REPORTAGE: Engelsmännen som föll för Hammarby

De kommer från England, och de håller på klubbar som Chelsea, Leicester, West Ham och Sheffield United… och på Hammarby. FD har träffat de engelska utvandrarna som kom till Sverige och föll för Bajen. 

Det är mitten av oktober, Hammarby ska möta Sirius i näst sista hemmamatchen för året i allsvenskan, slutet av Bajens uppbyggnadsår inför ett 2018 där bågen är klart hårdare spänd. Mötesplatsen för Gary Thornton och hans engelska vänner är Ölstugan på Gullmarsplan, där de alltid träffas innan hemmamatcherna. De flesta är i 40-50-årsåldern, och de uppskattar själva att de är runt 30 stycken som hamnat i vad de kallar “utvandrargänget” – “the expats” – som alla kommit att följa Hammarby.

Gary Thornton är 54 år och har bott Sverige i 20 av dem. Gary är fotbollssupporter sedan barnsben och för några år sedan var han med och ledde webb-tv-programmet “From England With Love” på Svenska Fans. Under en resa på 90-talet träffade han en svensk kvinna, flyttade med henne till Sverige. Förhållandet höll inte men Gary blev kvar.  Nu har han ny familj och jobbar som specialpedagog på en skola i Gubbängen.

Gary Thornton.

– Jag kom hit 1997, i juni var det 20 år sedan. Jag är från östra London och växte upp med fotboll, West Ham kom in i mitt liv tidigt. När jag först kom hit så var jag på en match på Råsunda. Jag stod på den norra ståplatsläktaren, Anders Limpar spelade. Och jag minns – det här är inget skämt – jag minns hur jag långsamt somnade. Det var bara 4 000 pers där, inget hände. Så jag tänkte, okej, jag går på en match med Hammarby också. På den tiden var Djurgården nere i andradivisionen, så jag tänkte inte ens på att gå på en match med dem, säger han och fortsätter:

– Det var på gamla Söderstadion, innan de byggde den extra ståplatsläktaren där på kortsidan. Det var den där läktaren som såg ut som en halvcirkel. Så jag stod där de första matcherna. Sedan träffade jag en del svenskar, och började gå på varje match. Sedan 2001 när vi vann ligan så köpte jag min första säsongskort. Jag har haft säsongskort sedan dess. Sedan dess har vi fått in fler och fler människor, vi åker på bortamatcher också, det är kul.

Var du säker på att du skulle komma att hålla på ett svenskt lag när du flyttade hit?

– Nej. Normalt sett, vart jag än reser så går jag på fotboll, kollar vad som finns i fotbollsväg där jag är. Så det var mer som ett experiment, och när jag kom till Söderstadion så kändes det bara rätt. Det var inte 20 000 åskådare, det var 10-11 000 på den tiden. Men det var en bra atmosfär, bra människor och okej fotboll.

Din kärlek för klubben har vuxit successivt?

– Ja, definitivt. Jag har blivit mer och mer involverad på supporternivå, fått mer kontakt med folk i klubben, på alla nivåer.

Hur tas engelska Hammarbysupportrar emot bland de svenska supportrarna?

– Du såg hur det var här tidigare innan vi satte oss ned, alla vill snacka med oss. Vi är bara fotbollsfans. Men det är positivt. Vi har inte fått några negativa reaktioner. Vi är välkomna – på alla nivåer. När vi flyttade från Söderstadion så hade vi problem att få säsongskort där hela gänget kunde sitta tillsammans på nya Söderstadion. Så vi hade mycket diskussioner med biljettfolket i klubben. De var välkomnande, vi hade möten med (vd:n Henrik) Kindlund, Göran Rickmer (evenemangsansvarig), Markus Nilsson (biljettansvarig).

– Så vi är välkomna, och nu efter alla år… vi är den del av fanbasen. Det är inte så att vi är ”de engelska fansen” utan vi är en del av gemenskapen.

Profilerade Hammarbysupportern Micke Hällbom har känt Gary sedan 1990-talet.

En som varit inbjudande gentemot Gary och hans landsmän är Mikael Hällbom. Han har en bakgrund som bland annat Bajen Fans-ordförande och är också grundare till Hammarby Ultras. Han har själv ett stort utbyte med supportrar till andra klubbar i många länder, bland annat reser han ofta till Argentina, som han beskriver som “landet med bäst supporterkultur i världen”.

– Jag är en ganska känd Hammarbyprofil och så, och de här killarna hade ju säsongskort på Söderstadion. Jag har lätt att träffa nya människor, prata med människor. Och det här är mina bröder, säger han och fortsätter:

– Men jag skulle respektera om det var en engelsman som höll på Djurgården också, eller AIK, Göteborg, Malmö, Degerfors… det vore skitcoolt. Men det här är ett litet community där de här killarna varit i Sverige länge.

– Det är jättecoolt att vi har så många engelsmän, som ”met the Swedish love of their lives… and then came Hammarby”. När de skiljer sig, så kommer de fortfarande vara här, säger han och skrattar.

Gary svarar:

– Jag har känt honom i många år, han hade en tifo-shop i Gamla stan som jag brukade hänga i. Så vi har känt varandra i typ 20 år.

Jag frågar Gary om han själv rekryterat många landsmän till Hammarbys matcher.

– Vissa av dem. Min vän Mark därborta, han är Chelsea-fan, säger Gary och pekar in mot baren. Vi började gå ungefär samtidigt. Han kom hit för en Chelsea-match, gifte sig och blev kvar här. Han var på ena sidan av Söderstadion och jag på den andra. Jag träffade honom och han sade ”varför kommer du inte över hit till den här sidan”.

– Så vissa har jag rekryterat, vissa var redan här. Vissa kom senare. Det är en mix av olika anledningar kan man säga. Någon har kommit hit för matcher och blivit kvar. Resten av oss… jag kallar oss ”love refugees” (skratt).

Är det några britter du känner som håller på AIK eller Djurgården?

– Jag känner till några. En vän är från Belfast, Nordirland, han håller på Djurgården. Ibland ses vi innan derbyna… när vi möttes i derbyt i somras så möttes vi upp, när vi kunde vara ute någonstans. Men när vi hade derbyt här för några veckor sedan, då kom han inte. Även om det var Djurgården som spelade hemma så var det bara Hammarbyfans på den här krogen. Även i ett bortaderby. Så han kom inte hit då.

– Nu finns det ett community med britter här. När jag flyttade hit så var det betydligt färre. Jag skulle inte säga att jag känner precis alla, men väldigt många; engelsmän, walesare, skottar, irländare. Nu är det många fler. Och när man blir äldre så hänger man mer med dem som är i samma ålder.

Hur trivs du här i Sverige?

– Det är okej. Det är inte skit och det är inte fantastiskt heller. Nu blir det kallare och mörkare till exempel. Jag tycker att Stockholm är Europas vackraste stad, inget snack. Men det finns en del sämre saker också, som det gör överallt… det här är Paul, han är från Hull, Hull City…

Några handskakningar senare är Gary i gång igen, och kommer snabbt tillbaka på fotbollsspåret:

– För mig och för oss som här är… det är lite som fotboll på 80-talet, det jag växte upp med. Det är lite så, ”old school”. Alla står upp, alla sjunger tillsammans. Nu med de nya arenorna i England, de har förstört i stort sett allt. Det kommer tillbaka lite nu, men det är definitivt en bättre atmosfär här än i England. Men de är på väg rätt nu, de har ”safe stands”, de går tillbaka till det som fansen vill att det ska vara.

– Sedan är ju derbyna väldigt annorlunda här. Du kan inte beskriva hur det är för någon som inte upplevt det. Du kan visa lite videos och sådant, men det är svårt att förklara känslan när Hammarby kommer till Friends Arena och vinner på straffar mot AIK. Eller att vinna mot Djurgården i ännu ett derby…

Har du utvecklat någon antipati mot Djurgården och AIK under de här åren?

– Jag skulle inte säga hat, men jag tycker bara inte att Djurgårdens fans är så trevliga människor, om jag får uttrycka mig snällt. Såklart inte alla av dem, men generellt så är det det intrycket jag får. West Ham mötte Djurgården i en träningsmatch för åtta-nio år sedan och jag var där och… det var inte en bra dag för fansen om man säger så.

– AIK… de har vunnit några ligatitlar, haft fler sportsliga framgångar än Hammarby. Så det är inget hat, men det är lagen du alltid vill slå.

Hammarby har inte haft så många sportsliga framgångar, kan du identifiera dig med det från ditt supporterskap i West Ham?

– Absolut. West Ham och England. England vann VM 1966 och vi lever på det fortfarande. West Ham vann FA-cupen 1980, lever på det fortfarande. Spelarna från det laget är fortfarande hjältar, det har inte funnits några hjältar sedan dess. Visst, det finns framstående spelare som kommit och gått, men ingen har gjort något.

– Så ja, jag kan verkligen identifiera mig med det från West Ham. Det finns många paralleller till Hammarby: De har en riktigt bra och solid fanbase, härliga fans. Bra arena, ny arena. Klubben har en del pengar, hur de spenderar pengarna vet vi inte riktigt… de har helt okej spelare på papperet, men de kan inte göra något på planen. Så där har du det: Bra fan-base, bra ny arena, man har värvat in bra spelare… men inget händer.

– Och om det bara handlade om fotboll hade jag inte hållit på West Ham, på England eller på Hammarby heller. Nej, det är inte alltid bara om fotboll. Ibland så stör de 90 minuterna hela upplevelsen, det handlar om att träffa folk.

Gary Thornton reser på så många bortamatcher han kan: “Det är som att ta med en liten bit av Hammarby utanför Stockholm”.

***

Flera av Garys vänner kommer från städer i England där klubbarna varit långt från titlar. För vissa så går det så långt tillbaka tiden att de var för unga för att minnas framgångar, om de ens var födda. Jag presenteras för Pete Shirley och David Bronks.

– Jag är från Sheffield, Pete från Leicester. Många av oss här håller på lag i England som är vad man kallar ”sleeping giants”. Klubbar med en stor och lojal fan-base, men som är svältfödda på framgångar. Så vi hade lätt att förstå den identiteten, säger David, och Pete fyller i:

– Väldigt mycket så. Jag menar, vad som hände med Leicester för två år sedan (när Leicester stod för århundradets skräll och vann Premier League), jag kan inte tro att det där hände. Det är som en dröm som man vaknar upp från och så är den bara borta. Ja, faktum är att jag redan vaknat upp och drömmen är borta.

– De flesta av oss, vi har följt lag som har underpresterat, med fans som är passionerade. Och att ha en lojalitet för en lokal klubb som vi har trott på, hela våra liv. Så det är väldigt fint att ha ett gäng med likasinnade som vi har här…

Han hämtar luft och tar sats igen:

– Och, också viktigt, och jag tror jag pratar för alla oss här: Vad Hammarby och ett par andra lag i Sverige har lyckats med, det är att behålla en atmosfär på läktarna som Premier League har dödat. Hela tifo-grejen, vad Micke gör… det är ”mindblowing”. Organisationen bakom den, det är otroligt.

David Bronks och Pete Shirley.

Bägge kom till Stockholm för runt tio år sedan genom svenska flickvänner, och bägge fastnade för Hammarby. För Pete Shirley var första bekantskapen med Hammarby på Söderstadion ett derby som de flesta nog minns.

– Jag flyttade hit ganska sent. Det var derbyt mot Djurgården som ställdes in, ”the game that never was”. Så jag stod på ståplats, fyrverkerierna flög iväg… det var kaos. Men jag tänkte också, ”jag gillar det här på något sätt”. Söderstadion, för en Leicester-supporter… det var väldigt märkligt för den påminde jättemycket om Filbert Street, Leicesters tidigare arena. Den har den här mysiga gamla känslan.

David:

– För mig, ur ett fotbollsperspektiv: det är viktigt med värderingarna, vad klubben står för. Den arbetarklassidentiteten, att man står bakom laget oavsett om de vinner eller förlorar. När vi började följa Hammarby ordentligt så var det i superettan. Tisdag kväll när det regnade i sidled. Det var arenor med läktare utan tak, man stod i regnet… skitmatcher, härliga fans och härlig atmosfär.

Pete:

– Bortamatcherna är det bästa. De är alltid roliga.

Ni reste på bortamatcherna i superettan då också…

– Ja absolut. Många små ställen. Man fick en ”grand tour” av Sveriges småstäder där.

Samtidigt som bägge känner starkt för Hammarby, så aktar de sig för att jämföra sig med infödda hammarbyare, inte minst när det kommer till känslorna gentemot AIK och Djurgården:

– Av respekt till dem som är födda här och har växt upp här: Vi känner med dem, vi kan förstå och relatera till den typen av passion, säger David. Men av respekt för dem som växt upp med det, vi kan inte säga…

Pete avbryter:

– … jag kan relatera till Dave helt och hållet här, vi förstår dem. Om du varit på ett Sheffield-derby eller på Leicester mot Nottingham… vi förstår det här, vi kan helt och hållet relatera till det Bajen-supportrarna känner. Och absolut, derbymatcherna här, det är höjdpunkterna. Men det har inte utvecklats till rent hat. Du behöver vara född och uppväxt här för att känna det. Det är mer en massiv rivalitet.

Var det en självklarhet att följa ett lag här när ni flyttat hit?

– Du måste göra det, säger Pete. Om du älskar fotboll, som alla vi gör. Du behöver den där grejen på lördagen, eller på onsdagen. Du kan inte få den grejen genom att kolla matcher på tv. Vi reser alla tillbaka hem till England då och då för att kolla på våra ”first loves”, våra “main teams”. Men du behöver fortfarande här, att komma tillsammans med killarna, ta några öl. Så visst är det lite av ett ”utvandrargäng”, men i det stora hela, det är en mix av folk från överallt, eller hur?

David:

– Absolut. Och vad som varit bra med det, från mitt perspektiv: Det är också ett sätt att socialt komma in landet och samhället. Din omgivning blir mer verklig. De här människorna har accepterat oss som en del av familjen. Vi har fått jättemånga svenska vänner, vi träffades på matcher men nu träffas vi socialt utanför matcherna också.

En del av de engelska supportrarna visar sig också ha ett engagemang i Hammarby som går utöver det att gå på matcherna och stötta laget. De har sina barn i Bajens ungdomslag och vissa är engagerade som ungdomstränare själva. David Bronks drömmer om att knyta ihop sina favoritklubbar i ett större samarbete.

– För några år sedan gick Sheffield United väldigt bra i ligacupen. Vi var i semifinal mot Tottenham, men åkte ur. Men vi var väldigt nära att ta oss till Europa League där. Efter matchen fick jag för mig att jag skulle kontakta ägaren, en amerikan som heter Jim Phipps  och som då ägde 50 procent av Sheffield United. Jag skrev till honom att jag ville bjuda in honom till mitt “adopterade lag” i Stockholm, Hammarby. Jag ville ta en liten bit av Hammarby tillbaka till Sheffield.

– Så jag bjöd hit honom till Sverige. Och han kom hit! Jag plockade upp honom på Arlanda, sedan hörde jag av mig till Richard von Yxkull och Henrik Kindlund i Hammarby. Så det slutade med att jag presenterade dem för varandra och att jag fick sitta tillsammans med dem på Hammarby-Göteborg. Det var hemmamatchen för två år sedan. Jag satte med Kindlund på ena sidan och Sheffield United-ägaren på andra sidan.

Vad hände sen?

– Mitt drömscenario var att bygga upp ett samarbete med Sheffield United, ett utbyte på ungdomssidan. Att få dit yngre spelare, att de får komma till Sheffield och träna, och att vi även fick till ett tränarutbyte. Målet skulle vara att lyfta upp svensk fotboll också, lyfta statusen. Skandinavien är lite av en isolerad post långt norrut. Jag älskar engelsk fotboll, men det finns en del arrogans där, vi vet inte om att det händer mycket i fotbollen i andra delar av världen.

– Och även på supportersidan: Det är många turister som åker till England och tittar på fotboll, jag skulle gärna se att folk kom hit också. Att få folk att konstant åka bägge vägarna, och få till ett större utbyte. Tyvärr har han lämnat sin post, han är inte i klubben längre. Men jag är fortfarande i kontakt med honom.

Så drömmen lever fortfarande?

– Absolut, säger David och avslöjar sina planer på ett supporterutbyte mellan Hammarby och Sheffield United:

– Det finns en kille i Sheffield som hjälpte mig komma i kontakt med Jim Phipps. Han tog dit några svenska supportrar för några år sedan. Så det är i sin linda, vi tar det i små steg, baby-steps. Det här är viktigt för mig. Jag skulle älska att ta svenska killar, speciellt hammarbyare, över till Sheffield. Världens äldsta amatörklubb kommer från Sheffield, Sheffield FC. Jag skulle vilja visa dem allt det där, ta dem till några av originalarenorna. De skulle se att det finns många likheter, Södermalm och Sheffield… det är samma typ av folk, samma värderingar.

***

Det finns dock en i sällskapet som inte följer några “sleeping giants” i England: Chelseasupportern Mark Jenkinson. Han kom till Sverige just för att hans favoritlag är framgångsrikt. Chelsea mötte Stuttgart i Cupvinnarcupfinalen 1998 på Råsunda, Mark reste dit för matchen – och blev kvar. Att det blev Hammarby har sin förklaring:

– Jag träffade min fru som är svensk och flyttade hit. Eftersom Chelsea är blåa så tänkte jag kolla upp vilka blå lag det fanns, och då var det ju klart med Djurgården. Trodde jag. Men hon är hammarbyare och sade att börjar jag hålla på Djurgården, då är det slut. Så, ”I switched on to green”. Det var ett case av ”No Hammarby, no marriage”. Vad kunde jag göra, det var för sent då, säger han och skrattar.

– Jag träffade Gary, han var engelskalärare till mina söner. Han tog med mig till den sidan på Söderstadion där han brukade stå. Nu är vi på varje match tillsammans.

2012 skapade Mark rubriker i kvällstidningarna. Chelsea mötte Bayern München i Champions League-finalen 2012, och det var självklart för Mark att vara på plats i München där finalen spelades. Mindre självklart att han skulle ta med sig en Hammarby-flagga. Men så blev det.

– Det var faktiskt min son som föreslog att vi skulle ta dit en Hammarby-flagga. Han tyckte att ”Hur många Chelsea-fans kommer det inte vara på arenan? Vi kommer inte sticka ut”. Jag sade ”jag tänker inte ta med en Hammarby-flagga till en Champions League-final”. Han sa ”men om du gör det, då vet vi var du är”.

– Så jag funderade på det och jag tog med den, som tur är så hade vi platserna på rad 1, precis bakom målet. Vi hittade en plats att sätta upp flaggan på. Det var några tv-killar som höll på att lägga ut kablar där. Så jag frågade dem om jag kunde få lite tejp, och vi satte upp flaggan med tejp…

Det är entusiasm i rösten och även om det hörs att han dragit den här storyn både en och två gånger förut så låter det samtidigt på något sätt som att det är första gången och att matchen spelades för några dagar sedan.

– Som du vet, så kvitterade Didier Drogba på en hörna… och han firade rakt framför oss och rakt framför flaggan. Det var i tidningarna här uppe. Du hade alla de här Chelsea-flaggorna, engelska flaggor, Union Jacks, God knows what. Och mitt bland dem hade du en Hammarby-flagga… fantastiskt.

– Nu har jag inget foto av det, men det är bara att kolla på internet. Drogba springer fram, går ner på knä framför oss och firar. Och där är Hammarby-flaggan, rakt framför honom. Couldn’t have been better! Och ni vet vilka som vann matchen va, säger Mark och flinar medan han får ett unisont ”Chelsea shitbag” till svar från de andra.
Varken första eller sista gången under kvällen som det görs mer eller mindre vassa försök att dissa varandras favoritlag. Dean Riggott håller på Nottingham Forest och är en av dem som varit längst i Sverige.

– Om det är mycket “banter”? Åh ja, väldigt mycket. Men vi har Hammarby gemensamt. Det är det enda som vi inte retas om. Det är lustigt. Vi sjunger elaka sånger om varandras lag, men vi dissar aldrig Hammarby, där är vi tillsammans. Det låter sjukt, men så är det. Leicester och Nottingham är rivaler, så jag och Pete… om vi är i England, då är vi inte vänner. Tro det eller ej.

Mark Jenkinson (längst till vänster) med DEN flaggan.

***

När vi träffas igen på samma ställe några timmar senare har Hammarby spelat 3-3 efter att ha tappat en 2-0-ledning till 2-3 innan Sander Svendsen räddat en poäng i slutminuterna. En till stor besvikelse som kommer direkt efter bottennappet matchen innan, 0-2-förlusten borta mot Kalmar.

På Ölstugan handlar diskussionen om försvarsspelet och varför Jakob Michelsen ställt upp med en ny backlinje. Nykontrakterade Mats Solheim har petats och unge Oscar Krusnell fått chansen på vänsterbacken istället. Något engelsmännen tycks rörande överens om är ett problem; rotation i backlinjen gillas inte.

Även om han säger sig uppskatta upplevelsen i stort lika mycket om inte mer än de 90 minuterna, så är det tydligt att Gary är både påläst och intresserad av det som händer på planen.
Det är längre utläggningar om favoritspelare i Hammarby: (Peter Markstedt, jag gillar storväxta target-forwards. Han och Andreas Hermansson var en perfekt kombination, en stor och en snabb som springer i luckorna”), mer närtida favoritspelare (“jag gillade verkligen David Boo Wiklander, karaktärsspelare”), Hammarbys tränare genom åren (“Jesper Blomqvist var ‘terrible’… Nanne Bergstrand, ‘ett mysterium; mystiska uttagningar, mystisk taktik’”).

Säsongen 2017 går mot sitt slut i Sverige, men fotbollen i England rullar på för fullt. Även om säsongerna överlappar varandra perfekt så är det med sorg som Gary konstaterar att allsvenskan snart stänger igen. Han tar en klunk öl:

– Nu har vi en hemmamatch kvar, vad ska vi göra fram till april? Ibland träffas vi på puben under vintern. Men det är det här det handlar om, träffa folk som du tycker om och komma hit och stötta Hammarby. Så det handlar inte bara om fotboll, det kan inte göra det. Jag har bjudit in folk hit från England, och de är alltid välkomna. Alla är välkomna, det spelar ingen roll vem du är och var du kommer ifrån.