eftersom har reglerna utvecklats och förfinats.

Idrottare – och supportrar

Grekerna hade nog inga dopningsregler men säkert en rad andra. Med varje regel följer också ett kontrollsystem. Det internationella friidrottsförbundet (IAAF) var det första som förbjöd dopning och de första testerna infördes följaktligen vid EM i friidrott 1966. Idrotten har alltså alltid säkerställt att man följer reglerna. Eller?

Idrottsrörelsen består av två kategorier. Vi kan kalla dem idrottare och supportrar. Den första gruppen är lätt att identifiera; de är i ständig rörelse bokstavligt talat. 

Den andra gruppen är egentligen lika lätt att urskilja. Några av dem sitter på läktarna och är supportrar i ordets vanliga bemärkelse men också materialförvaltare, tränare, styrelsemedlemmar och kassörer är supportrar. De hör till idrottens supportorganisation. Det gemensamma för dem är att de sällan eller aldrig rör sig.

Olika bevekelsegrunder

Idrottarna har ett tydligt skäl till att vara med i idrottsrörelsen och det är att utöva en sport, efter bästa förmåga.

Det råder ett svart eller vitt förhållande, antingen idrottar man eller också gör man det inte. Reglerna i idrotten är relativt enkla att följa. Det finns tydliga gränser för vad som är tillåtet och inte. Också i det avseendet är idrotten svart/vit. Idrottarna håller sig i stort sett till de spelregler som är uppsatta. 

Supportrarna – alltså alla de som inte behöver duscha efter sitt deltagande – har många olika individuella skäl att vara med eller hänga runt idrotten. 

Syftet med deras medverkan är inte alltid uppenbar. Avsikten kan vara god – att hjälpa och stötta idrotten – men den kan också handla om egenintresse och makt, prestige eller som en del i ett större karriärprojekt. 

Många gråzoner

Om den aktive idrottaren har lätt att identifiera sig som inne eller ute så finns supportrarna på alla tänkbara platser, från helt uppslukade till knappt engagerade. Det är mycket mer av gråzoner och så verkar det vara vad gäller regelföljande också. Det finns visserligen tydliga rättesnören men man är faktiskt inte överens om huruvida det ens är önskvärt att de följs.

Regelkollen som jag skriver om i inledningen av den här texten gäller, vid närmare betraktelse, tydligen bara idrottarna. Den supportande organisationen sätter alltså upp kontrollapparaten för att granska idrottsutövarna. De använder den senaste tekniken för att räkna röda blodkroppar, avslöja en offside, väga en båt eller spåra tvivelaktiga preparat. 

Idrotten anstränger sig alltså för att själv, på egen hand, avslöja Lance Armstrong (dopning), det spanska basketlaget i paralympisk OS (de som simulerade förståndshandikapp) eller Boris Onisjtjenko (han med knappen i värjan). Idrotten har också skapat Medicinska kommissionen för dopning och avlönar tongivande rättskipare såsom Arne Ljungkvist.

Gemensamt för dem är att de verkar och finns inom idrotten.

Kärvs insatser utifrån

För att skipa rättvisa och se till att reglerna följs i idrottens supportande del krävs det däremot insatser utifrån. Det är FBI som avslöjar fusket i FIFA och det är en amerikansk åklagare, Loretta Lynch, som är först med att peka ut de fuskande. 

Orsaken är att ingen vill eller kan kolla sig själv. Alltså kollar supportorganisationen idrottarna – men idrottarna har ju ingen motsvarande möjlighet att kolla supportrarna.

Konsekvensen av den här asymmetrin blir att idrottens problem med anseende och förtroende allt oftare handlar om supporten och allt mera sällan om själva idrotten. 

Vart tar det vägen?

En rörelse som tillåter bengaliska eldar och mutor kommer inte att klara sig genom att införa strängare dopningskontroll och elektronisk offsidebevakning. Vi är redan i en situation där offsideregeln i det närmaste bevakas med satelliter men man tycks inte vara särskilt intresserad av att lägga fem minuter på att kontrollera sina egna verifikationer. 

Antingen måste idrottarna organisera sig på ett sätt som gör att de kan kontrollera och ställa krav på supportrarna. Eller också krävs det en tredje struktur Inom idrotten. En som är lika specialiserad på supportorganisationernas regelbrott som Arne Ljungqvist varit specialiserad på dopning.

Och då, ja, i logikens namn kan vi annars vänta oss att någon säger att ”eftersom vi ändå inte kan förbjuda mutor borde de bli lagliga. Under ordnade former”. Den resan är ju påbörjad vad gäller bengaler.

CAMILLA HENDING – IDROTTENS AFFÄRER

FOTBOLLDIREKT MED DE SENASTE NYHETERNA OM SVENSK FOTBOLL!

– TWITTER
– FACEBOOK
– INSTAGRAM

ELITEFOOTBALL – Sveriges bästa statistik-databas för svensk fotboll