”Från gult mot Gunnilse till… det här – Vi borde alla vara tacksamma”

MALMÖ. Det finns den stora, mäktiga Ibra. Det finns den luriga, häftiga Ibracadabra.Det finns den officiella, starka Ibrahimović. Sen finns det den goa, fina Zlatan. Han från Malmö.

Så var vi här då.
Mitt i stormens öga – mitt i återkomsten – mitt i Zlatans resa.

Där känslorna en gång började.

Jag satt på läktaren i Baltiska Hallen julen 1999 när jag såg Zlatan för första gången. Det låter som en efterhandskonstruktion och något som «väl alla tänkte?» men jag kommer aldrig glömma tanken som for igenom min 16-åriga skalle. «Han kan bli bäst i världen.»

Några månader senare satt jag klistrad på Malmö Stadion och kollade på Superettan-fotboll. Av en, enda anledning. Himmelsblå nummer 27.

Det var en annan tid då.
Innan sociala medier. Innan smartphones. Innan youtube-spelare.

Under gårdagens presskonferens sa en journalist till Laurent Blanc att de sällan får se eller höra om den känslomässiga Zlatan.

Blanc svarade rappt ”han är människa väl?” och fortsatte förklara att journalisternas bild av Zlatan inte stämmer överens med verkligheten, att hans nummer 10 visst är en känslomässig människa.

Vi som har varit med från början vet.
Eller vi har i alla fall en aning.

Blådårar (2).
En film som framstår som mer och mer osannolik och drömsk varje gång man ser den. Om du inte har sett den, släng bort denna text NU, gå in på youtube och se något helt otroligt.

Där sitter han liksom. (Och ligger ibland).
Zlatan Ibrahimović, 18 år gammal.
I sin renaste, mest äkta form och bara pumpar ur sig citat som är gjorda av guld, diamanter och ännu mera guld.

Han är “kaxig” och det är det vi älskar med honom, visst.
Han är “cool” och det är det vi älskar med honom, visst.
Men han är ju framför allt så förbannat go.

En scen man aldrig glömmer är när Zlatan har fått gult kort mot Gunnilse för snack med domaren. Efteråt så sitter han framåtböjd i omklädningsrummet med en grå dunjacka på sig. Han tittar rakt ner i marken och säger “så skulle jag käfta emot, som jag gjorde fel då. Så det var därför jag fick varningen.”

Samma fina person som alltså satt på en träbänk i en barack i Gunnilse och berättade om sin varning för snack efter en armbåge på en back i Gunnilse kommer nu tillbaka, nästan 16 år senare, med 27 internationella troféer, 111 landskamper, 62 landslagsmål, 12 ligatitlar och över 300 mål i de största ligorna i världen.

Jag tror ingen av oss kommer förstå den symboliska betydelsen på riktigt förrän senare i livet. Vi kommer berätta om detta för våra barn- och barnbarn.
”Och så kom han alltså tillbaka 16 år senare.” ”I Champions League.”
”Och Champions League är speciellt för Zlatan, förstår du, en gång så sa han ”den där jävla Champions”………..”

För detta är stort.
För alla inblandade.
Vi borde alla vara tacksamma över att få vara här.

Mitt i stormens öga – mitt i återkomsten – mitt i Zlatans resa.

Snart är den slut.

Joakim Österberg
ZlatanIbrahimovic.com