PÅ FD: “Panos” kärleksförklaring till AIK: “Betyder mer än bara en klubb…”

Han har tagit omvägen till de stora ligorna – nu imponerar Panajotis Dimitriadis i  sin nya klubb Genclerbirligi och han blev målskytt direkt i ligapremiären i Turkiet i helgen. Men banden till AIK är långt i från klippta – tvärtom.
– Jag ser alla matcher, läser artiklar om AIK. Det är en klubb jag följer och alltid har följt, AIK betyder mer för mig än bara en klubb jag varit i och gått vidare i från, säger han till FotbollDirekt.se.

Vasalund, Sandefjord, Brommapojkarna. Det var inga jätteklubbar som Panajotis Dimitriadis hade bakom sig i sin seniorkarriär när han inför fjolårssäsongen skrev på för AIK.

“Panos” imponerande stort under inledningen på allsvenskan i fjol och hyllades inte minst för insatsen i derbysegern mot Djurgården. Men så förstördes allt när han i början på maj slet sönder korsbandet på en träning. Hela resten av säsongen fick läggas på rehabträning, och han kom tillbaka i spel först till svenska cupens gruppspel i våras.

I början juni tog det slut igen, men inte på grund av någon skada. AIK meddelade att man sålt Dimitriadis till turkiska Genclerbirligi. Derbyt mot Djurgården 25 maj blev hans sista match i AIK-tröjan.

Uppgifterna om Genclerbirligis intresse för Dimitriadis dök upp i slutet av maj, och det var inte utan ett och annat ögonbryn höjdes. 28 år gammal och med största delen av fjolåret förstörd av korsbandsskadan, så var kanske inte Dimitriadis det första namnet på listan över utlandsaktuella AIK-spelare. Själv visste han om att utlandsmöjligheten fanns där.

– Det gick ju bra första säsongen i AIK i fjol där innan skadan, och det började dyka upp lite rykten och så. Så jag kände till att det fanns intresse från klubbar redan då. Sedan kom skadan, men jag kände ändå att om jag gör det bra när jag kommer tillbaka så finns det en chans det här året, säger han till FotbollDirekt.se och fortsätter:

– Jag försökte bara jobba på, det var en stor dröm som gick i uppfyllelse för mig när jag fick spela i AIK, en klubb jag spelat i som liten och som jag älskar. Så det var en dröm i sig jag levde redan. Sedan har man självklart en dröm om att spela en internationell liga och testa hur bra man kan göra det där.

– Jag gjorde en bra början på den här säsongen i allsvenskan, och sedan dök det här upp. Man vet aldrig, det går snabbt i fotboll. Även om jag älskade att spela i AIK så ville jag ta den här chansen också. Man har ett visst antal år på sig i fotbollen innan man är för gammal och det är klart att man vill uppfylla den här drömmen. Sedan har jag kvar drömmen om att förhoppningsvis komma tillbaka och spela i AIK igen om några år.

Hur har första tiden i Turkiet varit?

– Det har varit bra. Hårt jobb, mycket handlar om att komma in i laget, anpassa sig till livet här i ett nytt land, nytt språk och allting. Det har varit ett litet äventyr i början, men man kommer in i det mer och mer. Det blev ju en lite speciell övergång. Jag fick hålla igång någon månad själv, efter att jag blev klar för klubben så kunde jag inte spela någon mer match i allsvenskan. Sedan åkte jag ner i slutet på juni, fixade lite praktiska saker och satte i gång med träning med laget direkt.

– Så jag har inte vilat någonting i princip. Det blev en vecka semester när det var uppehåll i allsvenskan också, jag åkte ner till Grekland, Men jag höll i gång en del då också. Nu har jag kört på med laget i snart två månader. Det har funkat bra.

Det var ligapremiär i Turkiet i helgen, och Genclerbirligi öppnade hemma mot Rizespor. Dimitriadis startade på mittfältet för Genclerbirligi, och med dryga kvarten kvar av matchen nickade han in 2-1 för sitt lag. I det läget matchhjälte – men i slutet vände det tvärt: Rizespor kvitterade på straff med ett par minuter kvar och satte sedan segermålet på övertid.

– Det var trist, vi hade segern i våra händer och sedan får de både en kvittering och ett segermål. Sedan känns det förstås bra att få göra mål direkt, man presenterar sig på sätt och vis då. Så det är alltid skönt, speciellt när man kommer som utländskt nyförvärv, man har lite mer ögonen på sig då. Man vill göra bra ifrån sig och visa sig från sin bästa sida. Men vi borde ha vunnit matchen.

Hur har du upplevt det själv, kändes det som att du var tänkt som en startspelare direkt? 

– Ja det var tanken, det var därför man värvade mig. Jag gick inte som Bosman utan det var en övergångssumma till AIK. Och då är det alltid lite mer konkret än om man går som Bosman. Man visste vad klubben ville med mig.

– Sedan är det alltid upp till spelaren, Bosman eller ej. Jag tog aldrig för givet att jag skulle starta utan jag har kämpat för det. Och så har det alltid varit, i alla klubbar jag varit i. Det är hårt jobb som gäller, så har det varit hela karriären. Jag är här av en anledning, det har bara varit att gå in och visa vad jag går för.

Kort efter att Dimitriadis blev klar för klubben så anslöt även två andra namn med AIK-anknytning. Stuart Baxter blev klar som ny huvudtränare, och hans son Lee lämnade jobbet som målvaktstränare i AIK för samma uppdrag i Genclerbirligi.

Vad har du haft för bild av Stuart Baxter innan det här? 

– Jag har följt Stuart sen jag var liten, jag var liten och spelade i AIK när han tränade dem och de var i Champions League (1999). Så man har alltid vetat vem det är, och att han är en AIK-legend. Men jag hade ingen personlig relation till honom tidigare utan det närmaste jag kommit Stuart innan, det är Lee.

– Allt bra jag hört om Stuart sedan tidigare har visat sig stämma. Hans sätt att leda laget, dels i det taktiska, dels i relationen med spelarna, han är oerhört kunnig och man märker av hur erfaren han är. Jag har hunnit lära mig mycket av honom redan nu.

Visste du själv när du skrev på att han var på gång in som ny tränare?

– Nja, jag blev klar innan honom, sedan fick jag reda på att det var på gång med Stuart kort efter det. Klart att det var positivt. Sedan kom Lee hit också, det är skönt. Man vet hur det är, man kommer utomlands och allt är nytt, alla i och runt laget kanske inte kan engelska till exempel. När det finns andra man redan känner så gör det att man känner sig hemma direkt.

Men det är inte bara far och son Baxter i klubben. En hel koloni tidigare allsvenska bekantingar finns där på spelarsidan också i Genclerbirligi.

– Det är jag, (Walid) Atta, (Johannes) Hopf, (Moestafa) El Kabir, (Olafur) Skulason, och så (Mervan) Celik till alldeles nyligen (Celik blev för några dagar sedan klar för ligakonkurrenten Akhisar Belediyespor). Så vi är ett gäng gamla allsvenska spelare.

Hur funkar det, blir det så att man blir ett eget gäng i laget?

– Det blir litegrann så ja. Vi bor på samma ställe allihop och åker hem från träningarna tillsammans. Det blir naturligt, vi är spelare som går igenom samma sak, man kommer utifrån och har därför lite annorlunda förväntningar på sig. Så man känner igen sig i varandra och kan stötta varandra i den processen.

– Sedan försöker vi hålla ihop med alla, det är ett bra gäng och bra stämning i laget. Det är klart, jämför man med Sverige så är det en helt annan typ av stämning här. Men det är ändå överraskande bra här, vi har en trupp där många av de inhemska spelarna är unga spelare och sedan är de utländska lite äldre. Enda nackdelen är att en del av de turkiska spelarna inte är bra på engelska. De är jättetrevliga i övrigt och man kan till viss del kommunicera ändå, men det blir förstås inte riktigt samma sak.

I Genclerbirligi har Dimitriadis fått en lite mer offensiv roll på innermittfältet än den han hade i AIK.

– Vi spelar med diamant här och Skulason är sittande mittfältare så jag hamnar lite längre upp i banan. I AIK var det två stående centrala mittfältare, och då blev det så att jag lite mer tog den defensiva rollen. Nu blir det lite mer tydligt, jag vet att jag har en sittande mittfältare bakom mig och jag kan gå framåt lite mer, vara lite box-till-box-spelare. Jag ska inte säga att det är en ren nummer tio-roll, men jag har en mer tydlig roll offensivt.

– Det har funkat väldigt bra, vi har spelat så i alla matcher i princip sedan jag kom hit. Det brukar vara lätt för mig att komma in i nya roller, jag är ju rätt van vid det. Sedan är det en roll jag haft en del tidigare i min karriär, så det är inte helt nytt.

Vad finns det för målsättningar med säsongen från klubbhåll?

– Jag vet inte om det finns någon uttalad målsättning från klubbhåll på det sättet. Vi har jobbat hårt på vår taktiska uppställning, och försöker utvecklas som lag. Men vi vet förstås att det finns en del lag däruppe som är svåra att rå på över en hel säsong. Vi vet också att vi är en stabil klubb i mitten, och vi siktar på att göra det så bra som möjligt. Får vi ut allt så ska vi kunna vara med och slåss om Europaplatser.

Har du hunnit få någon bild av den turkiska ligan, hur ser du på den jämfört med allsvenskan? 

– Jag kan absolut säga att jag fått en bild. Vi har spelat flera träningsmatcher, hade två matcher mot turkiska lag innan premiären här bland annat. Det är bra kvalitet på serien, framför allt är den individuella kvaliteten på spelarna här högre. I Sverige spelar man mer taktiskt och spelarna är mer taktiskt skolade. Här är kvaliteten på spelarna bra, men taktiskt sett är det mindre bra. Det är ganska öppna matcher. Som i vår premiär, vi leder och sen vänder det på fem minuter och vi förlorar.

Där får exempelvis du och Skulason viktiga roller på mittfältet kan man tänka sig, om det är så pass svängig fotboll? 

– Exakt. Men vi är på rätt väg hela laget här. Stuart har jobbat mycket med taktiken, att vi ska styra och pulsera matcherna och försöka stå rätt i banan. Alla börjar lära sig, vi börjar få in det nu.

Följer du hur det går för AIK i allsvenskan?

– Ja, ja, ja. Absolut. Jag snackar med tidigare lagkamrater varje dag, och vi har kontakt via Instagram och Snapchat. Sedan följer jag matcherna, jag har en box till tv:n så jag får in kanalerna och kan kolla allsvenska matcher här. Det brukar funka att se matcherna live, för våra matcher går inte på samma tider som i Sverige.

– Så jag ser alla matcher, läser artiklar om AIK. Jag följer med i allt. Det är en klubb jag följer och alltid har följt, AIK betyder mer för mig än bara en klubb jag varit i och gått vidare i från.

Då såg du derbyt mot Djurgården i förra veckan också?

– Ja, ja, givetvis. De var över hela gänget till mig, alla gamla allsvenskarna var här och kollade matchen. Det var kul, för jag sa det direkt efter att AIK fick rött kort i första halvlek: “nu kommer AIK vinna”. Alla grabbarna bara skrattade åt mig. Men jag vet hur det kan bli när man får en man mindre, och speciellt i AIK, vi lyckas mobilisera och ta död på deras anfallsspel helt och hållet och sedan komma fram i egna attacker, skapar mer än vad de gör fast vi är en man mindre. Det blev precis en sån match.

Det går bra för laget och det finns chans på SM-guld i höst. Om det skulle bli så… hur skulle det kännas, hur pass delaktig känner du att du varit?

– Man är delaktig, det är man ju. Man har ändå spelat nio matcher och varit med under inledningen. Sedan om jag får en medalj eller inte, jag bryr mig inte så mycket om det för jag vet att jag varit med och bidragit i sådana fall. Det skulle vara fantastiskt om det blev så.

 

MISSA INTE!

– Expertens dom – så mycket pengar ska AIK kräva för Ofori
– AVSLÖJAR USA-förfrågan till AIK-kuggen
– AIK-Nisses nostalgidrypande brev till motståndarna: “Härliga minnen”

FÖLJ FOTBOLLDIREKT FÖR DE SENASTE NYHETERNA OM SVENSK FOTBOLL!
– TWITTER
– FACEBOOK
– INSTAGRAM

ELITEFOOTBALL – Sveriges bästa statistik-databas för svensk fotboll