Il Cannoniere hyllas på hemorten

Legenden Gunnar Nordahl i ny utställning

HÖRNEFORS. På lördagen invigdes en ny utställning om svensk fotbolls största spelare genom tiderna. Detta när Thomas Nordahl klippte det röda invigningsbandet i Hörnefors kommunkontors lokaler för att hylla fadern, målkungen, legenden Gunnar Nordahl – Il Cannoniere.
– Zlatan behöver minst fem Intersäsonger av världsklass till innan han ens kommer i närheten av Gunnars status i Milano och Italien, säger sonen Thomas i en exklusiv intervju till Fotbollsverige.se.

När Fotbollsverige.ses utsände rullar in i det lilla brukssamhället Hörnefors, med drygt 4000 invånare, tre mil söder om Umeå, är det inte mycket som skvallrar om att denna eftermiddag inte är vilken lördag som helst. Det är först när man kommer i närheten av kommunkontorets resliga, men profillösa, byggnad som det börjar märks att någonting är i görningen. Hörneforsborna kommer gåendes och cyklandes från alla väderstreck och sällan har väl rondellen vid matbutiken ett stenkast bort varit så trafikerad. Den lilla bilparkeringen är överfull och för dem som är ute i sista minuten är en plats invid fotbollsarenan Nordahlsvallen enda rimliga alternativet.

Knökfull invigning
Inne i kommunkontorets medelstora samlingslokal är det knökfullt. Nordahlsvallens parkerare får finna sig i att stå ute i korridoren för att lyssna och i möjligaste mån försöka få en skymt av invigningstalaren på andra sidan lokalen. Uppskattningsvis 250 personer sitter och står för att lyssna till mannen med mikrofonen, Thomas Nordahl, son till eftermiddagens huvudperson Gunnar Nordahl. Thomas avslutar sitt tal med att erkänna att han är tårögd och rörd över att bygden vill visa sin uppskattning till hans fader.
– Jag tror pappa själv skulle ha varit lite generad över den här uppståndelsen, att så många människor kommit för hans skull, rundar Thomas, samtidigt som han tittar ut över församlingen och tar emot dennas varma applåd som ser ut att komma direkt från var och ens hjärta.

Ingen missunnsamhet eller pliktskyldighet går att skönja i människornas ögon. Bara tacksamhet och kärlek. Efter den åtföljande bandklippningsceremonin försöker Thomas visa Hörneforsborna att tacksamheten och kärleken är ömsesidig, genom att ställa upp på allehanda fotografering och autografskrivning med tillhörande småprat om fotboll i allmänhet och Gunnar Nordahl i synnerhet.

Bredd i utställningen
Innan den värsta uppståndelsen kring Thomas lagt sig berättar kommundelschefen Ingela Gotthardsson om det unika med den nya utställningen om bygdens store son, Gunnar Nordahl.
– Med hjälp av ett gediget arbete från Thomas sida, har vi nu möjlighet att visa saker som tidigare inte visats offentligt på det här sättet. Thomas har letat igenom i stort sett varje vind och vrå och hittat fotografier, pokaler, medaljer, tidningsklipp och mycket annat från hans liv. Utställningen spänner inte enbart över en begränsad del av hans fotbollskarriär, utan vi försöker här visa upp en större bredd; från uppväxten här i Hörnefors till allt det som hände sen i hans framgångsrika karriärliv.
Utställningen som inte är särskilt stor, i kvadratmeter räknat, omfattar också videofilmer, ljudklipp och bildspel.
– Tanken är att vi ska byta ut vissa delar efterhand. Thomas har mycket kvar att visa, som inte fått plats just nu, fortsätter Gotthardsson, med en saklig värdighet som endast anstår en kommundelschef.
Vad betyder den här utställningen för bygden?
– Mycket såklart. Hörnefors var och är en liten ort, för bygdens självförtroende är det viktigt att ha någonting att visa upp och vara stolt över. Det kan bli en bra turistattraktion med gäster ända från Italien. Under den tidigare utställningen om Gunnar kom det en dag en oanmäld busslast tyskar, som knackade på dörren här borta och ville se utställningen. Gunnar är fortfarande känd över hela världen. Det han åstadkom saknar i mångt och mycket motstycke i svensk idrottshistoria.

Två knegarjobb innan proffslivet
Gunnar Nordahl föddes 19 oktober 1921. Han började sparka boll i vad som kan betecknas som organiserad form i första klass. Det blev tidigt naturligt att spela i ortens idrottsförening Hörnefors IF. 1935 debuterade Gunnar i klubbens A-lag, men en fysiskt otillräcklig Gunnar fick kämpa i två år för att ta en ordinarie tröja. Han delade under dessa år sin tid mellan fotbollen och två arbeten; ett som biträdande svagdrickautkörare och ett på MoDomsjö sulfitfabrik i Hörnefors.

Hösten 1940 inackorderades Gunnar hos en av hans nya lagkamraters mor. Gunnar hade värvats till Degerfors IF och 8 september gjorde “centerfyndet” debut mot Gårda. Framgångarna fortsatte och året därpå gjorde Gunnar sin första A-landskamp. Brinnande världskrig i Europa gjorde att det svenska landslagets möjligheter till vettigt motstånd var begränsade, varvid Gunnar aldrig kom upp i mer än 33 landskamper för Sverige (på den tiden fanns också “Europalaget“ och “Proffslandslaget“). När Gunnar väl blev proffs i Italien var hans broar till svenska landslaget brända, på grund av dåvarande reglemente, som förbjöd proffs att delta i landslaget.

1944 bytte Gunnar Degerfors mot Norrköping och stadens IFK. Gunnar stannade i fem år, med bland annat fyra SM-guld, Guldbollen (-47) och OS-guld i London (-48) på meritlistan, innan han i januari 1949 gjorde sin första match i italienska storlaget AC Milan. Svensken blev i sin debut tagen av farten, tempot i det italienska spelet och hade därtill svårt att kommunicera med sina lagkamrater, men lyckades ändå göra ett mål. Åskådarna på Milans matcher var till en början skeptiska till Nordahls kapacitet, men framtiden skulle vända ett helt folks tvivel till högaktningsfull respekt och beundran för “Det stora ljuset från Norden”. 225 mål på 291 matcher under 1949-1958 (56-58 AS Roma) och totalt fem skytteligasegrar i Italien är ett enastående facit.

“Du kan inte din fotbollshistoria”
Thomas Nordahl ska precis ta för sig av den uppdukade, italienska, buffén inne på Hörnefors kommunkontor när Fotbollsverige.se ber att få ta en bild och ställa några frågor.
– Visst, inga problem, svarar Thomas, och tar endast med sig dryckesglaset bort till det porträtt på Gunnar Nordahl, som möter inkommande personer till kommunkontoret.

När fotosessionen är över inleder Fotbollsverige.se med att be Thomas förklara storheten med Gunnar, för den läsekrets som tror att den svenska fotbollshistorien började 1994 med Thomas Brolin, Martin Dahlin och Thomas Ravelli och som på fullaste allvar säger; “ingen kan vara större än Zlatan”…
– Unge man, du kan inte din fotbollshistoria, det märker jag, men ändå skriver du om fotboll…?! Ta det inte personligt, jag är inte ute efter dig, vi är ju i samma bransch du och jag, blir Thomas mässande bemötande och Fotbollsverige.ses utsände förstår inte riktigt varför hela situationen känns surrealistisk. Du måste ju kunna den svenska fotbollshistorien om du ska skriva om fotboll, eller hur?

Vad var det som gjorde att Gunnar lyckades i Italien, tror du?
– Han anpassade sig väldigt snabbt. Tog till sig av kulturen, maten, språket, människorna…ja, den italienska livsstilen helt enkelt. Detta trots att det var riktigt svåra tider i Italien efter kriget, det var en misär bestående av ballongförsäljare, mjölkbrist och gifter.
Hur skulle du vilja beskriva den status Gunnar åtnjöt och fortfarande åtnjuter i Italien, genom att jämföra med Zlatans nuvarande status i Italien?
– Det är förstås svårt, men säg så här; Zlatan har en lång bit kvar till Gunnars nivå. Det krävs nog fem Intersäsonger till i världsklass innan vi på allvar kan börja diskutera vem som egentligen är den störste.
Medelålders män kommer fram till Thomas med jämna mellanrum och vill skaka hand, be om en autograf eller två och prata lite. Thomas säger inte nej. Han vet förstås att ingen av Hörneforsborna är där för att försöka kröka hårstrån. Thomas ser ut att njuta av uppmärksamheten och berättar anekdoter i parti och minut…
– I samband med Milans 100 års-jubileum kom Berlusconi (Silvio, Milans president) fram till mig och sa; “Du, Thomas, det är en jävla tur att Gunnar inte spelar idag…vi hade inte haft råd att betala honom. Hans målbonus skulle ha blivit för hög”.

Vad betydde triospelet med “Gre-no-li” (Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm) för Nordahls karriär?
– Dom spelade ju bara ihop i fyra säsonger, så det hade inte en jättestor betydelse. Men visst, det blev ett begrepp och vid närmare eftertanke hade det stor betydelse för hur han minns och förknippas av allmänheten idag.
Tycker du att Gunnar uppmärksammas tillräckligt bra på ett nationellt plan, i Sverige?
– Ja, absolut. Han står ju staty här i Hörnefors och i Norrköping.
Känner den yngre generationen i Italien till Gunnar Nordahl?
– Bland dom fotbollsintresserade är han välkänd i alla åldrar. Hans namn nämns fortfarande rätt ofta i italienska tidningar och annan media. Jag överdriver inte, allt det jag säger är sant. Allt jag berättar för dig är precis så i verkligheten, åk ner till Italien själv får du se. Det är bara i Sverige som ungdomarna tror att, precis som du var inne på tidigare, svensk fotboll började runt 1994. Det är medias fel. Ditt och mitt fel…
– Läs några böcker om Gunnar, tillägger en av farbröderna som står bredvid och lyssnar på samtalet.

Hur upplevde du uppståndelsen kring din far nere i Italien?
– Den var många gånger hysterisk, men jag tog personligen ingen skada av det. En gång, år efter att Gunnar slutat spela, var vi ner till Milano och strosade runt på gatorna. Plötsligt får en äldre gentleman syn på Gunnar och känner igen honom. Herregud, det blev totalt kaos när fler och fler började förstå vem som var i närheten, det blev lite knuff och stök. Polisen fick spärra av ett helt torg.
Har du någon uppfattning om hur konkurrensen mellan Gunnar och hans fyra bröder påverkade hans utveckling som fotbollsspelare?
– Nej, jag förstår inte frågan riktigt. Det var stor åldersskillnad mellan dom och någon konkurrens inom familjen fanns inte.
I ditt invigningstal sa du att du var tårögd och rörd; vad var det som gjorde dig rörd?
– Det går nog inte att peka ut någonting särskilt. Det var kul att så många ville komma hit, det tyder på att pappa gjorde någonting värdefullt för den här orten och någonting som väcker uppskattning så lång tid efteråt. Du vet, att växa upp på en sån här liten ort på hans tid var inte helt lätt. Tiden i Italien var inte heller oproblematisk, vem som helst hade inte klarat det han gjorde.

Gunnar Nordahl dog 15 september 1995.

Text: Dan W Boter