LÅNGLÄSNING – Hammarbyikonen i känslosam intervju: ”Inte uppnått det jag trodde, men är skitstolt”
FotbollDirekts Mårthen Bergman möter Hammarbys Petter Andersson i senaste FD 60 Minuter. Det blev ett samtal om att återvända hem, att rehaba i fem år, att tänka, tänka, tänka, gråta, utvecklas, om att Rafa van der Vaart snott hans sång och om hur mycket han vill vinna guld med Bajen.
Här kan ni läsa ett långt utdrag från den dryga timmen podcast med Petter Andersson.
Det har förstås funnits en del spelare genom åren som jag har tänkt kommer bli så himla bra. Jasmin Sudic, Labinot Harbuzi, Emir Bajrami, för att nämna några. Men allra mest, när du kom fram i Bajen så tänkte jag att här har vi släpande forwarden slash offensiva mittfältaren i landslaget de kommande tio åren.
– Mm. Enig.
Det var lite dit jag ville komma. Tänkte du också så?
– Ja det gjorde jag. Jag kom in i pojklandslaget ganska sent men sen var jag ju en fast punkt i de flesta landslagen upp till a-landslaget dit jag aldrig hann komma egentligen. Så jag såg alltid det som ett självklart scenario. Att jag skulle bli en framstående spelare i landslaget. Men så blev det ju inte.
– Det har också varit något som jag aldrig har släppt, jag har alltid velat komma tillbaka och bevisa mig igen. Hela tiden i Danmark så kände jag varenda år att det var världens möjlighet att få komma med till vinterlandslaget och få bevisa mig. ”Jag behöver bara en chans, så kommer jag bevisa allt och alla”, så tänkte jag. Men det blev ju aldrig så. Så det har påverkat mig mycket och stressat upp mig.
– Ibland kan jag faktiskt tycka att det är befriande med de spelarna som går ut och säger saker i media. De använder media för att få fram ett budskap för att öka deras förutsättningar för att få en chans. För en chans är det enda man behöver. Men det gjorde aldrig jag, jag tänkte aldrig i de spåren.
Varför gick du inte och bara ”Jag är fett bra i Danmark, varför tar ingen ut mig?”
– Jag vet faktiskt inte vad det bottnade i. Jag såg nog inte vikten i det. Jag tycker det är rätt häftigt de som gör det, och sen slår sig in efter det. En sån som Erkan (Zengin) till exempel. Det är ett sätt att tro på sig själv.
Tycker du att det är konstigt att du inte blivit kallad någon gång?
– Där och då så tyckte jag det, i Danmark alltså. Jag tyckte att jag förtjänade en chans men jag uttryckte det aldrig. Så jag får skylla mig själv. Jag hade en möjlighet att kunna säga saker och ting men det gjorde jag inte så det är ju ingen annans fel, det är mitt eget fel. Hade jag tagit ett större ansvar för mig själv så hade jag kanske sett till att skapa den möjligheten.
Var det någon och kollade på dig?
– Nej, inte specifikt mig tror jag, men det var säkert där och kollade på sådana matcher mot Köpenhamn till exempel där det var många svenskar. Några matcher fick jag höra efteråt att de var på besök på arenorna, och jag tycker faktiskt att alla gånger jag fick höra att de varit där så hade jag kanske inte min bästa dag, hehe.
– Men jag tycker faktiskt inte att jag har förtjänat att komma med. Men hade jag gjort lite mer, stått upp för mig själv lite mer, så hade jag nog fått chansen.
Tror du man kan snacka sig in i landslaget?
– Nej, inte snacka sig in. Men jag tror att man kan marknadsföra sig och det behöver man inte göra själv heller. Det finns det fler som kan hjälpa till med. Men om man tänker på en fotbollskarriär som är si och så lång så handlar det om att optimera den så gott man kan. Om det då handlar om att marknadsföra sig själv under en period i karriären så ser jag inga fel med det.
Det du var enig om, att jag trodde att “här har vi släpande forwarden slash offensiva mittfältaren i landslaget de kommande tio åren”, eller åtminstone dina tankar om att du skulle bli en toppspelare i världsfotbollen. När förstod du att det inte kommer bli så?
– Hehe, ja, det var det som slog in ganska sent. Jag började spåna lite på det redan i Groningen egentligen, när andra korsbandet flög och många av de spelarna som jag spelat tillsammans med i U21 och de bästa spelarna i Groningen blev sålda och gick vidare till bättre klubbar medan jag var kvar i rehabrummet. Det kom en ny förbundskapten som tog in massa yngre spelare och så. Då började jag känna ”shit, snart går tåget”. Men jag gav aldrig upp, jag hade alltid tron på att det fanns en möjlighet. Någonstans som att ”jag kan, jag ska vara det unika exemplet på att allt är möjligt”. Men för att svara på din fråga så, det var väl någon gång i Midtjylland. Så när jag var 29 kanske, säger han och skrattar.
Du har två a-landskamper från 2005. Jag tänkte fråga om det grämer dig men den känns lite onödig, men har du gett upp landslaget helt?
– Ja, gud ja. Herregud.
Du kanske kommer tillbaka och bombar in 20 mål 2017?
– Nej, det är inte viktigt nu. Nu är jag ute efter något annat. Men alltså, jag grämer mig inte. Jag hoppas att du inte uppfattar mig så.
Tycker du inte det är tråkigt heller?
– Nej, jag har tyckt det. Men jag tycker inte det längre. Det är faktiskt ärligt, för jag kan inte påverka något. Men du frågade om jag har haft mycket tid att tänka och ja det har jag, alltså overkligt mycket. Och jag har verkligen tänkt. Jag har tänkt på allt. Jag har verkligen lärt mig att bearbeta det och acceptera det. Att såhär är det, jag kan inte göra någonting åt det som har hänt. Det här var det det blev, och så gör jag det bästa av det. Jag har fått med mig sjukt mycket grejer, många mentala verktyg som jag är evigt tacksam över och som jag kanske inte hade fått annars, och det är en fantastisk känsla.
Tror du att den inställning du har nu hjälpt dig om du hade haft den tidigare i karriären?
– Jag tror att när jag väl var skadad i Groningen, om jag på något sätt hade lyckats balansera upp det där och släppa den där stressen och accepterat att ”det blir inte helt det där stora jag drömde om, men jag kan fortfarande uppnå det där”, då hade det blivit hur bra som helst. Men det var som att jag gick utefter den absolut största drömmen jag hade. Det satte också nivån på mängden jag tränade, jag var aldrig nöjd, det var som att jag skulle jobba ikapp två år. Då sprang jag in i nästa grej, så det blev en dålig spiral. Men det går förstås inte att säga något egentligen. Jag är otroligt stolt över den jag blivit kontra den jag var när jag kom till Stockholm och allting började. Det har hänt så himla, himla mycket saker. Jag har ändå fått uppleva mycket saker på fotbollsplan, mer än många andra. Så utifrån mina förutsättningar så är jag otroligt stolt.
Hur nöjd är du med din karriär so far?
– Just här i dag är jag otroligt nöjd. På vissa nivåer så blev det inte så som jag hade sett framför mig. Jag har inte uppnått lika mycket fotbollsmässigt och sen har jag inte tjänat de pengarna jag hade sett framför mig. Men bortsett från det så är jag skitstolt. Jag tror det är svårt att förstå riktigt alla hinder jag passerat. Jag vet inte hur många år jag haft rehab, om man räknar de senaste tio åren så, min första ordentliga skada som jag hade var 2006 i Hammarby. I dag är det 2016 och jag tror jag haft fem år med rehabiliteringar. Och det är inte skämt. Ändå när jag är tillbaka så är jag på en bra nivå. Jag tänker att har jag haft den tiden på att tänka på att bli friskt och komma tillbaka till fotbollen medan många andra haft den tiden till att utvecklas och bli bättre fotbollspelare, och ändå så konkurrerar jag ut många, det gör mig väldigt stolt. Det har varit en häftig resa.
Riskerar du på något sätt att få men efter karriären att du kör på?
– Ja, fast men efter karriären kommer jag nog… den nivån har jag nog passerat skulle nog alla doktorer säga. Och jag håller ju inte med om det, jag tror inte på sånt. Jag tror att det är upp till mig själv att styra hur pass välmående jag kommer vara efter karriären. Det handlar bara om att sköta min kropp, och det gillar jag, det mår jag bra av.
– Men jag har ju två opererade knän, och det säger de väl att så fort man går in i ett knä så ökas risken att få, vad det nu än kan vara, längre fram i livet. Men det är ganska tråkigt att tänka så.
Är det helt 110 att du kommer spela fotboll för Hammarby?
– 110 kan jag inte säga. I mitt huvud är det det. Men sen är det inte alltid som de känslorna och tankarna stämmer överens med vad kroppen ger för slags signaler. Så det får man se, det får resan visa för mig. Men hittills har jag tagit mig hit och denna punkten i rehabiliteringen utifrån där jag var i början. Det är tillräckligt för att övertyga mig om att det kommer gå bra.
Är det någon gång någon som har sagt att du inte kommer kunna spela fotboll igen?
– Ja, det är det. Det var det redan när jag gjorde illa mig i Groningen egentligen, när jag drog andra korsbandet där. Då var det folk som rådde mig att inte fortsätta.
Vad säger du då?
– Då väljer jag att inte lyssna så hårt. Det är inte de som lever i den här kroppen. Jag skulle aldrig göra någonting om det inte kändes bra, och så länge det gör det så har jag tilltro på att det kommer att lösa sig.
Hur skulle du sammanfatta skillnaden på Petter Andersson i Hammarby nu kontra när du var här sist?
– Den Petter som fanns här för åtta år sen var en egoist med sig själv i fokus. Nu tänker jag inte på mig själv egentligen, förutom ur ett rehabsyfte. Jag ska bli frisk och när jag är det kommer jag vara bra, men jag tänker ännu mer på att vi kan få igång en fungerande trupp så vi kan vinna. Jag vill inte komma in och tro att allt är utifrån mig själv, jag vill inte leva på det. Jag vill skapa något nytt, jag vill vinna nu. Jag ville inte vinna sist jag var i Hammarby, förstår du? Det var inte mitt fokus. Nu är mitt enda fokus att jag vill vinna, jag vill uppleva en sådan sak och att få uppleva det med en klubb som Hammarby hade varit helt magiskt. Det är med den inställningen jag går in i det, varenda dag när jag tränar, det är det enda jag tänker på. Och det är det jag hoppas vi kan skapa i hela föreningen.
Du sa förut att din karriär inte blev som du tänkte när du blev 20 bast. Vad tänker du nu när du tänker på ”såhär vill jag att resten av min karriär blir”?
– Att jag ska vinna med Hammarby. Det är det enda jag ser framför mig varje dag. Det är mitt ”varför?”. Det är därför jag gör det här. Många pratar om när saker och ting ger mening, men när jag fick uppleva guldåret med Midtjylland så… jag var ganska avklarad med det, jag var helt säker på att vi skulle vinna guld redan under vintern och skrev det i min dagbok varje dag som att ”jag längtar till den dagen då det är klart”. Och när jag sen stod där, det gav allting en mening. På något sätt gav det hela min karriär en mening. Och jag tror också att det var en viktig grej för mig i den här bearbetningen med alla skador och sånt. Det vill jag uppleva igen, det var verkligen beroendeframkallande.
Hypotetisk fråga: om du får välja mellan att spela en säsong till, vinna guld med Hammarby och sen säger kroppen stopp eller att du lirar fem år till i Hammarby utan att vinna?
– Ett år.
Den här artikeln handlar om:
