LÅNG INTERVJU: Magyars tuffaste kamp

Richard Magyar har gått från att vara ifrågasatt för sina insatser till att bli en av de viktigaste inslagen i Hammarbys spelartrupp. Men jämte det odiskutabla sportsliga värde han haft – och ännu har för Hammarby – så har den 28-årige skåningen kämpat med problem vid sidan om planen.

Och det är därför han nu öppet pratar om psykisk ohälsa, omklädningsrumsnormer och varför han är ambassadör för den ideella organisationen Suicide Zero.

—-

När slutsignalen ljöd på Tele2 Arena den 20 oktober 2019 så sjönk Richard Magyar ner i gräset och brast ut i gråt. Hammarby vann matchen mot Malmö FF med 2-0 och Magyar gjorde matchens sista mål. Stor glädje för Magyar, men att uppleva så starka, positiva känslor är inget som varit självklart för honom – och än mindre att visa det. 

Magyar var bara 18 år och på besök i USA då han på nära håll bevittnade en människa släcka sitt eget liv. 
– Det var en kille som sköt sig själv bredvid mig. Det var väldigt konstigt för mig då…

– Jag hade aldrig sett en död människa. Precis innan han sköt sig själv så stod vi och pratade. Han var väldigt… trevlig, skojade och var skämtsam och så. Väldigt normal. Sen gick han bara och tog en pistol och sköt sig själv.

– Det var mycket frågor kring det. De extrema kontrasterna. Mitt intryck var ju att det var en rolig person, men sen så tog han sitt liv. Jag fick inte ihop det.

Richard Magyar är en av den ideella organisation Suicide Zeros ambassadörer. Att han för tio år sedan med egna ögon såg en människa ta sitt liv är en av två saker som han beskriver är bakgrunden till varför han valt att engagera sig. Den andra är den egna depressionen.

– Det var en period vintern 2016. Det var många saker som hände på en vecka. Jag hade dödsfall i familjen, min pappa blev väldigt sjuk och mitt långvariga förhållande tog slut på ett, för mig, väldigt jobbigt sätt. Det ihop med att jag under en lång tid hade levt mitt liv ganska oriktigt sett till mina värderingar och vem jag var. Jag är i grunden en ganska känslig kille som har ett behov att få uttrycka mina känslor.

– Jag hade levt som den tuffa personen som inte behöver nån, som inte behöver nån hjälp. Det i kombination med alla andra händelser kulminerade i att jag tappade fotfästet. Jag visste inte vad jag skulle göra med mitt liv, jag bara föll. Det säkerhetsnät jag trodde jag haft runt mig fanns inte.

Magyar berättar att depressionen kom gradvis, men att den började den veckan.
– Det gick längre och längre. Jag isolerade mig själv, tappade aptiten, fick sömnproblem och ett tag var jag till och med mörkrädd. Jag var inte ens mörkrädd då jag var liten, men där låg jag i min säng och var rädd för mörkret.

– Någonstans där började jag inse.. Jag hade inga aktiva självmordstankar, men jag började se på det mer och mer som en befrielse. Hade jag blivit påkörd och inte klarat mig så hade det inte varit helt illa.

Den då 25-årige Magyar sökte aldrig någon hjälp, men han insåg ändå att det inte var ett normalt tillstånd.

– Jag har förstått det först i efterhand, men för mina vänner började jag då prata sanning. Jag svarade inte bara "Jo, jag mår bra. Det är lite tufft just nu..", utan jag pratade faktiskt om dessa saker och gav mina vänner en chans att förstå.

- Det visade sig att en av mina närmaste vänner också hade gått igenom extremt tuffa perioder utan att jag visste det. Och vi umgicks nästan varje dag. När han fick höra om mig så pratade han även och beskrev sitt. Han lyckades då sätta ord på saker jag inte kunde. Då insåg jag att jag måste börja ta tag i det. Jag sökte ändå ingen hjälp. Det borde jag ha gjort för det hade nog förkortat denna tiden. Och minskat djupet också.

Det var att prata med den nära vännen om deras gemensamma erfarenheter som hjälpte Magyar att sakta ta sig tillbaka och bygga upp sitt liv igen. Han berättar att han nu senare inser hur sjukt det är att samhället fortsättningsvis försöker låtsas när det kommer till psykisk ohälsa.

-----

Det är kanske lite konstigt att säga det, men för mig är det större än fotbollen. Mycket större än fotbollen.

-----

När jag förberedde mig inför denna intervjustund så insåg jag snabbt att fotbollen inte nödvändigtvis kommer vara i fokus. Richard Magyar är visserligen en tuff mittback på planen, men utanför så tar han sig an ännu större kamper.

Att vara professionell fotbollsspelare och samtidigt prata om psykisk ohälsa är nämligen en självklarhet för Richard Magyar.

– Det är kanske lite konstigt att säga det, men för mig är det större än fotbollen. Mycket större än fotbollen.

Det har ju länge varit tabubelagt inom, bland annat, idrottsrörelsen att prata om psykisk ohälsa. Hur kommer det sig tror du?
– Jag tror mycket grundar sig i de kulturer och normer vi har. Klassiska maskulinitetsnormer finns inom elitidrott och i omklädningsrumskulturen. De tar sig uttryck på ett ganska grundläggande vis genom hur man interagerar med varandra. Man vill inte visa sig sårbar, inte visa sig rädd eller feg och man undviker att uttrycka saker som associeras med det.

– Jag tror det leder till en ganska så fattig förståelse kring den delen av ens känsloliv. För det funkar ju att leva så. Men ibland händer det saker i livet, man blir långtidsskadad eller man förlorar någon närstående. Livshändelser som kan rubba ens balans och göra att man hamnar i ett depressivt tillstånd. Om man då har sämre förståelse för och att det dessutom, på något sätt, är förbjudet rent kulturmässigt att prata om saker och visa sig sårbar samt svag så det blir svårt.

- Har man inte kunskap eller verktyg att hantera det själv så innebär det mycket mer lidande än det hade behövt vara.

Om du ser tillbaka på din egen tid som junior och yngre spelare, finns det något som du själv skulle ha ändrat på tidigare i ditt eget beteende när du nu vet det du vet idag?
– Om man tittar på mina första år som elitidrottsman då var jag liksom... de spelare som spelade med mig kan vittna om att jag axlade mansrollen till max. Jag var väldigt aggressiv, hade väldigt svårt att ta kritik och var väldigt utåtagerande. Jag sökte konflikter om jag kände att någon utmanade mig.

– På något sätt... det gjorde att jag mådde väldigt dåligt också. För det var inte riktigt den jag var. När det kom tillfällen där jag kanske hade behövt öppna upp mig och prata om hur jag mådde så hade jag.. det var liksom inte ens ett alternativ. Man höll det inom sig.

– På något sätt önskar jag väl att jag hade fått en tidigare förståelse för det jag pratar om nu. Kanske genom en äldre spelare som jag spelade med. De hade kunnat ge mig ett annat perspektiv, och det är väl lite det jag försöker göra nu, att på något sätt försöka vara den personen jag själv hade behövt när jag var yngre och stå för saker jag tycker är viktiga.

Magyar vill att man ska se på psykiska problem som vilken skada som helst.

– Om en person får en skada och är borta i tre månader då får man rätt rehab, man får läkarhjälp direkt, man påbörjar rehabträning och sen finns det en plan hur man är tillbaka.

– Jag vill att man ser på psykiska problem och mentala svårigheter på samma sätt. Om man har extrem prestationsångest och inte klarar att prestera. Då ska man få en rehabplan precis som man får för en skada. Det är som en elefant i rummet. Jag har träffat så många spelare som vittnar om samma saker. Det inte är hållbart i längden.

– Om någon varit iväg för ångest eller knäskada - det är sak samma. Om en person med ångest har fått rätt rehab så tror jag det är en starkare person som kommer tillbaka. Precis på samma sätt som om någon som haft en knäskada och som tränat upp sig väldigt bra.

Tror du att det finns ett mörkertal av spelare som inte har vågat lyfta den här typen av grejer på grund rädsla för reaktioner från klubben?

– Utan att veta så tror jag det i och med att det här ämnet är så läskigt på något sätt och så obekvämt att prata om.

– Om jag hade haft en annan situation och varit kontraktslös och hade frontat depression och sådana saker, utan att veta så skulle det inte förvåna mig om det finns klubbar som skulle dra sig från att värva mig just på grund av att det är ganska stor okunskap om ämnet och så.

-----

Richard Magyar presenterades första gången som Hammarbyspelare under sommaren 2015. Då blev det två säsonger i den grönvita tröjan innan han lämnade klubben för spel i den tyska andradivisionen. Den sejouren blev ingen succé för Magyar och det var inget gott rykte han hade hos Hammarbysupportrar när han kom tillbaka.

– Nämen alltså, ska man vara helt ärlig så förstår jag väl också det. Min första sejour var ganska turbulent. Jag blandade och gav prestationsmässigt och spelade absolut inte min bästa fotboll.

– Men det var också en viktig del i varför jag kom tillbaka. Jag kände att jag ändå ville visa var jag står, visa vad jag kan och ge det till Hammarby.

Och tillbaka kom han. Hans tid i Tyskland blev två säsonger lång och när han återvände var det en annan spelare som Hammarbypubliken fick se och på så vis även började uppskatta. 29-årige Magyar trivs nu i Hammarby.

– Det har blivit, lite klyschigt kanske, ett hem. Jag mår väldigt bra i Hammarby och det värderar jag väldigt högt. Klubben har väldigt stor betydelse för mig faktiskt.

Vad i Hammarby gör att du mår bra?
– Det är väl stämningen i klubben. Det är en väldigt avslappnad klubb. Och sen folket som utgör föreningen också, även om det har skett mycket spelarrockader och så. Folket runtom föreningen är stort sett det samma sen jag var här sist och det var ändå personer jag fick genuin kontakt med. Folk som ömsesidigt bryr sig om varann och så.

– Och sen, såklart, är det en fantastisk klubb med fans och liksom inramning, engagemang och sådana saker som också bidrar till en speciell känsla.

Gustav Ludwigson sade häromdagen att det är något speciellt med Hammarby och att man verkligen får vara sig själv. Upplever du detsamma?
– Verkligen! Alltså det känns som om Hammarby har extremt högt till tak på något sätt. Inte bara i spelartruppen utan i hela föreningen. Man är väldigt välkomnande och man har Bajen som gemensam nämnare. Då behöver man inte vara på något speciellt sätt.

Rent spelmässigt då - hur ser du på din egen utveckling?
–  Jag jobbar vidare på den inslagna vägen. Det är inga överraskningar på det viset. Klart jag försöker utveckla alla delar av mitt spel. Även den offensiva delen nu när jag vet lite mer om hur vi vill spela.

– Sen så är ju min huvuduppgift att bidra med de defensiva kvaliteterna och kanske även med en viss mentalitet.

Hur ser du på Hammarbys lagbygge?
– Djurdjic har försvunnit, men fram tills nu så har vi ju behållit en hel del av laget. Det finns ju mycket kvalitet i laget, absolut.

– Samtidigt så bidrog ju Djurdjic med en viss mentalitet som var bra för oss, men vi har ju ändå fått in annan kvalitet. För vissa handlar det ju om att ta lite större plats än förra året och leda laget lite mer. Sen handlar det ju om de nya kvaliteterna, att integrera dem i vårt spel och skapa en miljö och mentalitet som gör att laget och individerna presterar på så hög nivå som möjligt.

Det har pratats mycket om att Hammarby måste få en vinnarkultur och det känns som något som klubben också jobbat hårt med. Samtidigt finns det en bild av att vinnarkultur och psykiskt välmående inte alltid går ihop. Känner du att det kan bli en krock där?
– Nej, det tycker jag inte. Jag tycker att det är separata saker egentligen. Om man har en vinnarkultur som går ut på att trycka ner varandra så är det ju såklart negativt, men jag tror nästan tvärtom. Att ha en vinnarkultur där man samtidigt har en förståelse för det mentala och vad miljön man har i klubben innebär för spelarna. Det är viktigt att man har en förståelse för det och att man samtidigt jobbar med det.

-----

Sista frågan jag ställer till Richard Magyar är (såklart) om Hammarby är det lag som får lyfta Lennart Johanssons pokal i oktober. Det är den enda frågan han inte har ett rakt svar på.

- Det är alldeles för tidigt att säga. Det enda man vet om denna säsong är att den kommer vara upp och ner. Så är alla säsonger.

- Frågan är bara hur vi tacklar nergångarna och hur disciplinerade vi är under uppgångarna. Kvaliteten finns. Vi får bara se hur vi får ihop den.

-----

Häromdagen så berättade även Simon Thern öppet i en intervju om hur han kämpat med sin psykiska ohälsa och en form av panikångest. Lyssna gärna på hans historia i podcasten "Lundh". 

Alla berättelser likt Richards och Simons är viktiga.