Stahre: ”Min första tanke var; ’Nej, det går inte’ ”

FotbollDirekts Mårthen Bergman möter Mikael Stahre som öppenhjärtigt berättar om första tanken när Håkan Mild ringde, varför han lämnade ett underpresterande AIK och om det spelar någon roll vad som sker på Råsunda den 12 april.

GÖTEBORG. Natten till den 26:e april fick jag ett tips som jag först tyckte lät väldigt märkligt. Källan var av toppklass men orden den gav mig kom ändå helt oväntat: ”Stahre lämnar AIK, han är klar för Panionios”.

Trots att regerande mästaren AIK hade inlett säsongen bedrövligt och låg på en 13:e plats efter åtta spelade matcher så var det få – om ens någon – som trodde att trippelguld-tränaren Stahré skulle lämna redan under sin andra säsong som huvudtränare.
– Jag är ingen naiv person, jag har många svaga sidor men jag är inte naiv. Jag gick hela vägen från pojkar 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16 i rad och i den ordningen, sen var jag på pojkallsvensk nivå i några år där jag först hade Hammarbys P16 sen AIK:s motsvarighet i två år. Sen var jag juniortränare med olika typer av inriktningar. Jag var också ansvarig för reservlag och assisterande i allsvenskan innan jag fick möjlighet att träna Väsby i division 1. De tog jag upp i superettan så det blev ett år där också innan jag fick chansen att bli tränare i AIK. Där fick jag vinna alla titlar man kan göra i svensk fotboll.

– Någonstans så, kommer det då ett intresse så… jag har jobbat så extremt hårt för att vara tränare och så får man då en möjlighet att bli tränare i en liga som då var rankad tia eller elva i världen. Det var en möjlighet att få komma utomlands, prova på det, leda på ett annat språk och allt vad det innebär rent ekonomiskt. Folk kan tycka att det är hybris att man sticker i väg och det är väl lätt att man tänker så i det här jantelagspräglade landet. Men jag kände att det hade varit hybris att tacka nej.

Menar du på så sätt att om du hade tackat nej så hade det varit hybris att du hade trott ännu bättre om dig själv än att gå till ett mittenlag i världens tionde bästa liga?
– Lite så. Alla har sina visioner och man ska också erkänna det att det var väldigt speciellt för mig att vinna med AIK. Det var den klubben jag hade jobbat i under extremt många år. Jag hade jobbat extremt hårt och varit extremt lojal och sen fick vi vinna där och sen fick jag möjligheten att flytta och de sa ”kör”.

– Också utifrån att jag har gjort den resan jag gjort. Jag har aldrig spelat på någon nivå överhuvudtaget och från pojkar sex till att vinna SM-guld med AIK och så ringer en utländsk klubb som var väldigt angelägna om att just jag skulle komma. Det fanns ett viss säkerställande genom att det var en dansk sportchef och så vidare och de hade headhuntat mig.

Blev det extra speciellt eftersom att du lämnade med den dåliga tabellpositionen?
– Vi var inte bra men vi var resultatmässigt sämre än vad vi var spelmässigt, så det där hade vi vänt tillbaka. Jag var någonstans tvungen för att på något sätt betala tillbaka till mig själv. Jag kunde också med gott samvete känna att jag hade gjort ett bra jobb. Jag hade jobbat lojalt sedan 1998 och träffat spelare och ledare så vansinnigt många fler gånger än min familj.

Grekisk fotboll är rätt kaotisk. Det sparkas tränare och spelare hej vilt. Hur var det att vara där?
– Det var nog bättre än vad jag trodde om jag ska vara helt ärlig. Socialt sätt var det oerhört bra.

– Sen var det en bekräftelsegrej också. Nu var vi inte tillräckligt bra och vi förlorade – tycker jag också – någon match för mycket, men jag kände att de sakerna jag vet att jag har som starka sidor, jag kände att jag var bra på det där också. Jag kunde få fram mina poänger, det sättet jag ledde träningen på fick jag med mig spelarna på.

– Sen var vi inte tillräckligt bra men man kan fortfarande göra skillnad på om man får med sig spelarna eller om man är tillräckligt bra. Vissa grupper är inte tillräckligt bra, det spelar ingen roll hur mycket man springer eller kör för de är inte tillräckligt bra fotbollsspelare om man jämför med de andra.

Hade det varit en knäck för dig om du hade känt att ”det här funkar inte alls?”
– Det hade varit jobbigare om det varit så att spelarna inte följt mig, det känner man ju på en gång. Hade jag inte haft någon kvalité överhuvudtaget så hade jag inte fått starta ens en match, då hade de sparkat mig åt helvete.

– Jag ser det mer som en erfarenhet. Det var väl tre eller fyra tränare som fick sparken innan serien började. Och jag tror att det var så att i de två högsta kategorierna serier, totalt 48 lag, så fick 98 tränare sparken under det året. Det är galet.

Sparken fick Stahre också, cirka ett halvår efter att han tillträtt som tränare för Panionios.
– Då, i svaga ögonblick kan man känna att ”fan, det kanske var dumt att hopp på detta” men nej, det var det inte. Det var viktigt att få den erfarenheten.

Mikael Stahre, 36, sitter mittemot mig i ett litet mötesrum med kala, vita väggar inne på nybyggda Kamratgården. Mellan oss står ett runt, tomt, vitt bord och vi sitter på varsin stol modell ”mindre bekväm”. Stahre bär träningsoverall. På rummet märks det att Kamratgården är ett nybygge som inte är riktigt färdigt ännu. En sak många säger även om laget IFK Göteborg.

Vad var din första tanke när Håkan Mild ringde och frågade om du var intresserad av att träna IFK Göteborg?
– Den spontana känslan var ju ”nej, det går inte”.

– Saker och ting måste få sjunka in. Och det var också det som talade för den här processen och det som gjorde att jag tackade ja. Det kändes som en riktigt seriös förfrågan. Det fanns ett projekt, en tydlig idé, en vision, en samsyn och allt det var något som pågick över en längre period vilket gjorde att seriositeten bara ökade. Och parallellt med den tiden då vi hade en dialog så hade jag ett flertal erbjudanden som jag enkelt hade kunnat tacka ja till om det hade varit så. Men jag kände att projektet och visionen är så intressant att den seriösa fotbollstränaren som har ambitionen att ha det som sin profession så… det var i slutändan ett uppdrag som jag bara kunde tacka ja till.

Tänkte du någonsin ”Vad har jag sagt under tiden i AIK? Vad har jag lovat fansen?”
– Absolut. Det som jag framför allt har sagt är att jag trodde inte att det skulle vara möjligt att IFK Göteborg skulle ringa till Micke Stahre.

– Har jag uttryckt någonting annat så kände jag så då. Så är det med allting. Jag är en extremt lojal person och i alla uppdrag jag har haft så tror jag att både spelare och den förening jag har varit i känt att de haft en hundraprocentigt engagerad ledare som gör allt för den klubben.

– Och i supporterkulturen ingår det att man är emot de andra och det är något som jag börjar respektera och står för. Det är ”vi mot dom” alltid, oavsett vilket lag man är i. Sen i den perfekta av alla världar så är man i en och samma klubb hela tiden. Men jag ska hålla på med det här i 25 år till och nu är inte verkligheten så, även om det är så i den romantiska världen.

– Sen är det ju så att man önskar alltid att man ska vara respekterad och älskad av alla, vilket också är en extremt naiv mentalitet. Jag förstår de som har synpunkter på det här åt båda hållen. Det enda jag kan garantera är att jag var jävligt lojal där jag var förut och jag kommer vara jävligt lojal där jag är nu. Jag är fotbollstränare och det är det som är mitt jobb, sen kan det låta extremt stelt och jättetråkigt men det är så jag måste vara för annars så blir min karriär väldigt kortlivad. Och jag är en oduglig människa så jag klarar ingenting annat än att vara fotbollstränare.

Känns det som ett kvitto för dig att IFK Göteborg, med den bakgrund du har, ändå hörde av sig?
– Det är klart att det påverkar ju att de inte var bang och att de hade gjort sin research på rätt sätt. De visste vad de ville ha för någonting. Det var inte bara så att de hade kollat mitt CV och bara ”det är ju den killen som vann med AIK 2009”, utan de hade gjort en tydlig research med folk runtomkring vilket kändes väldigt bra när jag träffade dem i de omgångarna som jag gjorde. Det var ingenting som var taget ur luften, och det var en oerhört viktig faktor. Samt att jag kände en bra kemi med Håkan väldigt tidigt. En man som är väldigt kompetent och driven men som också har en stor integritet vilket jag värdesätter extremt högt.

Du är väldigt starkt förknippad med AIK. Är det någon skillnad att träna ”laget i sitt hjärta” jämfört med ett annat lag eller är det bara stoltheten i att göra ett bra jobb som spelar roll?
– Det är så att man får aldrig glömma bort att en spelare eller ledare blir aldrig större än vad klubben är, och det som är klubben det är supportrarna. Tränare och spelare är bara till låns. Tränare och spelare kommer och går, klubben består.

– Jag blev ju djupt förknippad med AIK. Jag kan garantera att jag var 110 % ”commitad” när jag var i det uppdraget vilket jag tror att alla kände. Och jag kommer vara 110 % commitad i det här uppdraget också. Jag förstår att folk kan ha åsikter om det men det är det som är mitt driv och det som är min starka sida.

Om jag ska hårddra det: Tror du att du skulle känna samma genuina glädje över att vinna SM-guld med IFK Göteborg på AIK:s hemmaarena som du gjorde när du vann SM-guld med AIK på Gamla Ullevi?
– Jag har så oerhört svårt att se att det inte skulle vara så. De spelarna som finns på näthinnan när jag går och lägger mig på kvällarna är de som finns i IFK Göteborg. Tidigare var det spelarna i Panionios, innan det spelarna i AIK och innan det spelarna i Väsby och så vidare. Sen kan man aldrig ta ifrån någon dens historia, det vill säga att jag blev svensk mästare med AIK och att jag var en oerhört lycklig man där och då.

Den 12 april möter ni AIK på Råsunda. Hur tror du att du mottas?
– Det vore hybris om jag skulle tänka på hur jag skulle mottas.

Såhär då: spelar det någon roll?
– Alla människor vill ju någonstans att man ska vara omtyckt, man vill ha ju någonstans ha kärlek. Men det har jag redan erkänt för mig själv att så är inte fallet. Sen är ju inte jag sådär jättebang, och det blir troligtvis en mycket stor match och jag tycker om stora matcher. Hur det kommer kännas, det vet jag inte. Jag har inte tänkt den tanken faktiskt. Men det är inte så att jag känner någon rädsla.

Du har vunnit allt som går att vinna i Sverige med AIK. Känner du att du gjort dig själv rättvisa oavsett om AIK-fansen skulle bua ut dig?
– Det är inte bara att stänga bort, säger man det så ljuger man, men jag måste försöka göra det.

– Jag känner att jag med gott samvete vet att jag jobbade där under tolv år och jag jobbade jävligt hårt där och jag gjorde jävligt bra ifrån mig. Och den dagen man fattar beslutet att man ska gå vidare till en annan klubb så är det inte en speciellt lätt sak. Jag är en känslomässig person så det påverkar mig.
– Sen förstår jag att det finns en stor rivalitet och så, men samtidigt så är det så att jag måste någonstans också följa min intuition. Jag har inte lagt ner 22

års tid för att jag bara ska ha fotboll för att jag tycker det är kul, utan jag gör det för att jag är bra på det och har det som min profession.

Efter att Stahre presenterades som ny IFK-tränare 23 september förra året och säsongen tog slut rasade nyförvärven in. Daniel Sobralense, John Alvbåge, Kjetil Waehler, Nordin Gerzic och Pontus Farnerud. ”Real Göteborg” var ett faktum och pressen på förra årets sjua att bärga SM-guldet 2012 blev genast gigantisk.

Hur mycket hade ni pratat om den här satsningen du och Håkan?
– ”Satsningen”, vi visste om att vi ville ha några nya spelare. Det blir väldigt lätt hajpat. Det är klart vi hade en dialog. Sen ramlar ibland polletten rätt. Det ska vara tajming. Vad vet jag, hade det varit så att Stabaek fortsatt att satsat kanske Farnerud hade varit där? Saker och ting kan hända och så ramlade det rätt den här gången. Alla spelare som vi har fått in är spelare som överensstämmer med mitt sätt att tänka och mitt sätt att leda vilket jag tycker känns jävligt spännande.

– Det finns inte någon spelare som jag inte hade velat ha och det är klart att jag har varit delaktig i det.

Det här med ”Real”-benämningen då. Den kom som ett brev på posten och 13 av 14 spelbolag tippar att ni tar SM-guld.
– Är det så? ”Real”-saken kan man inte bli förbannad och irriterad på. Den grejen måste man se på med stor komik.

Micke Mourinho…
– Ren komik och sarkasm, det får man ta. Varumärket IFK Göteborg och Blåvitt är så starkt, så det är inte så att klubben blir skärrad av att den kallas något annat.

– Ur mitt perspektiv känner jag inte mer press i dag än vad jag gjorde när jag skrev på. Pressen är naturlig i alla fall. Det jag kan känna är att jag har ännu bättre spelare att träna och det är ju bara positivt.

Känns det rimligt att ni är såna jättefavoriter?
– Media citerar media. Rimligt vet jag inte, det tyder på att det finns ett stort intresse. Och gör man något som är lite uppseendeväckande här så blir det jävligt uppseendeväckande, och det är kul.

Bilden av IFK Göteborg är att de under längre tid spelat mycket långbollar. Kim Källström sa en gång något i stil med att han inte kan gå till IFK Göteborg för där skulle han bara få stå och titta på när bollarna flyger över honom på mittfältet. Din fotbollsfilosofi är ganska långt från det?
– Min känsla är väl att det faktiskt är en myt i det att Blåvitt skulle spela så. Något överdrivet tror jag att det är. Sen handlar det alltid om att man måste göra det man är bra på och optimera det. Mitt sätt att spela fotboll med mina lag, det är ju definitivt inte så att vi inte kan spela längre bollar i djupled, varför skulle vi inte göra det för? Det är ju glasklart. Men det är variationen det bygger på, den längre bollen måste inte vara en lång spark, det kan vara en lång passning och det är en jävla skillnad.

Hur ser den längre planen för det här projektet som du och Håkan har ritat upp ut?
– Det här är inget kortsiktigt, det är här klubben vill vara. Klubbens vision är att man ska vara med där uppe och vinner titlar med jämna mellanrum.

Är det nuförtiden möjligt att bygga upp en lika dominant kraft som IFK Göteborg var i svensk fotboll i början och mitten av 90-talet?
– Jag tror det är svårt att vara så tydligt överlägsen som man var då. Men att vara ett ständigt topplag som är med och vinner med regelbundenhet, det tror jag definitivt är rimligt.

Vad behövs för att lyckas komma dit?
– Ta sig till Champions League. Det innebär mycket. Spelarna får en större acceptans för att vara kvar, det blir större ekonomiska resurser och en dignitet på det hela. Så det är bara att greja den där lilla saken att vinna allsvenskan och ta sig till Champions League.

Det är inte bara AIK-supportrar som har svårt att se sin förra tränare i Blåvitt utan även bland ditt nuvarande lags supportrar finns det ganska många som uttryckt missnöje över att klubben anställer någon med den historia du har. Hur tror du det kommer påverka?
– Jag är inte ute efter att bli älskad, det handlar bara om att jag vill göra ett bra jobb. Sen håller ju aldrig supportrarna på mig eller någon annan, visst de kanske har sina favoritspelare och sina offer men de håller ju på klubben och i det här fallet är det IFK Göteborg.

Stahre tystnar ett litet tag för första gången under intervjun.
– Sen får man alltid den kärleken man förtjänar över tid.