Babis Stefanidis i lång intervju: ”Jag har en helt annan harmoni i livet i dag”

Trollgubbe och guldhjälte i Djurgården.
Kallad svikare och judas i HIF efter flytten till MFF.
Babis Stefanidis gjorde avtryck i allsvenskan – men har sedan det uppmärksammade spelmissbruket kom upp till ytan 2018 legat lågt med intervjuer.
– Jag har en helt annan harmoni i livet i dag, säger 43-åringen till FotbollDirekt.

De flesta minns eller har sett Babis Stefanidis förarbete till Andreas Johanssons 2-0-mål i Djurgårdens guldmatch i Borås 2002. Den klassiska Redondo-finten med klacken förbi Fredrik Stenman – som gjorde att Svenska Dagbladets reporter Gert-Owe Gärder i sin guldtext från Ryavallen ropade ut Stefanidis som ”Djurgårdens Figo”.

– Jag minns att jag såg Redondo göra den finten men jag kommer inte ihåg det där med Figo och det är väl lite att ta i att jämföras med honom, säger Stefanidis och skrattar när FD nu uppmärksammar honom på liknelsen drygt 22 år senare.

Under åren i Djurgården blev stockholmaren med grekiska rötter känd som en dribbler, som bjöd på det lilla extra.

Sommaren 2004 lämnade han Dif som firad stjärna efter dubbla SM-guld. I Bröndby under forne Barcelona- och Real Madrid-spelaren Michael Laudrup som tränare blev det inte samma succé. Visserligen blev det titlar även där (såväl ligaguld som cupguld 2005) men den tekniske yttern hade svårare att ta en ordinarie tröja i den danska storklubben.

– Det såldes mycket spelare i Djurgården 2004 (Andreas Isaksson och målmaskinen från guldåret 2003 Geert den Ouden två av dessa) och vi hade en sämre säsong 2004. Jag hade precis varit iväg och spelat U21-EM och hade klubbar efter mig som var intresserade. Jag kände att Bröndby var ett bra steg. Med facit i hand kan man alltid säga saker, det är lätt att göra det. Jag var inte Bröndbys bästa värvning men klubben hade fullt av landslagsspelare.

Blev först på 40 år att göra den förbjudna flytten: ”Fattar att det är känsligt”

Efter ett år i Köpenhamn tog Stefanidis sitt pick och pack över vattnet för att spela i Helsingborg. Det blev ett cupguld i HIF och Stefanidis var ett uppskattat namn i nordvästra Skåne – tills han sommaren 2007 flyttade till värsta rivalen Malmö FF.

Det gjorde Stefanidis till den första spelaren på fyrtio år som gjorde den direkta flytten. Precis som Simon Thern ett par år senare fick Stefanidis veta att han levde och han kallades både svikare och judas av HIF-fansen – och där det gick så långt att han och familjen hotades till livet.

– Det är så längesedan nu och jag bor ju i Stockholm, det var väldigt många år sedan som jag var i Skåne. Klart jag förstår supportrarna som håller på sina lag, de vill ju sitt egna lag det bästa. Men det finns också saker kring övergångar som supportrar inte vet. Det kan vara att man inte erbjuds nytt kontrakt och då kanske inte har något annat val. Jag köper att det är känsligt, men va fan, Figo gick från Barcelona till Real Madrid. Jag var inte en spelare av hans kaliber, jag hade inte samma ekonomi. Man måste förstå att det här är vårt levebröd, i allsvenskan har vi inte samma lyxliv som storstjärnorna… men jag förstår att jag fick skit och supportrarna behöver inte förstå mig. Jag fattar att det där är känsligt.

Väl i MFF återförenades Babis Stefanidis med Sören Åkeby, guldtränaren som han hade i Djurgården ihop med Zoran Lukic. Det blev ingen större succé i Malmö FF där Stefanidis 2008 bröt benet och väl tillbaka 2009 lånades han ut till Landskrona. Efter det året återvände han hem till moderklubben Brommapojkarna.

– Men man kände redan när jag var i MFF att de skulle ta över i Sverige. Det fanns en sådan harmoni med Roland Nilsson som tränare och det fortsatte ju ännu mer sedan med Daniel Andersson som sportchef och Markus Rosenberg på topp. Det är mycket tack vare Daniel Andersson att MFF är där de är i dag, säger Stefanidis om sin forne lagkamrat.

Slutade som 31-åring – satsar på tränaryrket: ”Kan tycka att vi är för snälla i Sverige”

Det blev två säsonger i BP innan Stefanidis varvade ner i Akropolis 2012 för att sedan året därpå avsluta sin spelarkarriär, blott 31 år gammal. Sedan dess har han arbetat som fotbollstränare i Stockholmsklubbarna Olympiacos, Marieberg, Åkergsberga, BP och Täby.

I Täby var han tidigare assisterande för A-laget i division 2, men senaste uppdraget var för klubbens P19-lag som han lämnade i samband med säsongsavslutningen.

I väntan på nytt tränarjobb arbetar Stefanidis vidare som fritidsledare, något han haft som en deltidstjänst i många år efter karriären. Det råder dock inga tvivel på att den i dag 43-årige stockholmaren vill satsa vidare på tränaryrket.

– Klart jag vill vara tränare på heltid. Jag hade ingen utbildning för jag gick inte klart skolan så jag pluggade på komvux och folkhögskola, sedan kom jag in på Bosön för sju, åtta år sedan, säger Stefanidis som flyttade till Grekland som 17-åring som proffs i Iraklis.

– Precis som när man var spelare är det hård konkurrens bland tränarjobben. Eller ja, det är ännu hårdare konkurrens för det är ju inte så många tränarjobb. Men jag älskar att vara tränare, att jobba med ungdomar likaså. Här i Sverige kan jag tycka att vi är för snälla, man måste kunna ställa krav och vara drivande. Jag var själv med som spelare att man kunde svara för två dåliga matcher och sedan var det bara hejdå… Det gäller att hitta en balans, för det är heller inte kul att gå till träningarna om det är dålig stämning. I slutändan handlar det om att vinna fotbollsmatcher.

Grekiska presidenten krävde tillbaka pengarna

På tal om de tidiga åren i Grekland och hårda bud delar Stefanidis med sig en minst sagt speciell historia.

– Jag kom dit när jag var 17 år och fick kanske 20 000 kronor i månaden. I derbyt mot Paok satt jag på bänken, men vi vann. Det var en skitskön atmosfär. 40 000 på läktarna, den adrenalinkicken… det var fantastiskt! När vi kom ner i omklädningsrummet låg det varsitt kuvert på alla platser. Presidenten hade delat ut bonusar. Det var väl typ 8 000 kronor. Jag som inte tjänade så mycket tänkte ”det här är ju fan nästan hälften av lönen, om det fortsätter så här blir det bra”, skrattar Stefanidis och fortsätter:

– Vi slösade väl bort pengarna direkt på en festkväll och därefter kryssade vi mot ett bottengäng och sen förlorade vi med 3-0… när vi kom hem med bussen sågade presidenten oss alla och krävde att vi skulle betala tillbaka bonusen plus böter. Hela min lön brann inne den månaden. Stjärnorna i laget brydde sig inte, men jag var ju bara 18 år.

Stefanidis minns även en pinsam incident under sitt andra utlandsäventyr, det i Bröndby.

– Det är skämmigt men så här 20 år senare kan jag bjuda på det. Sista matchen innan vinteruppehållet satt jag på bänken mot Århus. Vi ledde matchen med 3-0 och jag värme upp. Michael Laudrup sa att jag skulle in och jag tänkte perfekt, en kvart kvar att visa vad jag går för. Jag tog på mig matchtröjan, tog av mig byxoverallen och ställde mig vid sidlinjen. Då insåg jag att jag inte hade några shorts på mig, bara sådana här korta värmetajts vid låren. Materialaren fattade och var snabb att hämta ett par shorts. Så här i efterhand är det roligt, men då var det skämmigt. Men jag gjorde mål när jag hoppade in, säger Stefanidis och skrattar igen.

Hamnade i ett allvarligt spelmissbruk: ”Men i dag mår jag fantastiskt bra”

Tiden i Bröndby var dock långt ifrån bara skratt. Det var i Danmark som Stefanidis började spela på casinon och han fastande i ett spelmissbruk som följde med under tiden i HIF och MFF.

Det hela blev mycket uppmärksammat i samband med boken ”Allsvenskan enligt Lundh” som gavs ut våren 2018 där Stefanidis berättade hur mycket missbruket hade kostat honom.

”Om jag inte hade haft mina föräldrar hade jag varit på gatan och om jag inte hade haft mina barn hade jag inte haft något skäl att leva” sa Stefanidis som blev lämnad av sin fru och bostadslös.

Sedan sju, åtta år tillbaka är Stefanidis helt fri från sitt tidigare missbruk och han berättar att han är tillfreds med sitt liv i dag.

– Sedan jag slutade med spelandet har jag inte rört ett spel. Det finns inte för mig, det ger mig ingenting. Jag letar inte efter kickarna, det är inte en del av mitt liv längre. Jag valde själv att sluta med spelandet, jag kände att det fick räcka. Jag ville kunna leva livet, njuta av saker och ting utan den konstanta oron. Kicken förut var att vinna i stället för att förlora, jag ville vinna pengar. I dag har jag en helt annan harmoni i livet, jag ser saker på ett annorlunda sätt och njuter av det lilla. Det kan vara något så litet som en löprunda, vara i naturen, hänga med familjen. Är man i ett missbruk är man inte närvarande, det enda man är närvarande i är själva spelandet. Jag mår fantastiskt bra i dag och jag hoppas det fortsätter på det sättet.

Kärleken till Djurgården: ”Den klubben kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta”

Stefanidis njuter av livet som trebarnspappa norr om Stockholm och har i dag ingen större relation till sina tidigare klubbar, men även om han själv sällan är på plats på Kaknäs och Tele2 arena gör den forne bolltrollaren ingen hemlighet i att det är Djurgården som hjärtat klappar extra för.

– Jag hade en jättebra tid i Djurgården och den klubben kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag kom dit sommaren 2001 och vi kom tvåa som nykomling följt av två raka SM-guld, det är klart jag har väldigt fina minnen från åren i Djurgården. Jag hade en väldigt bra relation till både klubben och supportrarna, säger Stefanidis och fortsätter:

– Därför känner jag också själv att det är dåligt att jag inte gått och kollat på fler matcher än jag gjort. Jag var på ett derby mot AIK för några år sedan, men annars följer jag allsvenskan och även superettan noga hemifrån.