LÅNG INTERVJU: Kennedy om att det snart tar slut, kärleken till Hammarby och fansen: ”Finns inga ord”

Nyckelspelare när Hammarby vann sitt enda SM-guld, nyckelspelare när man gick upp i allsvenskan efter fem års ökenvandring i superettan. Är klubbikonen Kennedy Bakircioglu på väg att sluta cirkeln med ett nytt guld sin sista säsong som fotbollsspelare? Här berättar Kennedy i en lång intervju om toppar och dalar i Bajen, likheten mellan guldlaget 2001 och dagens trupp, relationen till supportrarna och avskedet som väntar i höst:
– Jag vågar inte tänka på det. Men jag kan föreställa mig att det blir något väldigt fint, säger Kennedy till FotbollDirekt.se.

2018 är Kennedy Bakircioglus sista år i Hammarby, och sista år som fotbollsspelare. FotbollDirekt satte sig ner med Bajenikonen för ett längre samtal om vad klubben har betytt för honom: SM-guldet 2001, comebacken 2012 och allsvenska avancemanget 2014.

***

Få allsvenska spelare är mer förknippad med sin klubb än vad Kennedy Bakircioglu är med Hammarby. Det är svårt att i dag tänka sig att det kunde ha blivit någon annan klubb för spelaren som nu räknas till de allra främsta i Bajens historia.

Men när en 17-årig Kennedy gjort nio mål för Assyriska i Division 1 säsongen 1998 så ville i stort sett samtliga allsvenska storklubbar värva honom. Fanns det ett ”Sliding Doors-ögonblick”, där allting kunde ha tagit en annan väg?

– Det var AIK, Djurgården, det var Göteborg… det var många klubbar som hade ett stort intresse. Men jag kommer ihåg, jag har minnesbilder när jag spelade i Assyriska, jag var fortfarande inte uppflyttad i a-laget då… men vi mötte Hammarby. Det kommer man ihåg, ”shit, vi möter Hammarby, en storklubb, med mycket supportrar”. Man sprang ner för backen till Bårsta IP, den finns kvar fortfarande men det är ingen som spelar där, säger Kennedy och fortsätter:

– … det var en så härlig känsla, det var bra tryck, stämningen var helt galen. Och sedan spelade Hammarby också ganska bra fotboll, de hade ett bra lag med bra spelare. Min pappa tyckte verkligen att jag skulle välja Hammarby. Det tyckte jag med, för den fotbollen som jag spelade skulle passa mig perfekt i Hammarby. Sedan var det inget snack egentligen. Så trots att det fanns många intressen så var det så att Hammarby var rätta laget. Från första början. Sedan höll vi lite på Hammarby också.

I familjen?

– Ja men alltså, det var folkets lag, det var stämning, man sjöng fram sitt lag. Man spelade en attraktiv fotboll, Bajen-samba. Det var ju mycket det. Och det tyckte jag om, jag älskade den fotbollen. Så det var egentligen inga konstigheter i mitt val.

Djurgården åkte hem till dig, med Bajen så fick du gå på en match…?

– Ja, ja, de (Djurgården) var hemma hos mig. Djurgården var väldigt snabba med att visa intresse, de var hemma hos mig i Södertälje. Visade att de var jäkla intresserade av att vilja göra någonting. Sedan kom andra klubbar in i bilden, Hammarby visade att de var intresserade. Med Hammarby, där fick jag åka till Söderstadion, se Hammarby spela. Bara den känslan av att få sitta där och titta på matchen var liksom ”wow, är jag klar för Hammarby nu, för då springer jag in nu så kör vi direkt” (skratt). Det var gåshud, stämningen på läktaren. Det var väldigt speciellt, det var kompakt, en skön känsla. Man såg bilder framför sig, hur man skulle göra det bra tillsammans med supportrarna. Man skulle bli en kung liksom. Det var det man hade i tankarna, man ville skapa historia, vinna titlar.

– Sedan var det det här med supportrarna och kulturen runt Hammarby. Jag älskade det, jag trivdes enormt i den atmosfären. Jag älskade att stå på planen och känna att ”här kan jag bli matchhjälte”. Det var en speciell känsla, väldigt svårt att beskriva den i och med att man är så ung, man har drömt om det. Sedan står man där, spelar inför de här supportrarna. Det enda man vill är att vinna matcher, se till att göra dem glada. Och till slut fick jag vinna, 2001. Målsättningen jag hade var precis det jag ville, och det fick jag också innan jag lämnade.

Vilken match var det som de bjöd in dig till?

– Det var Norrköping om jag inte minns fel. Fullsatt. Jag satt på läktaren, satt där helt blyg du vet… satt med farsan och några representanter från Bajen. Och medan man satt och kollade…

Han imiterar en släpig Södermalmsaccent:

– ”Där är den där Kennedy, talangen från Assyriska”. Du vet, man hörde det viskas: ”Blir han klar för Bajen, det vore jäkla häftigt”. Man hörde ju allting. Och jag ville ju bara ställa mig upp och säga, ”jag blir klar snart, ha bara tålamod så skriver jag på snart”! (skratt). Nej men det var kul, en härlig känsla när man tänker tillbaka på den tiden. Det här är liksom 20 år sedan, ja 21 år sedan till och med.

Hade du varit på Söderstadion innan den matchen?

– Nej. Men man hade hört så mycket om Hammarby, folkets lag, stämningen och atmosfären. Sedan tittade man ju på tv, man hade sett inramningen och tifona och allt sådant. Man hade en aning om hur det såg ut. Men det var ännu bättre på plats, en härlig känsla.

Hur mycket spelade den matchen in för att du sedan skrev på?

– Om det var den som avgjorde? Det var det inte, men självklart var det… nej men jag fick en bra känsla direkt, det var så här ”wow, shit, det här är det jag vill”. Det är klart att det skyndade på hela processen i att skriva på. Samtidigt var jag ganska säker, vi hade en diskussion med familjen, gick igenom lagen som var intresserade. Vad är bäst för mig, vad är bäst för Kennedy liksom. Och Hammarby var det bästa för mig. Så även om jag inte sett matchen så hade jag ändå valt Hammarby. Men det var kul.

Kennedys första säsong i Hammarby 1999: 25 allsvenska matcher och två mål. Han utsågs till ”Årets nykomling” på Fotbollsgalan det året.

***

Hammarby har överraskat alla den här säsongen. Åtta segrar och bara en förlust på tio matcher och serieledning för Bajen, som inför säsongen tippades i mitten av tabellen.

Vid klubbens största stund hittills, SM-guldet 2001, så var man ännu mer nederlagstippade. När Kennedy Bakircigolu tänker tillbaka på guldåret så lyfter han fram hur chanslösa Hammarby bedömdes vara. Dåtida SVT-experten Thomas Wernersson dömde ut möjligheterna totalt.

– Var det inte Wernersson som tippade oss att åka ur det året? Men det är samma sak i år, ingen har trott på oss. Var tippades vi, tionde, elfte plats? Mittenlag kanske. Men Sören Cratz visste vad han hade för trupp den gången. Han och Thomas Dennerby var bra med gruppen. Vi spelare i laget visste vad vi kunde. Vi fick ihop det som ett lag. Vi var väldigt starka ihop. Sedan hade vi verkligen vinnarskallar. På träningen kunde det smälla, det skreks och gapades. Men sedan efteråt var det bara skratt i omklädningsrummet.

– Den känslan var viktig. Det var det som byggde oss att bli ett starkt lag. Sedan självklart när Sören får veta att han inte får bli kvar, då blir det en riktig boost för hela laget. Att känna ”shit, vi har byggt det här hela säsongen, nu vi ska göra det här tillsammans”. Sören var bra på att lugna ner det och balansera det. ”Tänk inte på det andra, fokusera bort det”. Han var bra på det, han och Dennerby. Så han fick med sig hela laget, alla drog åt samma håll. Det var det som var nyckeln till att vi vann SM-guld. Vi kände oss så starka. Vi kunde inte förlora, det var den känslan när vi sprang ut på planen, ”vi förlorar inte den här matchen”.

Fanns den där från början eller växte den fram?

– Den växte fram mer och mer. Vi visste att vi hade ett starkt lag, vi var svåra att slå, tunga att möta. Men när vi sedan började vinna matcher… vi hade Markstedt därframme, Hermansson därframme. Micke Andersson, Johan Andersson, Fürst, Suleyman… det var fantastiska spelare… Trym Bergman som sprang i 94 minuter om det behövdes. Vi hade allt. Vi var det bästa laget, vi förtjänade att vinna guldet.

Men det måste ändå ha varit en anspänning där i slutet, när det började närma sig… ”det här har aldrig hänt tidigare?”

– Ja herregud. Veckan innan vi skulle spela sista hemmamatchen mot Öis… då ser man ju, det kommer ner fans med bengaler till träningen. Vi har 800-900 pers där, kanske 1 000 också. Det var mycket folk, bengaler, de sjöng. Efter träningen kommer folk fram, helt nervösa, biter på naglarna: ”Tar vi hem det här? Fixar vi detta? Snälla fixa detta! Det är bara en match, vinner vi den så vinner vi”. Man såg hur alla var så jäkla nervösa, hoppades så mycket. Det är klart att det var pirrigt och nervöst, under hela den veckan. Bara att få ta det här SM-guldet. Man fattade att det var historiskt.

När två omgångar återstod så hade Hammarby två chanser att säkra SM-guldet: Örgryte hemma på Söderstadion i näst sista omgången var den första. Om inte fanns en andra chans borta mot Gif Sundsvall i slutomgången, men alla ville förstås se till att få det klart på hemmaplan och undvika en nervig avslutning.

– Det var 12-13 000 pers på Söderstadion, men det var massor av supportrar som inte fick komma in, som stod utanför och kollade på storbild. Så när vi gjorde mål hörde man det överallt, stämningen kokade. Och jag kommer ihåg efter åtta minuter, Jeffrey Aubynn nickar in 1-0 för Öis. Det blev så tyst, jag kommer ihåg det så tydligt. Man kunde liksom höra hur tyst det blev. Då började alla gå in i tankarna, ”shit, vi vinner inget SM-guld. Det blir fan inget guld”.

– Men vi krigar på, Hermansson gör 1-1, Jonas Stark språngnickar in 2-1, offrar sig där. Sedan gör jag 3-1, de gör 3-2… så blir det så jäkla nervöst, Lasse Eriksson gör några räddningar där. Till slut håller vi undan och vinner… vilken känsla. Man ser folk springer av glädje, tar på gräsmattan, stoppar i munnen… skär ut gräset, käkar på gräset av lycka… då fattar man hur glada de här människorna är. Det var häftigt. Det är sådana saker man bär med sig.

Efter SM-guldet 2001.

***

De två efterföljande säsongerna var blandad giv för laget (nia 2002, tvåa 2003), men för Kennedy personligen så gick det som på räls. Han gjorde 18 poäng säsongen 2003, men satt samtidigt på utgående kontrakt och hösten fick ändå en fadd smak.

Två spelare – Kennedy och Mikael Andersson – hade utgående kontrakt, och Hammarbys styrelse gick i september ut med att bägge spelarna skulle stängas av ”från allt spel på obestämd tid”. Det blev aldrig någon avstängning, men det slutade med att Kennedy lämnade klubben som Bosman efter säsongen.

– Det där var väldigt skumt. Det märkliga i allt var, de hade en grej om man inte förlänger. Då ska man stängas av, de skulle visa att man gjort fel. Jag vet inte hur det var i Mickes fall, men i mitt fall… vi diskuterade en förlängning. Jag kom med ett bud till dem, de tyckte att jag absolut inte var värd det.

– Då kände jag att, då är det inte bra, då är vi inte ens i närheten av varandra. Jag erbjöds ett liknande kontrakt som jag redan haft i tre år. Jag har varit en av de viktigaste spelarna, klart jag ska ha ett bra kontrakt. Det förtjänar jag. När jag vet att andra spelare kommer utifrån och har dubbelt så bra betalt som jag har, då tycker jag att det blir väldigt märkligt. Där blev det ett stort fel.

Ni kom aldrig vidare därifrån?

– Nej, vi gick aldrig vidare i diskussionerna. Jag sade, ”kommer ni med det jag föreslagit, och vi kan komma överens… då kan jag tänka mig skriva på i två år till. Och om det kommer någon utifrån och vill köpa mig, då hittar man en klausul så att Hammarby också får pengar”. När det inte gick ihop, så kände jag att det blev inget bra. Så vi skulle bli avstängda, men det blev inte så. Till slut fick vi spela ändå, för att vi var såpass viktiga.

– Jag hade ett fantastiskt år, det året innan jag lämnade. Jag tror jag gjorde tolv-tretton mål och en hel del poäng. Det är klart det var tråkigt att det blev som det blev. Men samtidigt kan jag inte säga att det var mitt fel. Jag tycker inte de gjorde rätt för sig. Sedan kan de säga sitt, men jag kan säga att jag tycker de borde gjort annorlunda. Om jag var en viktig spelare, då skulle man kunna komma överens om det, för det var inte så stora skillnader det handlade om.

De närmade sig aldrig heller?

– Nej, jag tycker inte det. Vi var inte nära varandra, och vi kom inte närmare varandra.

Bilden blev ändå lite grann att du var svikaren?

– Ja, självklart blir det så, när de går ut med sin historia och man inte får hela sanningen. Jag vet inte allt som har sagts, men det blev fel, kom ut fel. Jag tycker inte att jag gjorde fel överhuvudtaget. Det var inte så att jag sade, ”jag kan absolut inte tänka mig skriva på nytt”. Jag kan absolut förlänga, men då ska jag ha ett bra förhandlingsläge. Så om det fanns supportrar som tyckte jag svek? Det fanns det säkert. Men jag kan inte göra alla glada.

I början på 2000-talet var det inte ovanligt med försök att stänga av spelare som inte hade förlängt kontrakten. Ett hot som hängde över Mikael Andersson och Kennedy Bakircioglu hösten 2003.

***

Knappt nio år senare hade mycket vatten flutit under broarna. Efter nio år utomlands (Iraklis, Twente, Ajax och Racing Santander), så var Kennedy kontraktslös, och han åkte sommaren 2012 hem och tränade med Hammarby i väntan på ett nytt kontrakt utomlands. Dåvarande sportchefen Gustaf Grauers jobbade hårt för att övertyga honom om det stora i att komma hem och spela upp Hammarby i allsvenskan.

– Jag hade tänkt hålla igång med Hammarby och sedan ta något kontrakt, göra två år utomlands. Grauers höll på hela tiden, ”hur tänker du”, han försökte hålla på och fiska.

– Grauers var ju jättenervös. Herregud, han var jättenervös. Han gjorde allt för att det här skulle bli av, att bomben skulle komma. Han kände nog att ”bara jag får till det här med Kennedy. Det här kommer bli grymt, det här blir skitbra”. Men han var så jävla nervös, det var massa grejer. Man såg ju på Grauers att han blev tagen av situationen, precis när allt skulle komma på plats. Men han var ändå skön, jag gillar Grauers. Vi hade bra snack, bra surr. Han var jävligt glad kan jag säga, när han fick hem mig så var han väldigt glad och stolt.

Du torde ha haft alternativ som var bra mycket bättre ekonomiskt?

– Så var det. Jag hade enormt mycket annat. Att komma tillbaka till Bajen, det var inte tanken i första hand. Det bestämde jag i stort sett sista dagen på transferfönstret. Jag fick min son Leo några dagar innan det. Det blir en situation där min sambo Caroline föder Leo, jag sitter i konkreta förhandlingar med utländska lag, med min agent… det blir pannkaka av allt, jag känner att ”fan jag pallar inte det här, nu kör vi helhjärtat för Hammarby”. Jag kunde ha haft i alla fall två år till utomlands. Men någonstans kände jag att hjärtat sade rätt, Hammarby behöver mig nu.

– Jag kan inte säga exakt vilka klubbar det var som vi förhandlade med. Men det fanns från Holland, Cypern, Spanien… det fanns absolut klubbar i La Liga jag kunde ha gått till. Men det blev inte så, och jag är ändå glad över det. Det var lite jobbigare för min agent (skratt). Han tyckte att det var ett konstigt beslut. Men jag visste om förutsättningarna ekonomiskt, man får bara ta beslutet. Jag kan inte sitta såhär i efterhand och tänka på att jag har förlorat några miljoner.

Comebacken 2003 – sportchefen Gustaf Grauers (t.v), Kennedy och tränaren Gregg Berhalter (t.h).

***

Tittar man på Hammarbys 2000-tal så är det både högt och lågt. Å ena sidan har man tagit sitt hittills enda SM-guld, slutat tvåa (2003) och trea (2006). Den (lite drygt) första halvan av 00-talet kan ses som klubbens mest framgångsrika period någonsin. Men där finns också ordentliga ångest-år för supportrarna, inte minst i superettan 2011 när man var nära kval ner till division 1 men räddades av ett sista sekunden-mål i sista omgången mot Ängelholm.

Kennedy Bakircioglu har varit med om mycket av det roliga och ganska lite av det tråkiga. Men att det skulle ta två och ett halvt år från det att han kom hem till att Bajen återvände till allsvenskan ingick inte i planen.

Själv ser han framför allt 2013 som ett extra tungt år. Det var hans första hela säsong efter återkomsten, Hammarbys första år på Tele2 Arena, fjärde raka försöket att ta steget upp i allsvenskan. Ordföranden (Kent Hertzell), tränaren (Gregg Berhalter) och sportchefen (Gustaf Grauers) lämnade under året och Bajen slutade femma utan att vara riktigt nära de allsvenska platserna.

– Förväntningarna att vi skulle gå upp det året var stora, men samtidigt hade vi inte spelarmaterialet för att göra det. Falkenberg var alltför bra för att vi skulle kunna matcha dem. Det var en tråkig säsong, en dålig säsong. Vi blev hånade av våra egna supportrar, hemma mot Falkenberg. Normalt sett ska vi vinna matchen, vi skapar chanser. Deras målvakt gör en kanonmatch, Falkenberg gör 1-0, 2-0 och 3-0, sedan är matchen död och vi trillade boll, blir hånade av våra egna. Det var en av de matcherna där jag kände att ”här vill man inte vara just nu”. Hånandet, det var tufft. Men det är så, man får ha förståelse för dem också.

Hade du själv den känslan direkt, att ”det här kommer vi inte klara”?

– Inte i början, men man såg under säsongen… att vi är för ojämna. Lägstanivån var katastrof, vi kunde förlora mot vilket lag som helst. Vi kunde också vinna mot vilket lag som helst. Det var för ojämnt.

Det blev en del ”gallerskak”?

– Ja, det kan man inte komma undan (skratt).

Du har alltid tagit det snacket med supportrarna?

– Så är det ju. Jag vet att det är tufft för spelare som inte varit i klubben så länge, man kanske inte vet hur man ska handskas med det. Man kanske inte känner för att gå ut när det står 300-400 galna supportrar och skakar galler. Det är inte så lätt, det krävs ju lite om man ska göra det. Men jag kände liksom att, ”är de så arga, då får de fan slå på mig om det är så” (skratt). Nej men jag tog ansvaret, jag sade det, ”Ta det lugnt, jag går ut och tar snacket”. De får säga sitt, och det är bra. De får ut sin frustration, de behöver det. Det är det som är viktigt, att du visar att du bryr dig om att de inte mår bra, om att situationen är dålig. Du kan inte bara blunda och gå, det blir bara värre då.

– Jag tycker bara att det har varit bra, det är så här man bygger en bra relation, det är så här man blir stark, det är så här man förstår varandra. Jag har fått en bra känsla mot mina egna supportrar på grund av att jag också tagit min tid för dem. De har varit väldigt viktiga för mig, för klubben och för laget. Det är klart att vi också ska kunna stå där när det kanske är lite jobbigt. De spenderar ju allt de har på Hammarby, det måste man ha respekt för. Då måste man står där och… förklara sig (skratt).

Hur kunde sådana diskussioner te sig?

– Oftast var det bara ”vad är det ni håller på med, det här är inte okej”. Det dyker upp namn hit och dit, spelare som de är missnöjda med. ”Varför är bara du här, varför är inte de andra här?”. Man försöker coola ned det. Och i slutändan blir det faktiskt jäkla bra stämning efteråt. Då blir det mycket kramar och kärlek. Men det är bra att de får ut frustrationen, det tror jag är skitviktigt.

Går det att sätta ord på vad de betytt för klubben utöver det ekonomiska, att Hammarby tjänar pengar på biljettförsäljning?

– De har fan varit där i motgång och medgång… för mig är det helt galet. Vi hade fullsatt i superettan, det finns inget allsvenskt lag som har det vi har. Vad mer ska man säga om supportrarna, det finns inga ord egentligen. Hur glada vi är som har de här supportrarna.

– De här människorna lever för klubben, det måste man fatta om man spelar här. Hammarby är inte bara en klubb, det är en kultur. De kan resa från överallt, åka från Luleå, Skellefteå… det kan vara överallt. Sådant har jag väldigt stor respekt för.

Det är en ömsesidig kärlek. Varför tror du själv att du blivit så älskad?

– Nej men jag tror att det finns ett facit på allting. Jag kom aldrig hit för att lalla med supportrarna, utan det finns en prestation bakom allting. Att jag gett mycket för klubben, kommit tillbaka när det varit som mest svidande. Jag har gjort många säsonger, runt 300 matcher och runt 90 mål i klubben. Jag tror att det finns en bild av allt, de som varit med och sett allt jag gjort. Det är klart att det skapar en större ikon i deras ögon när jag kommer hem.

– Så det finns väl anledningar till att man blir älskad. Du blir det inte så enkelt. Det krävs en hel del, du måste ha gjort något riktigt bra. För de är väldigt krävande, otroligt krävande. Samtidigt tycker jag synd om dem, att de har fått lida mycket. Vi har legat i superettan i så många år. Men nu är den tiden över, nu ser vi fram emot nya tider (skratt).

*’*

Hammarby satsade stort med Nanne Bergstrand som ny tränare inför säsongen 2014, och då lyfte det till sist. Tillbaka i allsvenskan efter att ha avgjort på hemmaplan mot Jönköpings Södra i sista omgången, 5-0 inför 30 000 åskådare på Tele2 Arena.

Kennedy vann superettans skytteliga och gjorde totalt 24 poäng – bara en gång tidigare i karriären har han gjort lika många poäng under en säsong, och det var i Twente i den holländska ligan 2006/2007.

– Det året hade vi en skön känsla, det var helt annorlunda. Känslan när du går ut på en plan… du vet ”det här vinner vi”. Då kunde vi ligga under med 2-0, kunde ändå vinna med 4-2. Vi var starka, smått överlägsna. Trots att det var öppet ända in i sista matchen så skulle det ha avgjorts långt tidigare. Nu var det tre lag som fajtas in i det sista, ovanligt att det blir så. Det var en lång säsong, normalt sett skulle det där ha varit klart långt innan.

Det blev ett välregisserat slut på det där? 

– Ja herregud. Det var en sådan här match, där man kände att ”fan bollen kan inte gå in i dag, vad händer?”. Jag missar straff vid 0-0, vi har två-tre bollar på mållinjen som inte går in. Det var kaos. Sedan gör jag 1-0, vi får 2-0, sedan är matchen över.

Vad kände du efter straffmissen? 

– Det var jobbigt, först och främst fick jag vänta fyra-fem minuter innan jag fick slå den. Sedan är den dåligt slagen, jag blev så besviken på mig själv. Då går man in i sin bubbla, ”nej, det här är inte bra”.

– Sedan får jag en tackling av André Calisir som spelar i IFK Göteborg nu. Jag får en spricka i revbenet. Jag kände bara ”shit, först missa straff, sedan ska jag kliva av. Nej, det går inte, jag vägrar låta det hända”. Jag spelade vidare, men det gjorde så jäkla ont. Sedan kom frisparken i 48:e minuten när jag knorrar in den till 1-0. Då släppte allt. Vi gör 2-0 och får en ny straff. Då kände jag bara ge mig den här straffen, jag måste sätta den där. Jag kan inte gå härifrån och han har räddat den. Sedan kan jag vinna skytteligan också.

Om det hade stått 0-0 och straffen hade kommit då istället? 

– Då hade jag tagit den. Det är klart att lite nerver spelar in. Men någonstans tror jag att jag hade grejat det. Då hade det varit 2 000 procents fokus (skratt).

2 november 2014: Allsvenska avancemanget bärgat, på Kennedys 34-årsdag.

***

Hammarby avslutar vårsäsongen 2018 med bortamatch mot Kalmar FF på söndag, och kan då gå till sommarvila som serieledare. Därefter väntar en höst där en sak är säker, att Kennedy kommer tackas av. Men parallellt med det kan det också bli kamp om SM-bucklan.

Det håller på att bli bra för Hammarby, din sista säsong?

– Det har börjat jävligt bra. Vi har fantastiska spelare. Enormt duktiga killar i laget. Det var länge sedan vi hade en sådan här trupp, det måste jag säga.

Kunde du se det framför dig när du kom tillbaka, att det skulle bli något sånt här?

– Man har ju haft ambitioner, en dröm om att kunna bli bäst i allsvenskan. Det är det här man kommer tillbaka till, att man vill det. Äntligen så är vi på rätt väg, och det känns bra. Det finns en tanke i allt vi gör, finns en plan. Ett tålamod. Man blir glad, man mår bra… man ler. Det är ju så.

Det har hänt mycket med organisationen på de här sex åren sedan 2012 också antar jag…

– Enormt mycket, det är stora skillnader. 2012 när jag kom tillbaka… vi hade typ 30 spelare i den truppen. Vi spelade elva mot elva på träningen, och hade tio spelare bredvid som bara fick löpa. Vi kunde ha tre startelvor, typ. Nu tänker man igenom saker en extra gång, det är rätt personer i klubben, vet vad det handlar om. (Henrik) Kindlund har varit med på hela den här resan, gjort det bra.

Känns det skönt att du fick kontraktsförlängningen i fjol, med tanke på hur det blivit nu, såhär långt…

– Ja, absolut. Det var inget snack om att jag ville förlänga, självklart. Klubben ville det också, till slut. Det fanns inga tveksamheter. Vi bestämde att det här är det bästa, om är det här mitt sista år. Att man kan ta ett helt år och berätta, att det här är det sista året. Man kan inte berätta det två veckor innan sista hemmamatchen. Nu vet alla att det här är sista året, även jag själv vet det.
Var du orolig att det inte skulle bli något mer?

– Orolig är fel ord. Men det är klart att man alltid kan tänka att, ”tänk om det inte blir något”. Jag kan ju inte tvinga mig att sajna mig själv i klubben, det funkar ju inte. Sedan var det ju drivet från supportrarna också, med kampanjer och sådant. Det måste ha gjort situationen lättare. Men vi var ändå… vi var överens om att det ska bli sista året, att det ska bli ett bra år.

Att Kennedy inte skulle spela samma centrala roll som tidigare i Hammarby var underförstått när han skrev på det sista kontraktet. De senaste matcherna har han varit borta med en fotskada, och det har blivit spel i fem matcher under våren. 2018 års upplaga av Hammarby är en enhet säger han, bättre än på länge när derby kommer till stämning och laganda.

– Det är sköna killar, vi mår bra och trivs med varandra. Stämningen är fantastisk i omklädningsrummet. Jag tycker att Stefan är jävligt bra på den biten, Jocke och Pablo också. Det känns bra, vi diskuterar. Vi har roligt, och jag tror att det är skitviktigt. Att man har kul tillsammans. Då kan man bygga någonting också. Då kommer man kriga för varandra.

Det har de lyckats bygga redan nu?

– Ja, det tycker jag.

Går det att jämföra med 2001?

– Ja. Det är lite liknande, det är de vibbarna jag får. Jävla mycket skratt, ett härligt go i omklädningsrummet. Bara skratt, hela tiden. Det var så då också. Vi hade ett fantastiskt lag, bara sköna individer. ”Fürsten”, ”Danken”, ”Sulan”, ”Patte”. Det var ju helt magiskt, vilka spelare. Peter Markstedt, Hermansson, Micke Andersson, vilket surr. Så jävla skönt surr i omklädningsrummet.

Hur kunde det låta?

– Vi hade Christer Fürst till exempel, jävligt grinig, tjatade på allt. Sedan kom ju ”Patte” in, Patrik Andersson. Han skulle alltid hålla på med ”Fürsten”. Gjorde alltid något som fick ”Fürsten” att gå bananas. Och alla vi andra visste det här… vi bara skrattade. ”Fürsten” var helt galen, ”Patte” bara fortsatte. Och ”Danken”, han kunde bara snea till. Sedan när han kom upp i omklädningsrummet. Då skrattade vi bara åt det. Det var inte så att man var bitter, att man satt och var arg på varandra. Utan där är det det, och nu är det det. Kaj Eskelinen också, så jävla skön. Han var inte med guldåret i och för sig. Men det startade redan där, det året. Sedan var det skönt gäng liksom.

– Det var spela grisen om en glass… och Lasse, Eriksson, herregud Lasse. Och Eskilsson, helt magisk. Sedan hade vi den här Daniel Boberg, nej Bobjerg hette han. Han med sin dialekt… det var helt galet. Lasse Eriksson, Hasse Eskilsson och jag, vi förlorade aldrig. Det var bara Daniel Bobjerg som förlorade. På något jäkla sätt förlorade han jämt. Oavsett om det var Hasses boll eller Lasses boll, så var det ändå Bobjerg som fick den. Jag vill bara ta tillbaka den där tiden, shit det var så jäkla kul.

Har du kontakt med dem fortfarande?

– En del, Hasse Eskilsson ser vi lite då och då, Lasse också, ”Sulan” pratar jag med då och då. Och ”Danken”, Johan Andersson, Jens Gustafsson… Fürst ser man också ibland… härliga killar.

Ni har ingen reunion på gång?

– Nej, det var det ett tag sedan, vi får se när det blir igen.

Spelar man grisen om en glass fortfarande?

– Nej nu gör man inte det, nu blir det om en trisslott istället. Så tar vi det på bussresorna, sitter där och skrapar, det är härligt.

Hammarby har åtta segrar och en förlust efter tio matcher – blir hösten både avtackning av Kennedy och guldstrid för Bajen?

Vad har du för känslor inför det som väntar i höst?

– Jag vågar inte tänka på det. Det blir så känslosamt, det sista man gör. Sedan blir det inte mer, då blir det läktaren. Så får vi se om det blir något jobb med fotboll sedan, men lite mer tid med familjen först nu. Så jag vet inte, jag har inte hunnit tänka på det än. Jag vågar inte tänka på det. Det är inte så nära än heller. Men jag kan föreställa mig att det blir något väldigt fint. Om det blir något tifo, sedan en avtackning. Det blir lite tårar där som kommer falla kan jag tänka mig.

– Man har haft de här supportrarna lång tid, sprungit in framför dem, gjort massa mål, vunnit för dem, känt en massa glädje. Sedan (han knäpper med fingrarna)… så finns plötsligt inte det där längre. Att vara på läktaren, det är en annan sak. Du har alla runtomkring dig. Men på planen, du gör alla de här… (gör en svepande gest med armen, som för att visa en läktare runt omkring sig), det är dem du vill göra glada. Men så är det, det kommer en tid i livet när man måste ta beslutet. Det känns som att jag är klar. Nu kör vi ”all in” sista året.

Erkan Zengin tycker att du ska fortsätta?

– Jag vet, Erkan blev imponerad när han såg mig, säger Kennedy och spricker upp i ett stort leende.

– Han säger att jag håller i två år till. Jag kan inte säga att jag inte håller med honom, men någonstans kommer det en tid där man känner att ”jag vet vad du menar, men det här är någonting som känns rätt”.

Skulle det ens gå att ändra sig, eller blir det omöjligt?

– Man ska aldrig säga omöjligt, men jag har inte tänkt så. Vi har sagt att det här är sista året. Då vill man att det ska bli något bra av det.

Det kan bli guld också?

– Vi hoppas, vi får se. Vi har börjat riktigt bra.

Om du ser tillbaka på alla år i klubben… det har varit upp och ner för dig i klubbarna utomlands, och du fick aldrig riktigt chansen i landslaget. Men i Hammarby har det ofta blivit bra?

– Ja, det är många saker man fått vara med om. När man kom hit 2012, då var det enorma problem. Det var lite läskigt då hur allting såg ut. Men jag offrade mig, kände att jag gjorde helt rätt. Jag hade ett mål: Att få ordning på det här. Få upp Hammarby i allsvenskan.

– Vi lyckades med det 2014. Sedan att få avgöra den sista matchen den 2 november, när man fyller år och ta steget upp i allsvenskan. Det kan inte bli bättre. Att få göra det sista målet på gamla Söderstadion. Första målet i allsvenskan på nya Söderstadion, mot Häcken på straff. Första derbymålet på nya Söderstadion, när jag knorrar in den mot Djurgården.

– Så jag är glad, stolt att jag gjort det jag gjort. Jag har gjort precis allt jag kan. Mina målsättningar… allt har gått i uppfyllelse, det är jag väldigt glad över. Det finns ingenting jag irriterar mig på, att det inte gick som jag tänkt mig. Det har gått precis som jag tänkt mig.