“Identifiera en maskerad supporter? Lycka till.”

Först ut med maskeringsförbud på arenor var Stockholms stad. Nu vill Borås följa deras exempel. Men vad tror man sig egentligen uppnå?

I grund och botten kan jag dela ansvariga politikers resonemang. Att maskera sig inne på en arena är inte en rättighet. Långt ifrån. För den stora majoriteten som besöker arenorna är ett sådant förbud heller inget problem. Det är, trots allt, en minoritet som väljer att maskera sig i samband med match.

Men vad tror Stockholm stad, eller Borås, egentligen ska hända när förbudet träder i kraft? Att personerna som maskerar sig, allt som oftast för att tända bengaler, ska sluta med det? Naivt.

Ett maskeringsförbud innebär enbart att arrangören kan stänga av personerna som maskerar sig, förutsatt att de identifieras. Men lycka till med det när de är maskerade. Det är liksom poängen med maskering; man vill inte bli identifierad.

Polis och ordningsvakter kommer nämligen inte kliva in på läktaren och gripa den som maskerar sig. Och tur är väl det. Att storma in på en läktare med tusentals människor för att gripa en person med maskerat ansikte är inte rimligt. Det förstår nog polisen och kultur- och fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP).

Att förbjuda maskering på arenor är i sak inte fel. Men om beslutsfattarna på riktigt tror att det ska göra någon skillnad är det oroväckande. Folk kommer fortsätta maskera sig när de vill bränna av en bengal. Förbud eller inte.

Men lycka till.

Skulle inte förvåna mig om det hela slutar med att det blir klubbarna som får betala någon ny form av böter så fort någon maskerar sig.

–

I dag hölls det en hearing kring betänkandet Mera glädje för pengarna, mer känd som “huliganutredningen”. Tanken var att samla in synpunkter på de förslag som lämnades i Björn Erikssons utredning. Bland annat synpunkter på just maskeringsförbud.

Det var en hel del intressanta åsikter som yttrades. Inte növändigtvis konstruktiva. Men det är alltid spännande att höra hur beslutsfattarna ser på saker och ting.

På plats fanns bland annat Tony Ernst från Svenska Fotbollssupporterunionen. Han gjorde sitt bästa för att få fram allt det positiva med svensk supporterkultur. Lyfte fram stämningen på svenska derbyn och faktumet att svensk läktarkultur håller långt högre klass än det faktiska spelet på planen gör. Han förklarade även något så uppenbart som att man kan sjunga att man hatar ett lag, utan att vilja skada en motståndarsupporter. Tro det eller ej.

Kloka ord sades, men det är tveksamt hur stort intryck det gjorde på kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth, som på tal om maskeringsförbud insinuerade att polisen inte borde vara rädda för att gripa personer som maskerar sig.

Hårdare tag, med andra ord.

I övrigt var det intressant att höra hur den nya, nationella samordnaren Rose-Marie Frebran, ser på saker och ting. Hon lyfte bland annat fram det hårda språket på sittplatsläktarna som ett stort problem. Och visst kan språket på läktaren förbättras.

Hon sade även att  klubbidrotten borde bli mer lik landslagsidrotten. Med mer glädje och entusiasm.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Man kan först och främst fråga sig om hon har varit på en landslagsmatch den senaste tiden. Men läktarkulturen i samband med landslagets hemmamatcher är under all kritik. Tysta läktare och svagt engagemang. Så skulle man, lite elakt, kunna sammanfatta svensk landslagspublik på hemmaplan.

Men hon kanske vill ha tysta läktare och klapphattar i allvenskan. Då är landslaget otvivelaktigt en god förebild.

Hearingen kommer att laddas upp i sin helhet på regeringens hemsida. Kan vara värt en titt.

–

Jon Mauno Pettersson
Twitter: @MPJon 
E-mail: [email protected]