REPORTAGE: “Det chockade mig”

Om man tar den gröna Dover-linjen från tågstationen på Manhattan och åker en halvtimma genom New Jersey kommer man till det lilla samhället South Orange.
Här finns ett bibliotek, ett postkontor och en biograf. Här finns mysiga villor, exklusiva lägenhetskomplex och vackra kyrkor och kapell.

Här finns dessutom ett universitet. På Seton Hall University, tjugo minuters promenad från tågstationen, pluggar över tiotusen studenter och en av dem är Hugo Keller. Det är nu snart tre månader sedan han lämnade Sverige för att följa fotbollsdrömmen till USA, och efter att ha hämtat upp mig vid de den enorma grinden som leder in till universitetsområdet guidar han mig genom byggnaderna där inne. 

För en 80-talist som vuxit upp med high school- och collegefilmer som We are Marshall, Bring it on, Mean Girls och Remember the Titans går det knappt att sätta ord på hur mycket jag njuter av den där rundturen. Jag väntar mig nästan att Denzel Washington ska komma gående med en mjuk klubboverall, en pärm under armen, frenetiskt tuggandes på ett tuggummi.

Hugo föddes i Bollnäs och bodde där med mamma, pappa och storebror Felix tills han var sexton år. Därefter flyttade han till Sundsvall för att gå på fotbollsgymnasium.
– Jag bodde själv där, och lärde mig mycket av det, säger Hugo som fyller tjugo i april.

Han spelade med GIF Sundsvalls U17, blev sedan kapten för U19-laget och gjorde några träningsmatcher med a-laget. Sedan började han tänka i banorna om att flytta till USA.

– Jag tog hjälp av ett företag som jobbar med fotbollsstipendier till USA och hittade den här skolan. Jag lade ut en highlight-video och efter bara en dag sade min sportkonsult att Seton Hall ville prata med mig. Och det var då jag fick kontakt med Andreas. Jag hade egentligen tänkt vänta med att åka till januari och spela klart säsongen med Sundsvall, men jag bestämde mig för att åka redan i höst. 

Andreas Lindberg kom till USA redan 1998, då som spelare på Southampton College ute på Long Island i New York. Där var han först spelare i tre år, under studierna, och blev sedan tränare för fotbollslaget. Därefter jobbade han som tränare på Long Island University i nio år, innan han kom till Seton Hall där han varit de senaste två säsongerna. I sin roll åker han runt över hela världen för att hitta spelare till college-laget.

– Normalt sett brukar vi vilja titta på potentiella spelare live, vi vill träffa dem och deras föräldrar innan vi erbjuder dem ett stipendium. Men med Hugo blev det lite annorlunda, berättar Andreas.
– Jag hade en annan spelare på gång, från Manchester United, och vi hade kört hela racet med honom. Han hade varit på besök på skolan, vi hade besökt honom och han hade ansökt till programmet. Men han
 fixade inte antagningsproverna för skolan, så jag satt med ett stipendie kvar. Och då hörde jag om Hugo, såg video på honom och kontaktade honom.

Vår rundtur leder oss fram till det stora träningskomplexet i utkanten av campus. Byggnaden är enorm, och när vi kommer in genom dörrarna förstår jag varför. Där inne finns en simhall, en gigantisk idrottshall med basketkorgar och löparspår, flera gym och imponerande Hall of fame-flyglar. Allt är rent och ljust. Där inne finns också ett studierum, rehab-center, sjukrum och kontor för tränare i de nio olika sporterna som utövas i och kring faciliteten.
– Jag gick vilse här i början, det är sjukt stort, säger Hugo när han öppnar dörren till ett litet grupprum där vi slår oss ner.

Vad var det som gjorde att du valde att flytta hit?
– Jag hade haft lite snack med a-lagstränarna i Sundsvall och jag fick inget riktigt svar på hur framtiden såg ut. Jag var sugen på att testa något nytt, en ny miljö. Det här kändes som ett bra ställe att komma till och utvecklas, och dessutom få en utbildning på köpet.

Hugo studerar grundkurser inledningsvis och har inte bestämt sig för någon inriktning. För att inte studierna ska komma i kläm mellan träningspass och matcher har skolan krav på eleverna.

– Vi måste sitta här i studierummet minst sex timmar varje vecka och plugga, vi stämplar in med ett kort så att de har koll på att man varit här. Och om man blir påkommen med att inte plugga så blir man utskickad och tiden man gjort den dagen tas bort, berättar han. 

Har du alltid tyckt att skolan varit viktig?
– Jag har alltid satsat 110 procent på fotbollen, så skolan har alltid varit lite efter. Men man måste ha någonting att falla tillbaka på om det händer någonting, så jag har alltid gjort så gott jag kunnat utifrån träningsschema och bortaresor och sånt.

Första gången Hugo såg Seton Hall Pirates spela hade han samma dag landat i USA efter den långa flygresan från Sverige.
– Jag var svintrött, stod nästan och halvsov under vissa delar av matchen. Men jag minns att det såg väldigt professionellt ut redan på uppvärmningen, säger Hugo.

Han tillägger att fotbollen ser lite annorlunda ut än vad han varit van vid, utöver den naturliga, fysiska, skillnaden mellan junior- och herrfotboll.
– I Sverige är det vanligare att spela bollen efter backen, man har som mönster att spela, spela, spela. Här är det en större blandning, det känns som att det är mer rakt. Men vi försöker hålla ett starkt försvar, i vårt lag, för att hantera det där raka spelet.

Hur skiljer sig ett fotbollsuniversitet i USA mot ett fotbollsgymnasium i Sundsvall?
– I Sverige hade vi tre träningar i veckan med skolan och fyra med laget, här är det bara med laget efter som det hör till skolan. Sedan finns det ju regler för hur mycket man får träna, vi får bara träna fyra pass i veckan om vi har två matcher, eller fem dagar med träning och en med match. Så det blir lite annorlunda.
– Sedan är ju faciliteterna helt otroliga. Det känns som att man är i en riktig proffsklubb.

Träningsreglerna är strikta och finns även i proffsligan Nordamerika. I MLS finns det till och med perioder på säsongen där spelarna inte ens får komma in på träningsanläggningen. Så är det inte riktigt på Seton Hall, men Andreas Lindberg berättar att reglerna är viktiga för att kunna ha en balans mellan träning och utbildning.
– Man vill inte köra slut på dem, de ska ju fixa skolan också. Jag tycker det är positivt. Vi får egentligen köra 20 timmar med tränare i veckan, men vi håller oss långt ifrån det. Däremot hindrar vi inte spelarna om de vill ta ett extra gympass eller en löptur på eget initiativ, säger Andreas. 

Vad tycker du, Hugo. Är reglerna för begränsad träning bra?
– Ibland ja, ibland nej. Man vill ju egentligen träna så mycket som möjligt. Det är lite ovant, i Sverige känns det som att man tränade precis hela tiden, man hade inget stopp riktigt.

Bollnäs-sonen började som innermittfältare men spelade på mittbacksposition de sista två åren i Sundsvall. Under första tiden med Seton Hall har han spelat vänsterback en hel del, något som känts ovant men gått bra. Hugo startade i åtta av de tolv matcher han spelade innan lagets säsong tog slut när de föll på målsnöret att nå slutspel.
– Det var svårt att komma in i det i början, men jag känner att jag har gjort så gott jag kan. Och jag har mer att ge.

Hugo bor i ett stort trevåningshus med nio av sina lagkompisar. Där har han rumskamrater från Norge, Brasilien, Spanien, Frankrike och ytterligare fyra från Sverige.
– Det är roligt! Min plan var först att jag skulle bo på campus, jag hade ett rum där men jag kunde inte flytta in direkt. Så jag bodde i huset i början, och så trivdes jag så bra att jag valde att stanna där, säger han.

– Det är klart det kan bli lite stökigt ibland, lite disk och sånt, men vi strukturerar upp det och sköter det ganska bra. 

Är collegelivet så som man ser på film?
– Ja, lite grann ändå! Gemenskapen, faciliteterna och campus är som man ser på tv eller i filmer. Det finns massor med aktiviteter man kan delta i under dagar och helger, vi går och kollar på alla olika sporter. Allt var som jag hade tänkt mig, till och med lite bättre.

Hur har det gått med språket?
– Jag läste engelska i ettan och tvåan på gymnasiet, jag läste inte i trean så jag hade inte pratat det på ett tag när jag kom hit. Så i början var det lite knackigt. Men man kom in i det efter två-tre veckor. Under en bortamatch Milwaukee sade min roomie att jag pratat i sömnen på engelska, så jag har uppenbarligen kommit in i det.

Förra månaden besökte Hugo New York för första gången när han och svenskarna Denis Kelmendi, Hannes Ronnholmen och Jerome ”CJ” Tibbling tog tåget in till Manhattan.
– Vi hyrde cyklar och cyklade downtown, över Brooklyn Bridge och sådär. CJ visade oss runt, han var van vid stan sedan förra året. Det var skönt att ha honom.

– Jag blev förvånad i början. Det var som man hade tänk sig, men ändå inte. Det var helt nytt, lite skillnad från att gå omkring hemma i lilla Bollnäs. Det är helt otroligt.

 

Serien är kort, första matchen spelas inte förrän i augusti nästa år, vilket betyder att våren enbart består av träningsmatcher.
– Det kommer vara väldigt annorlunda, såklart. Men det gäller att sporra varandra varje träning och att se varje match som en ligamatch. Varje match är ju viktig om vi ska vara bra nästa säsong.

– Sedan har vi ju sommarlov mellan maj och augusti. Då spelar man i olika sommarligor om man stannar här, men jag kommer nog spela med något lag i Sverige. 

Hur ser framtiden ut efter det då?
– Jag ska göra ett år, sedan får vi se. Man skriver inte på något kontrakt eller så, jag får vara här i fyra år men jag kan också åka hem om jag vill. Nästa termin ska jag läsa ekonomi, matte och en businesskurs för att komma in på Business School här på Seton Hall.

– Jag trivs jättebra här, så jag hoppas att jag kan vara kvar nästa år också och fortsätta min utbildning och fortsätta med fotbollen. Det är den som gäller i första hand. Förhoppningsvis kan jag göra bra resultat nästa år.

Klockan går och det är snart dags för eftermiddagsträning för Hugo och hans Seton Hall Pirates. Hösten utanför bjuder på solsken och kyliga vindar. Den stora fotbollsplanens ena halva fylls av fotbollsspelare som ännu inte värmt upp och huttrar lite när de knyter sina fotbollsskor. Jag stannar och tittar en stund, sedan vandrar jag tillbaka genom collegefilmen till tågstationen i South Orange och tar tåget tillbaka till New York. Hela tiden med en liten längtan att sadla om till college-atlet.