LÅNGLÄSNING: Sebastian Eriksson om vägen tillbaka – “Brinner till i min jävla skalle”

KAMRATGÅRDEN. Sebastian Eriksson, 26, är tillbaka. I en lång, öppen intervju med FD berättar Blåvitt-återvändaren om det okontrollerbara temperamentet och “det ljuva Italien-livet” under helveteskampen mot korsbanden. Och om ett fotbollshjärta som bultar vilt.
– Något händer med mig när jag får en boll i närheten. Jag tycker att det är så jävla roligt att jag aldrig vill sluta, säger han till FotbollDirekt.se.

Februarivinden isar över Valhallas konstgräsmatta, där IFK Göteborgs trimmade spelartrupp genomför en av sina lugnare försäsongsträningar. Spelarna har just avslutat kvadraten-hålligånget och tar några avkopplande minuter vid vattenflaskestället i ena hörnet.

Små diskussioner bollas på olika håll bland spelarklumpen. Någon gestikulerar skämtsamt mot en lagkamrat. Någon får en retsam handflata över bakhuvudet och delar ut en lusing i gengäld. Lagets assisterande tränare, Magnus Edlund korsar mellan spelarna och sprider västar inför nästa övning.

Vid mittlinjen står Sebastian Eriksson och joxar med en fotboll.

Det är så han spenderar tiden mellan övningarna. Vänster, höger, upp till vänster lår, vänster, höger, vänster, vänster, huvud, höger, vänster, höger…

För några veckor sedan började Sebastian träna med laget. Sin senaste match gjorde han den 11:e maj i fjol, i Cagliaris hemmaförlust mot Chievo.

Några minuter in i tvåmålsspelet slår Sebastian ut en passning över sidlinjen. Svordomar ekar över idrottsplatsen. När en ny felpassning leder till att hans västprydda lag släpper in ett mål maxlöper han mot närmaste boll och fläskar in den i avbytarbåset, följt av ett dån.

Sebastian Eriksson är långt ifrån den form som han var i när han mötte Chievo den 11:e maj. Han vet att de där passningarna satt där de skulle för tio månader sedan. När han misslyckas med saker som brukade gå vägen avlöser frustrationsutbrotten varandra.
– Det är det som är det svåra för mig nu. När man inte känner igen sig själv och när man missar saker som man vet att man inte missar egentligen. Då brinner det till i min jävla skalle. Jag klarar inte av det, berättar han.

Samtidigt är han medveten om styrkan i det brinnande temperamentet.
– Det är också det som gör att jag har kommit dit jag är och jag vet att jag har tagit mig tillbaka en gång från den här skiten. Jag var likadan då. Jag tror att det är det som triggar mig: att komma tillbaka och till och med bli ännu bättre. Det är sådan jag är och jag tror att jag kommer fortsätta att vara sådan.

Det där temperamentet, hur svårt är det att balansera det mellan vad som är nyttigt och vad som är över gränsen?
– Det är jättesvårt, säger Sebastian och skrattar.

Han blir allvarlig och utvecklar:
– När man är frisk och i form och spelar regelbundet – då brukar det vara enklare. Det är svårt när man ska tillbaka och missar saker, man är inte i form och man är trött och så vidare. Men det har alltid varit ett problem för mig, eller… också en stark sida. Så det är någonting som jag alltid brottas med och alltid kommer att göra.

Hur mottogs och hanterades utbrotten i Italien?
– Från klubbens sätt lite annorlunda, de undrade väl vad det var med mig. Till en början i alla fall. De fick prata med mig ibland liksom, det var inte mer med det. Men det hjälper ju inte.

Vad krävs då?
– Att jag inte missar typ. Att jag lyckas med det jag vill.

För ett knappt år sedan lyckades han med det han ville.
Nästan tre år efter flytten från Göteborg hade han börjat ta revansch på den korsbandsskada i vänster knä som han ägnade första utlandsåret åt att rehabilitera.

Under våren 2014 hade Sebastian krigat sig in i Cagliaris startelva. Efter åtta raka matcher, varav sju från start, fick han chansen i Erik Hamréns landslagstrupp inför träningsmatcherna mot Belgien och Danmark.

Sebastian hade en veckas ledigt mellan Cagliaris sista seriematch och landslagssamlingen, som han skulle åka till på söndagen. För att hålla sig i form till samlingen tränade han med IFK Göteborg på Kamratgården under torsdagen, fredagen och lördagen. På lördagen small det – under träningens sista minuter.

Korsbandet rök igen, den här gången i höger knä. En ny helvetesperiod vid sidan av planen tog vid.
– Jag visste direkt vad det var. Jag var ledsen, jag var arg, jag var förtvivlad, jag var… ja. Hela ens liv bara… det var liksom borta, det som jag hade kämpat för så länge.

Sebastian hade inte informerat Cagliari om träningsaktiviteten med Blåvitt och tog själv samtalet med klubben om den nya skadan.
– De visste ingenting. Jag fick betala operationen och sådant själv. Det blev ganska dyrt. Typ. Men jag var ju tvungen att bli frisk. Shit happens.

Hur hanterade klubben dina skador?
– Jag fick bra hjälp. Jag har alltid fått bra hjälp därnere. De köpte mig skadad första gången. Det är väldigt hård rehab i Italien och jag har alltid haft dem bakom mig. Nu, andra gången, hade jag en väldigt duktig fystränare som tog hand om mig väldigt, väldigt bra. Han ringde mig varje kväll och frågade hur jag mådde. Han var helt fantastisk.

När han berättar om den senaste skadeperioden andas han tungt och de tysta sekunderna mellan meningarna blir fler. I rösten finns en uppenbar smärta.
– Jag var så jävla stolt och glad att jag inte gav upp nere i Italien. Att jag gav det tre och ett halvt år utan att fan ge upp. Och till slut fick jag börja spela och jag tog mig till och med tillbaka in i landslaget. Jag skulle få någon form av kvitto på det jag har gjort under tre år. Och dagen innan så ryker andra knäet.

Han tar en lång paus och tittar ner i bordet.
– Så det är klart att livet blir tufft. Och det har varit en väldigt jobbig period. Så jag är väldigt glad och lättad över att den är över nu. Att jag har det bakom mig. Och har det med mig också.

Hur har du med dig det?
– Jag har med mig och kommer alltid ha med mig i hela livet att jag har fått göra den här resan och att jag har fått spela på de stora arenorna därnere, och fått möta de lagen och de spelarna. Jag kommer alltid att ha med mig det som någonting bra.

Kunde du ändå njuta av ”det ljuva livet i Italien”, även om du var skadad? Fanns det för dig ändå?
– Lite grann kunde jag göra det. Men fotboll har alltid varit så jädra viktigt för mig och av den jag är, så när jag inte har det blir det svårt för mig att känna någon glädje överhuvudtaget. Jag försökte väl lite grann, vädret var väldigt bra nere på Sardinien och jag försökte resa runt lite på kusten och kolla de andra städerna, och göra lite sådana grejer. Käka god mat och inte tänka på om man tog en öl till maten. Så det fanns små positiva bitar.

Han fortsätter:
– Det är ju ett stort… kanske inte problem, men när man flyttar utomlands för att spela fotboll så blir det bara fotboll. Och när man är skadad, jag var skadad i två år sammanlagt, då blir det jobbigt. Så man försöker ha någonting vid sidan av. Det är viktigt.

Kände du generellt att du passade in i den italienska kulturen under din tid där?
– Hm, ja… Italien är ett fint land på många sätt, men det är en annan mentalitet. Det är ett annat tempo att leva i och lite av en annan värld egentligen. Och ingenting fungerar ju i landet liksom. Så det kan vara lite frustrerande att bo i kanske, men samtidigt helt fantastiskt. De är helt fotbollstokiga. Det är bara fotboll i hela landet.

Vad var det som inte kunde fungera i landet?
– Jag skulle gå till posten och posta ett brev och det tog en och en halv timme och du kanske inte ens fick iväg brevet liksom. Folk parkerar överallt och har ingen aning om någonting, kör som idioter, kör för rött. Allt du kan tänka dig – bara kaos.

Men de har en ganska avslappnad, skön inställning till saker och ting..?
– Ja, fast vissa saker får gärna fungera lite bättre. Men ändå har jag lärt mig någonting av det, att ta det lite lugnt ibland. Man behöver inte stressa. Jag lärde mig att chilla lite.

Hur svårt är det att etablera sig i Serie A som spelare utifrån?
– Det är väldigt tufft att slå sig in. När du inte är någonting speciellt. Fram tills att jag skadade mig hade jag Albin, Conti som var kapten, Nainggolan och Dessena framför mig. Det var de fyra som spelade – på tre positioner – mer eller mindre regelbundet på mitten. Och ibland fick jag inte ens spela när någon av dem var borta, ganska ofta fick jag inte chansen liksom. Av olika anledningar.

Även när du kände att det var din tur?
– Ja, så kände jag ibland. Då var det någon annan som fick spela istället. För du vet hur det är, politik även inom fotboll.

Hur frustrerande var det?
– Det var tufft. Att veta att jag kan och jag vill och jag ska, men av någon anledning som inte har med fotboll att göra egentligen så spelar man inte. Så då blir man lite förbannad.

I Serie A finns det några svenska talanger som krigar för speltid, såsom Melker Hallberg och Robin Quaison. Vad krävs av dem för att slå sig in?
– De är hårda i Serie A på att släppa in dig. De vill att du ska lära dig deras taktik och sätt att spela. Det är väldigt taktiskt. Och det räcker att du gör små missar på träningarna så tvekar de direkt. Men det går. Du får liksom inte ge upp. För mig tog det tre år innan jag fick börja spela. Då hade jag min skada i och för sig första året. Så det tar tid, man får ge det ett år extra kanske.

Hur svårt är det att behålla den platsen sedan, när du väl har kommit dit?
– Det beror på. Alltså i de mindre lagen i Italien så… om du är en hyfsat duktig spelare och inte är för egoistisk, som mittfältare då framför allt kanske, och gör det som laget och tränaren säger, så kommer du få speltid när du väl har kommit in. Så det svåra är att ta sig över den gränsen, att bli en av dem som spelar regelbundet.

En spelare som har lyckats ta sig över den där gränsen och klivit in i en nyckelroll i Cagliari är Albin Ekdal. Sebastian och Albin var lagkamrater i tre och ett halvt år.

– Han har också gjort den där resan. Han kom till Italien redan när han var 18 eller 19 år och har varit där länge nu. Han hade också några jobbiga år i början och han var väldigt ung då, så han fick de där skitåren när han inte spelade så mycket i en yngre ålder än jag. Och nu är han en av lagets bästa spelare. Jag hoppas att han kommer ta nästa steg nu i sommar, och jag tror att han är sugen på det också. Det är svårt att jämföra med andra ligor vad gäller nivå och sådant, men han skulle hålla för ett topp sex-lag i Italien tror jag.

Varför har han blivit så viktig för Cagliari?
– Han är en solid mittfältare, en tvåvägsmittfältare som är duktig och lugn med bollen. Han är duktig på att driva boll på mittfältet och göra sin gubbe. Nu har han till och med gjort lite mål. Han faller aldrig igenom och gör sällan dåliga matcher, han är väldigt jämn över en hel säsong. Det är viktigt, speciellt när man är i en lite mindre klubb.

Hur nära polare blev ni?
– Vi är två svenskar som spelat i samma klubb i några år, det är klart att man umgås rätt mycket.

Saknar du honom?
– Jag saknar honom ibland faktiskt, säger Sebastian och ler snett.
– Att ha någon att jävlas med lite.

I Cagliari är tränarbyten en naturlig del av säsongen. Relationen mellan spelare och ledare i Italien skiljer sig från hur det ser ut inom den svenska fotbollssfären, och även bland italienska tränare kan attityden gentemot spelarna se olika ut.

– Det är absolut väldigt olika. Jag hade sex olika tränare, varav en av dem blev sparkad och kom tillbaka. Så på tre och ett halvt år hade jag sex tränare. Vissa var mer nära spelarna än andra. Men det är skillnad om man jämför med Sverige, det är ännu mer avstånd och hierarki. Man uttalar inte namnet på tränaren, de byter inte om med oss. Som i Blåvitt, här byter tränarna om i vårt omklädningsrum. Det skulle aldrig hända därnere. Så det är mer opersonligt.

Vem gillade du bäst av dina sex tränare?
– Diego Lopez gillade jag mycket. Han var en ganska bra kille vid sidan av planen också. En ganska ”laid back” kille som har varit i föreningen ett tag och varit en av de största spelarna genom tiderna i klubben. Men även en duktig tränare. Han tränar Bologna nu och det går ganska bra där också.

Vem är den bästa spelaren du har spelat med?
– Nainggolan (nu i Roma) säger jag. Han var ett jävla djur. När vi gymmade så satt han bara där i gymmet och kollade på oss andra. Och så bara han satte på fullt på maskinen och körde lite och så gick han därifrån. Han har aldrig tränat styrka eller lagt manken till utan han är bara ”natural”. Han är bara ett djur.

Var inte det psykande?
– Jo, jag har haft jätteont av det de här åren jag var därnere. Att veta att jag försöker, jag tränar mycket, jag försöker gymma, jag försöker sköta mig. Så drar jag korsbandet två gånger, så sitter det en kille bredvid som inte bryr sig någonting och bara har allting. Det är mest på skoj, men ändå blir man lite: ”varför kunde inte jag få hans förutsättningar?”

Hur var han som person?
– Han var rätt rolig. Väldigt skämtsam kille, skämtar med alla. Bra kille.

Ingen macho-snubbe?
– Han är macho också. Han är så där jobbig du vet, om någon köper en Porsche måste han köpa den värsta Porschen. Slösar sina pengar bara. Och lite macho, men ändå alltid med glimten i ögat och det finns verkligen inget ont i honom, utan han är väldigt snäll.

Är det mycket sådant därnere, att man ska ha den fetaste bilen och visa att man tjänar bra?
– Inte i Cagliari, där var det inte så. Det är en liten klubb, det är på Sardinien, en ö. Det är inte i norra Italien där det är lite finare och där man kan röra sig mellan flera fina städer däruppe. Så är det inte på Sardinien utan du har en bil som du kör till träningen och hem, mer eller mindre. Och då behövde man inga fina bilar. Och mentaliteten som vår president hade också, Cellino, han var sådan att ”du ska förtjäna det först innan du gör någonting” liksom. Så det var en bra klubb på det sättet, svävade inte iväg. En ödmjuk klubb.

Hur gick tankarna att flytta tillbaka hit, från livet på Sardinien?
– Jag hade som mål direkt när jag skadade mig att… jag åkte till en specialklinik i Rom, opererade mig ganska direkt och började träna. Jag låg kvar på sjukhuset i två månader och bara tränade mig hel. Jag gjorde allt som jag kunde för att ta mig tillbaka så snabbt som möjligt.
– Men jag kände väl under höstens gång att Cagliari inte gick så bra, de hade en tränare då som var pressad. Jag kände att jag inte vill lägga ytterligare en säsong nu på att försöka ta mig in i laget igen och behöva kämpa för min plats. När man är påväg tillbaka så är man inte på den nivån där man egentligen är. Ska jag då försöka ta mig in i ett lag på en såpass hög nivå, och det räcker att jag gör några misstag så får jag inte chansen på tre månader igen – jag kände inte att jag ville göra det en gång till, förklarar Sebastian.

Han tänker efter och fortsätter:
– Så under hösten tänkte jag mer och mer på att jag ville hem igen och få börja om och få spela. Få förtroende från en klubb och kunna göra några sämre matcher i början av säsongen, men ändå få spela. Det är det jag känner att jag behöver just nu. Den tryggheten. För nu har jag på drygt fyra år spelat totalt 20 matcher från start, och det är inte okej. Jag måste få börja spela matcher igen.

Vad har du för målsättning med det här året?
– Just nu är det bara att försöka vara frisk och få spela fotboll igen. För mig är det inte viktigt om det är en träning, om det är match och vem man möter, om det är ett division tre-lag eller allsvenskan. Jag brinner bara för det där, att ha den jävla bollen vid fötterna och ha kul och springa. Det är någonting som händer med mig när jag får en boll i närheten. Jag tycker att det är så jävla roligt att jag aldrig vill sluta.

Det sneda leendet kommer fram igen.

Han avslutar:
– Så mitt mål är bara att försöka hålla mig frisk och spela så mycket som möjligt. Sedan får vi se vart det leder. Jag har inga visioner eller drömmar just nu, utan jag vet vad jag kan och jag vill bara få göra det jag vill göra.