KRÖNIKA: “Nostalgi är fint, men kommer inte hjälpa svensk fotboll framåt”

VAR eller inte VAR i svensk fotboll; den eviga frågan, infekterad och utan svar.

Men vi har redan VAR i svensk fotboll och alla kan ta del av bilderna.

Utom domarna. 

Är jag för eller emot?

Högst sannolikt för, om vi kan använda på rätt (icke-engelskt) sätt och om vi kan få så många som möjligt att inse att det ändå aldrig kommer att innebära någon gudomlig rättvisa.

Jag har full dock förståelse för argumenten emot.

Framförallt de som handlar om att förstöra matchernas rytm med evighetslånga break, inkompetenta VAR-domare eller att vi ska veva tillbaka sju sekvenser för att hitta ett eventuellt regelbrott i en situation som varit tolv passningar innan ett mål.

Allt olika argument, för eller emot, kan vi sitta och debattera i evigheter utan att någonsin komma fram till en lösning som alla är nöjda med.

Det är ett uppdrag på samma nivå som att nå en politisk överenskommelse mellan MP och SD.

Omöjligt, helt enkelt.

Det är också svårt att värja sig mot det faktum att svensk ligafotboll kommer att halka efter övriga Europa när vi inte hakar på den tekniska utvecklingen, oavsett vad vi tycker om det eller inte.

Nostalgi är fint, men kommer inte hjälpa svensk fotboll framåt. 

Så VAR-frågan kommer för alltid att vara uppe till diskussion. Det finns nog ingen annan fråga som är lika konfliktfylld i fotbolls-Sverige just nu, bengal- och filmningsdebatter inräknade.

Vi kommer aldrig kunna fly från Video Assistans Referees, det kommer hänga som ett spöke över fotbollen och då spelar det ingen roll om systemet finns eller inte.

Det stora problemet just nu är att vi hamnat någonstans mitt emellan.

Vi använder oss av VAR i varenda allsvensk match,

Det är så pass många kameror på matchbevakningar att det i 9 fall av 10 går att syna alla svåra och kontroversiella domslut.

I TV-studios görs det hela tiden.

Situationer vänds och vrids fram och tillbaka med hjälp av TV-bilder och till slut kan någon expert hävda att det var en tavla av domaren.

2022 hamnar de bilderna ganska snabbt uppe på en läktare, rätt ut på de stora drakarnas nyhetssidor, på avbytarbänkarnas liveuppkopplade paddor, i omklädningsrummet, i Henrik Rydströms mobil, hos Twitterdårarna, på Insta, TikTok och vidare ut i hela världen.

ALLA kan och får väldigt snabbt en möjlighet att se att någonting blev fel.

Utom de som dömer matcherna.

Där har vi ett systemfel de luxe, om du frågar mig.

Om det nu är så att vi inte kan låta bli att frossa i de bilder som faktiskt existerar, är det då rimligt att inte använda de bilderna i ett bedömningssystem som i allra högsta grad finns i så många länder?

För domarnas, spelarnas och klubbarnas bästa. Trots allt.

Det jag kan störa mig på är att de värsta VAR-motståndarna både vill ha och äta kakan.

Vi kan inte med bildbevis idiotförklara felaktiga domslut å ena sidan och samtidigt säga att just videobilder i efterhand är inget vi ska pyssla med.

De som skriker högst och mest över de felaktiga besluten är dessutom de som är tydligt är emot VAR.

Är man motståndare till systemet så har jag inga problem med och har (som sagt) förståelse för en hel del argument, men då måste man också acceptera att det innebär en viss felmarginal ibland.

Det handlar inte vad det finns för åsikter kring en domarens generella standard utan om de situationer som är så pass stora att de kan bli aktuella för VAR-granskning.

Självklart är det så att vi i vår bransch har till uppgift att bedöma, kommentera och tillrättalägga sådant som sker under en match. Inte sällan görs det med TV-bilder som referens. Det är inget nytt.

Men om nu TV-bilderna finns och det faktiskt är möjligt att att på den fjärde reprisen se att bollen inte tar på armen, varför ska det användas som ett argument för att såga domarna när samma bilder hade kunnat hjälpa dom?

Vi måste verkligen fundera på det även om du tycker att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid.