”Att säga att någon av dem gjort succé är en lögn”

Kring detta beklagliga konstaterande kan man börja resonera i väldigt många olika riktningar. Det går att prata om hur svenska spelare först efter att ha testat sina vingar i den mer passande holländska ligan hellre vill till Premier League eller till pengarna i öst.

Så länge Zlatan bröt mark i Italien kändes även Serie A som en för svenska spelare mer lockande liga än den tyska, men vad vet jag. Kanske är det bara tillfälligheter som gjort att inte en enda av våra bästa spelare under 2000-talet testat lyckan i Bundesliga. Kanske inte.

Jag läste ett långt och utsökt reportage om Bayern Münchens före detta chefsscout Björn Andersson i Offside för något nummer sedan och slogs då av hur brutalt ärlig han var angående unga, svenska spelares talang. Han hade varit och tittat på någon juniorlandskamp men gått bara efter en kvart. ”Det finns ingen spelare på den här planen som har det”.

Vad detta ”det” är gick inte Andersson in på i detalj, men jag tror heller inte det behövdes. Bayern München är Bayern München och de letar givetvis guldkorn som har något absolut extra.

Det jag i stället finner mer intressant är att tyska lag på nivån under Bayern och Dortmund, så som Schalke, Borussia Mönchengladbach, Bayer Leverkusen, Hamburg, Stuttgart och så vidare, inte heller dem verkar tycka svenska fotbollsspelare håller måttet. Antingen har dessa klubbar skippat svenska spelare helt och hållet eller faktiskt värvat en svensk, men strax därefter klart och tydligt placerat denne bakom kycklingen i frysboxen.

Rasmus Jönsson, Marcus Berg, Denni Avdic, Oscar Wendt, Markus Rosenberg, Branimir Hrgota, Michael Ishak och Rasmus Bengtsson är samtliga spelare som spelar eller spelat i Bundesliga de senaste fem åren. Att säga att någon av dem gjort succé hade varit en lögn, knappt någon av dem har ens gjort det bra. Möjligtvis att Rosenberg ska ha en del cred för vissa stunder i Werder Bremen men ni förstår vart jag vill komma. Svenska spelare lyckas inte längre i Bundesliga och jag tror faktiskt inte att det handlar om någon slump.

Sverige som land har en stark tradition av att producera ödmjuka lagspelare som vet hur viktig balansen mellan det taktiska och det tekniska är, men allt som oftast att det i slutändan handlar om att kämpa hårt. Visst låter det bra? Visst kan man slå sig för bröstet och känna en stolthet över att spelare som kommer från Sverige inte beskrivs som ”egoistiska envägsspelare med rejäla divalater”? Förvisso, men det är någonstans där emellan jag tror svaret på frågan om varför så få svenska spelare når toppen finns.

På den absolut högsta nivån blir den typiskt svenska spelaren, alltså en spelare som är helt okej på allt men inte riktigt bra på något, överflödig och icke önskad. På den nivå som Bundesliga numera befinner sig klarar sig inte ett lag som består av tio utespelare som allihopa är allround men inte någon är sylvass. Det behövs spetskompetens och tyvärr (för oss som exportörer) är det ingrediensen vi saknar för att blanda oss i de riktigt stora ligornas recept. Det är bara titta på några av våra etablerade proffs för att förtydliga vad jag menar:

Jonas Olsson – Ett två meter långt fyrtorn som är urstark i luften. Men utöver det? Inga speciella fötter, ingen konstruktivitet eller någon vidare snabbhet. Men för ett lag som West Bromwich blir Jonas Olssons spetskompetens att vinna nickdueller med ryggen mot eget mål ovärderlig.

Sebastian Larsson – En fysiskt och tekniskt ganska medioker spelare som sällan dominerar matcher i själva spelet. Men på liggande boll har Seb en högerfot som många europeiska topplag saknar. Och vad gäller fasta situationers innebörd så ska en riktigt vass fot aldrig underskattas. Halvera Sebastian Larssons högerfots kapacitet och du har en spelare som definitivt inte spelar i Premier League.

Listan går egentligen att göra hur lång som helst, kanske framför allt om man får nämna spelare som lagt skorna på hyllan. En spelare som Fredrik Ljungberg är väl kanske det absolut bästa exemplet på att en spelare som egentligen bara är bra på en enda sak kan nå den absolut högsta nivån. Fredrik Ljungberg hade nämligen ett skott och en bollbehandling som många gånger var direkt dålig, en ganska risig fysik men ett spel utan boll – och då speciellt i offensiv djupled – som var outstanding. Hans speluppfattning och speed i djupet var det enda som höll världsklass och so what? För lag på den högsta nivån blir spelarnas individuella egenskaper till pusselbitar som ska passa in i helheten och där går det knappast att ifrågasätta Arsène Wengers fingertoppskänsla.

Jag tror därför att spelarna jag tidigare nämnde, som numera spelar i Bundesliga, och framtida svenska spelare som ansluter till ligan kommer få det allt svårare att etablera sig i takt med att Bundesliga ökar i anseende, eftersom de flesta saknar den där riktiga spetsen. Det finns för få svenska spelare som har en eller två egenskaper som håller absolut toppklass och det är till största delen därför som så få ens får chansen i de största ligorna. En skara Bundesliga utan tvivel tillhör.