Rydström om livet efter spelarkarriären: ”Jag gillar inte när man fjantar”

Henrik Rydström, 37, har slutat i Kalmar FF efter 20 år. FotbollDirekt tog en lunch med honom i Kalmar som resulterade i en två delar lång intervju. Den första om livet efter fotbollen, den andra om framtidsdrömmarna.
– Vi lattjade lite mot några elvaåringar, alltså killar födda 02 och så gjorde de mål. Det störde mig lite så jag var tvungen att kvittera direkt. Jag skäms när jag tänker på det, säger han till FotbollDirekt.se.

KALMAR. En uttjatad sanning i fotbolls-Sverige är att Henrik Rydström är väldigt, väldigt trevlig. Bara för att den är uttjatad är den inte mindre sann. Nanne Bergstrand brukade säga att ”när Henrik ser en journalist så springer han, och han hinner oftast ifatt”. De orden plingade till i hjärnkontoret när jag hade en morgondags förmiddags dötid att slå ihjäl under ett Kalmar-besök. Ett par SMS senare och lunchdejten var i hamn. Henrik är vad man skulle kunna kalla ett ”säkert kort” både vad det gäller att ta sig tid för intervjuer, samt leverera när bandaren väl satts igång. Därför är det färdigordat från mig nu, istället byter artikeln form till korta frågor och l-å-n-g-a svar.

Hej Henrik, hur mår du?
– Över förväntan. Vafan, jag har ju nånstans gått och bävat för det här under lång tid, kanske flera år, att lägga av och inte vara Kalmar FF:s lagkapten längre. Att inte vara med i snacket kring Kalmar FF. Det var ju bara periferier där i början, men i 18 år var jag, tycker i alla fall jag själv, i centrum i Kalmar FF. Jag har varit jävligt orolig över vad som skulle hända efteråt.
– Sen efter sista matchen så kändes det bra. Jag tänkte att det skulle bli annorlunda när sista träningen var i november, men nä, det blev det inte. Men i januari då när försäsongen började? Nä, inte då heller. Men under träningslägret? När allsvenskan sparkat igång? Kanske, men det känns på något sätt som att jag är färdig med det här.
– Den känslan jag haft när jag varit avstängd eller skadad, då var det jävligt jobbigt att inte vara med. Men nu är det inte mitt Kalmar FF, jag tycker att jag har fört över saker på de här killarna och har en del i hur Kalmar FF är i dag, men nu är det någon annans lag, inte mitt. Då är det enklare att ha distans.

Kommer du gå och se alla hemmamatcher?
– Jag får se, jag har ju tyckt att det varit jobbigt när jag varit avstängd. Men då har jag ju inte suttit på läktaren, jag har varit någonstans där jag har kunnat stå själv och rört mig. Då var jag en spelare som inte fick spela. Nu tror jag att jag kan njuta lite mer av det. När jag tänker på hur det skulle vara så tror jag att jag kan titta på matcherna utan ångest nu, jag behöver inte känna att ”nu jävlar måste vi vinna, men INTE med 10-0 för då kanske inte jag får spela nästa match”. Nu blir jag bara glad och behöver inte vara rädd över att någon tar min position.

Snor en fråga av Tomas Ledin: Vad gör du nuförtiden?
– Jag är tränare i U17-laget. En anledning till att allt blivit lättare med övergången från spelare till inte spelare är att jag är kvar i Kalmar FF men i en annan form. Jag har varit med i U17-laget och jag känner att det sker rätt mycket där som har betydelse, det perspektivet har man kanske inte som spelare i a-laget, då var man så fokuserad på sig själv. Jag har börjat se vissa samband som jag inte tänkt på innan, hur otroligt viktiga våra ungdomsledare är. Nu senaste tiden har det kommit fram många bra unga spelare. Ju bättre jobb jag gör nu, desto bättre blir a-laget.

Hur är du som tränare?
– Jag har satt upp mål om hur jag vill bli som tränare, att jag vill stå för det här och det här. Problematiken är att jag vill bara ösa från och med första träningen, jag vill förändra deras liv! Jag glömmer bort att vissa är 14 år gamla. Jag tänker a-lag och ger åtta olika direktiv samtidigt för att jag vill visa hur duktig jag är som ser det här och det här och det här. Det handlar ju om att bryta ner det till två begripliga direktiv. Det har varit Nannes styrka att göra saker begripliga, att motstå frestelsen att säga för mycket.
– Nanne har ju förstås format mig extremt mycket. I går hade jag ett sånt snack med alla spelare innan träningen, det var ”Nannes talk” till oss rakt av, sådant som han fick in i truppen redan 1998. Det gäller inte bara mig utan hela min KFF-generation är ju ”nannefierad”. Vi har ju spytt på honom många gånger, men sen står du själv där och håller föredrag, eller uppfostrar din dotter och det är hans mantra man hör komma ur sin mun. Det har smugit sig in i porerna på en. Och tro mig, han njuter när han läser det här, för läser det här, det gör han.

Hur är det att ha slutat, jämfört med vad du trodde innan? 
– Jag har fortfarande lite smekmånad. Har inte börjat på akademin och så. Tidsbegreppen är lite annorlunda nu. Men jag tycker det är så jävla skönt, vid 13.00 tidigare så var det dags att börja tänka på att förbereda sig inför träningen klockan 14.30. Rytmen i vardagen nu är annorlunda och rätt behaglig hittills. Jag åker ner och tar en kaffe på Guldfågeln, killarna kommer dit, energin är rätt go. När jag var spelare fanns hela tiden prestationskraven där, konkurrensen. Även om jag var fysiskt trött så skulle man alltid vara på topp. Jag tror att jag var rätt mätt på de bitarna.
– Förut handlade det om att den 7:e januari vara bra rent fysiskt, nu handlar det om att ge ett gäng killar så bra möjligheter som möjligt för att spela fotboll. Det är givetvis någonting helt annat, och där är jag en novis.

Vad saknar du mest?
– Jag saknar den fullständiga inlevelsen som man har i en match- eller träningssituation när det fungerar, hur man tömmer sig fysiskt och går upp i någonting helt annat mentalt. Det är speciellt och det saknar jag. Vi spelade ”Nybro Open” nyligen, inomhus med filtmatta och mötte amatörlirare. Jag hade svårt att sova efter, dels adrenalinen och dels att jag gjorde ett misstag i finalen som jag var förbannad över.
– Vi lattjade lite mot några 11-åringar, alltså killar födda 02, och så gjorde de mål, och det störde mig lite så jag var tvungen att kvittera. Jag ser mig inte som en vinnarskalle, men jag gör det man ska, jag tycker inte om känslan att man bara fjantar. Och det blir ju svårt i ett division 4-lag, det ska ju vara kul. Men samtidigt så, då spelar man på skoj och så tänker alla att ”var han inte bättre än såhär?”.
– Jag hamnade ju i någon situation där jag står och skriker på en kvinnlig domare på ett domslut som inte ens hon hade tagit, killarna i laget undrar ju vafan jag håller på med, jag går där ute och svär och käftar med motståndarna. Får jag någon i ryggen så börjar jag håna honom. Jag skäms när jag tänker på det, att jag går runt i Korpen eller division 4 och blir arg och förbannad. Allt blir roligare om man försöker göra det bra, men visst kan jag skratta lite åt mig själv när jag jagar livet ur någon division 4-spelare. Det visar kanske på någon form av självdistans.

Spelar du fotboll något?
– Först tänkte jag ju att efter Kalmar FF så är det slut, men jag har nog fått omvärdera det där lite. Jag har haft tur, 38 år och inga krämpor och då vill jag njuta av att spela, man lär inte vara lyckosam i all oändlighet. Jag har känt en lättnad över att inte vara ”mittfältsgnuggare med uppgift att försvara i Kalmar FF”. Det märkte jag redan sista månaden med Kalmar, när vi bara tränade. Vi körde två dagar i veckan inomhus, fem mot fem. Jag gjorde ju mål, djupledslöpningar och rubbet. Killarna i laget bara ”Vafan? Du kommer ju vara här i januari igen om du fortsätter sådär.”
– Jag fann en glädje i det och att jag nu kan vara med och spela i Osmo i division 4 och ta det liiiite mindre allvarligt, det är jävligt trevligt. Vilket paradoxalt nog gör att jag springer mer, jobbar hårdare och tar fler initiativ. Det får mig att fundera på varför jag inte kunnat hitta den typen av behaglig anspänning i allsvenskan.
– I den där inomhusturneringen så gjorde jag till och med två mål! Jag har ju begränsat mig själv som fotbollsspelare på elitnivå och förädlat vissa egenskaper, medan jag inte låtit andra träda fram. Nu har jag tid och möjlighet att göra det lite grann. I början i den där futsal-turneringen så spelade jag ju som i Kalmar FF, ett-två tillslag, det gav ju ingen effekt alls då de andra ändå bara stod och dribblade. Det är ju lite andra spelare som premieras i de lägre divisionerna, där anses den som håller i bollen mest vara den som är bäst. Medans högre upp är det den som har minst tillslag och vet vad han ska göra som klarar sig bäst. Lite beroende på position förstås.

Hur är fysiken? (dum jävla fråga eftersom att Henrik instagrammar spännisbilder oftare än fåglar flyger)
– Det fysiska är skönt på det sättet att jag inte behöver fundera på att jag ska vara pigg hela tiden. Det är en befrielse att inte behöva känna efter huruvida jag är krasslig eller inte, och att vara orolig för det. Jag pratade med David Elm om det, och han längtar också efter att inte behöva vara orolig över att vara ”lite trött”.
– Jag har varit sidekick i P4 Kalmars morgonprogram och då går jag upp kvart över fem och det hade ju aldrig fungerat tidigare. Har jag fått tillräckligt med sömn? Har jag ätit bra? Är det någon i närheten som är förkyld? Det kan låta som petitesser men det är skönt att komma ifrån det.
– Men för att svara på din fråga. Jag har känt mig i jävligt bra slag rent fysiskt. Det hade kunnat bli en bra säsong.

Imorgon del 2: ”Jag vill vara chef över Kalmar FF”