Svenska Cupen-final för Tipselit
Problemet med att bo i en stad långt borta från Kalmar är att man tappar kollen på Tipselit, eftersom man så sällan kan se deras matcher. Cupfinalen, Powerade Cup som är Tipselits motsvarighet till Svenska Cupen, mot MFF kändes dock omöjlig att missa och även om det blev förlust med 0-1 (mål i mitten av andra halvlek), så fanns det några intressanta saker att notera.
Garrett
Westberg* – R.Lundqvist – Holmertz**
Agebjörn – Sachpekidis
S.Ramhorn – Andersson (K) – Sillerström – Roosling
Hägg
Inbytta: Karlsson, Nilsson, E.Sjöstedt, J.Ramhorn, Knezevic
* Utbytt skadad efter fem minuter. Karlsson kom in.
** Utbytt skadad efter 30 minuter. Nilsson kom in.
Det finns många likheter med A-laget och Tipselit. 4-2-3-1 som bygger mycket på att de fyra spelarna längst fram ska löpa mycket, att man ska spela offensivt och med ett högt tempo. Man ska komma till inlägg, köra med kombinationsspel eller hitta instick bakom motståndarnas backlinje. Skillnaden var dock att det saknades några fler komponenter i Tipselit-laget.
Den stora skillnaden var att när A-laget har en dålig period, då löser backlinjen alla problem. Det var inte alls samma stabilitet i Tipselit. MFF skapade några riktigt bra målchanser, men det var målchanser som dök upp ur ingenting. Mittbackarna var inte tillräckligt överjävliga för att trycka bort alla bollar som kom emot dem, utan de flesta av MFF:s chanser kom på längre bollar där mittbackarna inte riktigt vann duellerna eller inte alls hängde med. Deras mål kom till på det sättet.
En annan stor skillnad var att Tipselit spelade ännu plottrigare än A-laget. KFF kom till förvånansvärt många bra inläggslägen, ofta framme vid straffområdeslinjen, men det slogs sällan ett ordentligt inlägg. Istället blev det misslyckade snett-inåt-bakåt, låga inlägg som fastnade på första försvararen eller svåra lobbade inlägg, och ibland så letade man efter någon annan spelare som kunde slå inlägget. KFF hade fler bra anfall än MFF, men MFF var betydligt bättre på att hitta avslut på sina anfall. MFF hade två-tre lägen där Hägg Johansson bara kunde kolla på bollbanan och hoppas att bollen skulle gå utanför målramen.
Den tredje skillnaden var att Tipselit inte spelade lika mycket kortpassningsspel, utan Sachpekidis och Agebjörn skulle försöka hitta bollar till de fyra spelarna i offensiven så tidigt som möjligt. Ibland hade man nästan velat ha det där rullandet i backlinjen för att döda MFF:s tempo när MFF hade en spelmässigt bra period. KFF hade korta men många anfall. Spelsättet kräver en hög teknisk nivå, något som fanns centralt i banan (Agebjörn, Sachpekidis, R.Lundqvist), men inte på kanterna eller allra längst fram.
Spelarna ska dock ha beröm. Man hade tre perioder i matcher (första tio minuterna, slutet på första halvlek, början på andra halvlek) där man spelade riktigt bra, nästan identiskt med A-lagets första halvlek mot Öster. Det fanns många lägen där det bara ska vara mål, det tydligaste var Garrett som bara några sekunder in i andra halvlek fick ett friläge, till och med utan någon press i ryggen, och han la bollen rakt på målvakten – trots att han tog emot bollen och hade flera sekunder på sig. KFF skapade även ett par chanser på fasta situationer, och vid flera tillfällen var man så nära att hitta in bollar bakom MFF:s backlinje. Det var även några inlägg i första halvlek där KFF-spelarna stötte bollen på MFF:s målvakt Mohlin eller strax utanför.
KFF kom aldrig igång igen efter MFF:s mål, som kom efter ungefär tjugo minuter i andra halvlek. MFF hade ett riktigt bra press- och försvarsspel under hela matchen, och KFF blev bara sämre och sämre under slutet. Samtidigt är jag rätt säker på att KFF skulle ha haft en straff i första halvlek. Nyinbytta Nilsson drog sig in från högerkanten, kom förbi sin försvarare och var fri med målvakten, och blev då neddragen av den eftersläntande MFF-backen. MFF-spelaren kan omöjligt ha varit på bollen då bollbanan inte ändrade på sig, så jag förstår inte varför inte domaren blåste.
Jag hade dessutom lite svårt för Jens Nilssons coachande. Nog för att det blev två skador i första halvlek samtidigt som det är tillåtet att göra många byten, men en av de största anledningarna till att KFF inte skapade något efter MFF:s ledningsmål berodde på att Nilsson gjorde för många ändringar, och det med en rätt jämn takt. Han bytte spelare, positioner och spelsystem. Exempelvis så fick Sachpekidis spela på tre olika positioner. Det krävs mer tålamod om han vill träna seniorer i framtiden, fast han har ju gjort ett riktigt bra jobb med de här spelarna.
“Men spelarprestationerna då?”. Där behövs det bara sägas ett namn: Agebjörn. Nog för att han tappade bollen ett par gånger i första halvlek, men det syns varför han är den som är närmast A-laget av de här spelarna. Han var mycket mer rejäl och den enda som inte vek ned sig under KFF:s tyngre perioder. Han vann första- och andrabollar, hade sina långa inkast, ett bra passningsspel och framför allt: hans krossbollar i första halvlek var helt magiska. Vid fem tillfällen stod han på egen planhalva, till höger om mittcirkeln, och drog upp stenhårda krossbollar upp mot vänsterkanten med sin vänsterfot. Vid samtliga tillfällen hamnade bollarna perfekt i ytan framför sina medspelare som kom i bra ytor. KFF borde ha gjort minst ett mål på de chanserna. Agebjörn måste få ett permanent A-lagskontrakt, för den här killen kommer att ta Israelssons roll nästa säsong. Han är inte lika bra, men lite liknande spelartyp. Två slitvargar med ett par spetskvalitéer vardera, skillnaden är att de har olika spetskvalitéer.
De övriga spelarna som kändes som A-lagsmaterial var S.Ramhorn, Sachpekidis och R.Lundqvist. Hägg, Nilsson, J.Ramhorn och E.Sjöstedt var de övriga som var intressanta, även om det samtidigt inte var någon spelare som kändes talanglös. Många av spelarna kommer aldrig att lyckas på elitnivå, men det är välskolade spelare och jag blir aldrig orolig om vi får “för många skador”, för det finns alltid stabila spelare att hämta i Tipselit.
Om segern var rättvis? Troligen, men de två lägen kändes jämnstarka och ungefär lika intressanta inför framtiden.
Spelarbedömningar
Hägg Johansson (målvakt, -94): Joe Hart-typen. Aktiv och atletisk, men hade vunnit ännu mer om han hade varit en mer tänkande målvakt.
Roosling (högerback/högermittfältare, -95): Långa inkast och i första halvlek kändes han stabil. Drog sedan bort alldeles för många bollar i farliga lägen. Kom sällan fram i offensiva lägen.
Andersson (mittback, -94): Försökte styra och ställa, men var egentligen en för dålig duellspelare.
Sillerström (mittback, -96): Hade antagligen en av sina sämre matcher. Slog bort enkla bollar och var en ännu sämre duellspelare än vad Andersson var.
S.Ramhorn (vänsterback, -96): Klart bästa spelaren i backlinjen. Kom fram flera gånger och var alltid stabil bakåt.
Sachpekidis (defensiv mittfältare/släpande anfallare/vänstermittfältare, -97): Ismael-typen, fast mer av en djupledsspelare och utan den överjävliga tekniken. Gjorde alltid något vettigt, men sett till kapaciteten så var han för anonym.
Agebjörn (defensiv mittfältare, -94): Se ovan. Fick inte utnyttja sina långa inkast tillräckligt ofta.
Holmertz (högermittfältare, -95): Gick ut efter en halvtimme, då skadad. Jag fick ingen klar bild av honom. Var inblandad i tre-fyra olika situationer, med olika resultat.
R.Lundqvist (släpande anfallare/högermittfältare, -97): Ovanlig spelartyp. I Söderqvist-rollen och hade en liknande attityd. Dock längre till växten och mer av en vrida-och-vända-med-bollen-vid-fötterna-typ. Vred bort många motståndare och hade ett par bra framspelningar, men måste vara ännu mer inblandad i avgörande moment.
Karlsson (vänstermittfältare, -94): Nja. Jag hade inte koll på honom innan matchen, men när jag kollat upp honom efteråt så stämde min hypotes: det var som att se en ytterback i ytteranfallspositionen. På det dåliga sättet. Gjorde vad han kunde, löpte en del i djupled för att hitta inläggslägen, men hade inte kvalitéerna för att dyrka upp MFF.
Garrett (anfallare, -94): Ricardo Santos-typen, fast mindre råstyrka och istället mer djupledslöpande. Måste göra mål på sin stora chans och det kändes som han alltid löpte fel inne i boxen vid inläggslägena. Tog emot höga bollar på ett fint sätt och sprang mycket, men saknade lite kvalitet.
Nilsson (högermittfältare/anfallare, -94): Positiv överraskning. Kändes rätt smart i djupledsspelet, även om man sällan kunde utnyttja det. Kortväxt ytteranfallstyp. Lite Mendes-typ. Kunde rycka förbi sina motståndare.
E.Sjöstedt (defensiv mittfältare, -95): Lillebror såg mer ut som en balansspelare än en tvåvägsmittfältare. Fick inte tiden på sig att göra så mycket nytta, men hade ett par situationer där han faktiskt fick utnyttja sin storlek (runt 185 cm).
J.Ramhorn (högerback, -96): Kom in i ett svårt läge, men var (inte alltför överraskande) lik sin bror i spelstilen.
Knezevic (anfallare, -95), Westberg (vänstermittfältare, -95): Spelade för kort tid.
Den här artikeln handlar om:
