Norrettans vårsuccé – från naivism till pragmatism

Årets Vasalund är en lagmaskin som ångar på som ett väloljat lok. Solnalaget har gått från barnsligt naiva till vuxet pragmatiska. Förändringen är remarkabel för den tiqui-taca-fostrande talangfabriken.

Efter premiären var det ett besviket lag som lommade av Swedbank Park i Västerås. Det var VSK Fotboll, som hade suktat efter och varit förvissade om en premiärseger i norrettan mot ett lag som snackats ned på försäsongen. Då var det en besvikelse och ett tidigt snedhack i kugghjulet.

Och prestationen var ganska dålig. Men var verkligen resultatet detsamma? Och var det rätt lag som var besviket?

Motståndet hette Vasalund. Ett nedsnackat lag  som alla andra nu får se upp för – bokstavligt talat. För högst upp i tabellen finner vi talangfabriken från en annan del av Solna. Från arenan (Skytteholm)  med ett av de dassigare omklädningsrummen jag stött på runt om i landet. Från det ställe där talang nu inte enbart blir förädlad för individen utan även för laget.

Vasalund har genomgått en spelmässig förvandling. De har gått från att vara den evigt naiva (men respekterade) talangfabriken till den pragmatiska lagmaskinen. De har gått från barndom till vuxenliv. De har vuxit upp, utan att för den skull överge sitt ideal.

Förr om åren – tja, ända fram till dags dato egentligen – har Vasalund gjort sig kända för sin passningsinriktade fotboll. Tiqui-taca. Teknik, offensiv, mod och kreativ lusta. Men också bristen på försvar och, understundom, nära nog dumdristig naivism.

Men – och det måste sägas – det är en inställning jag beundrar. Jag gillar det på gränsen till naiva, den attityd som ser utveckling främst och som vill skapa och ha kul på fotbollsplanen. Som uppmuntrar till glädje och leklust.

Men – och det måste också sägas – så vinner du oftast inga fotbollsserier i det svenska systemet. För det krävs organisation, defensiv och disciplin.

Så kom då säsongen 2012, när Vasalund för en gångs skull inte tillhörde favoriterna eller utmanarna i norrettan. Om förväntningarna hade tyngt laget förut skulle de definitivt inte göra det nu. De tilläts smyga – till och med försvinna – i bakvattnet och tippades länge i botten av serien. Några sena värvningar höjde förväntningarna en aning. Fjolårets skyttekung i Väsby, Bryan Massa, lyste starkast av nykomlingarna. Men fortfarande räknade ingen med siffrorna som lyser starkast i dag, ett par minuter in på den 22 juni. Som säger att Vasalund är obesegrade och har sju raka segrar i norrettan, i serieledning med 24 poäng och plus 15 i målskillnad.

Jag och många med mig trodde nog att det var samma gamla vanliga lag vi skulle få se även i år. Vasalund brukar sällan förändra sig och vidhåller för allt smör i Småland sitt attribut. Den där tron naggades i kanten i den fjärde omgången.

På Domnarvsvallen tog Vasalund sin första seger efter 3–1 mot andrahandsfavoriten – och sedermera flopplaget – Dalkurd.  De gjorde det på ett för dem okarakteristiskt sätt. “Vasa” kontrade sönder hemmalaget, anförda av yttrarna Kevin Kabran och Bryan Massa med skyttekungen Karlos Touma emellan sig. Dessa tre herrar har varit spetsen som har avgjort matcherna för Vasalund. Kryddat med en mer pragmatisk syn på fotbollslivet och, därigenom, en stabilare defensiv har laget stadigt stadgat sin serieledning i norrettan.

Vad ligger då bakom denna förändring? Tränarbytet – hyllade Valentic Azrudin (Assyriska) till oprövade Johan Wickner – kan måhända vara en förklaring. Med endast en vårsäsong i benen lär man dock passa sig för förhastade slutsatser och konstatera att Azrudins förarbete är nog så mycket värt. Men Wickner verkar ha fått ordentligt pli på sina spelare. I dag är “Vasa” inte bara laget som spelar för att det ska se vackert ut. Man gör visserligen det också, men är betydligt mer flexibla. Man spelar med ett helt annat fokus och – som ni förstår vid det här laget – en helt annan pragmatism. Ska man tro det som sägs präglas lagets vardag av stenhårda krav och oklanderlig disciplin, onekligen okarakteristiskt för en utomstående betraktare.

Vasalund leker inte längre med Stig Helmers leksakståg, om uttrycket tillåts. Våren 2012 är de loket som drar norrettan och ångar på som stabila serieledare. Ändå tvivlar många. “De kommer att tappa, tro mig!”, “de vinner ingen serie!” – det är ord som dras i långbänk. Och kanske är de sanna, förvandlingen till trots. Är förändringen konstant eller har brådmognaden visat sitt fula tryne än en gång? Tiden får visa om Vasalund på allvar har lämnat barndomen och klivit in i vuxenlivets pragmatiska verklighet.

/ Erik “Nörden” Eklund (Twitter)