Vi måste sluta övervärdera cupen

Nu är vi äntligen där, i ett läge där cupen betyder något på riktigt.

Men i all tänkbar överanalys av 1-0 på Öis, förlust i Tvååker eller en uddamålsseger i Karlskrona; Svenska Cupen behöver inte betyda ett skit. 

Under mina första år som sportjournalist minns jag eviga reportage om hur cupfotbollen skulle ta fart i Sverige.

Det mest bisarra var att vi alltid sneglade mot Norge, där cupfinalen var årets fotbollshöjdpunkt, utan att reflektera över att baggarna inte hade så mycket annat.

Där var cupen större än ligan, ville vi verkligen ha det så?

Så jag har varit med om det mesta.

Som namnbytet till "Skandia Cupen", när det delades ut checkar till lag som gick vidare för att det skulle höja statusen.

Till gruppspelsfiaskot i Gävle, som hade fler funktionärer än åskådare.

Många refererar gärna till en match just på Strömvallen (som dock inte var det där gruppspelet) mellan Gefle och Djurgården då TV4 gjorde direktintervjuer med målskyttarna. 

En TV-klassiker i sig.

Jag var där och jobbade, men det var INTE jag som gjorde intervjuerna, vilket många tror. Vi satte ett headset på målskytten som sprang ut till sidlinjen och Robban Perlskog ställde frågor.

Svårt att glömma att Jones Kusi Asare, som normalt inte var särskilt pratglad i mediasammanhang, blev matchens första målskytt. Han kom ut till sidlinjen, andfådd, och hade ingenting att säga om sitt mål. Vilket inte var så konstigt, han var mitt i matchen.

Idén var Per Nunstedts (idag chef på Viasat/Nent) och bägge lagen gjorde tummen upp.

Det blev såklart ett jävla liv, feta rubriker om TV-tittare som var vansinniga och ledare ute i klubbar gormade och skrek om "dom där typerna på TV4".

Det blev den gången, i en åttondelsfinal i Gävle och oavsett vad folk (säkert med all rätt) tyckte om greppet, så var det den cupmatch som blev mest omskriven och omtalad av alla det året.

Det säger också en del om vilken status cupen hade. 

Eller den gången i ett svinkallt och regnigt november när vi fick en final på Råsunda mellan Helsingborg och Gefle.

Det talades om ca 3.000 åskådare. Jag tror inte det var 1.000 pers på plats.

Förbundet - fortfarande kvar i Norge- eller möjligen bandybubblan - hade bestämt sig för att finalen alltid skulle gå på Nationalarenan i Stockholm.

Men så intressant var inte cupen.

Inte för publiken. Och inte heller för klubbarna.

För hur ofta hette det inte att "vi satsar på cupen" för att sen åka till en kvartsfinal med ett halvt B-lag eftersom det var viktigare att spara spelare till allsvenskan.

Idag ser vi fram emot Svenska Cupen på ett helt annat sätt. Men det handlar inte om själva cupspelet. 

Snarare om att det finns ett helt annat uppdämt fotbollsintresse i landet och ett allt mindre tålamod att uthärda världens längsta försäsong.

Cupspelet blir starten på ett nytt år, det som så många gått och längtat efter under en väldigt lång period. Fans, media och klubbar ser det som tävlingsmatcher och det blir på något vis en perfect match; 15.000 pers på Hammarby-Varberg i slutet på februari, för att ta ett exempel.

Det är på alla sätt häftigt att se hur intresset och spelglädjen spirar runt om i landet.

"Undrar vilken startelva det blir mot Sollentuna"-snacket.

Det geniala med det upplägg vi har idag är inte att man gjort om Svenska Cupen, det är att den blivit Försäsong de Luxe.

Och att matcherna i några fall är värda väldigt mycket mer än så, när lag som AIK, IFK Norrköping, IFK Göteborg och Elfsborg jagar den europaplats de misslyckades att ta i förra årets allsvenskan.

Så långt, gott nog. 

Jag ser hellre det här cupspelet än det som ingen orkade bry sig om, jag ser hellre en sån försäsong än träningsmatcher med fjorton byten. 

Men en spade är en spade.

Idag har vi gett de här cupförsäsongmatcherna så mycket kraft att vi VILL tro att de är avgörande för en hel säsong.

Det finns en stark tendens till överanalys av allting inom fotbollen idag. Och den trenden hittar vi i det här cupspelet också.

Visst kan vi läsa av ett och annat, det går möjligen att se konturer och tränarnas nya favoritval.

Det är dock fortfarande fotbollsmatcher i februari och mars, hur mycket till cupspelet det än må beskrivas som. 

Om ni glömt det, förra årets cupfinal spelades mellan Häcken och AFC Eskilstuna.

Ett lag som åkte ur och ett som kändes som en stor besvikelse i allsvenskan.

Det finns egentligen ingenting som säger att goda intentioner i vinterfotbollen sätter standarden för hur resten av året kommer att se ut. 

Svenska Cupen är fortfarande försäsongsmatcher som innehåller en del sökande, testande, experimenterande och - kanske framförallt - betydelsefulla spelare som inte går för 100 procent, eftersom de vare sig vill eller kan vid den här tidpunkten på säsongen.

Att Malmö FF förra året försvann försvann från cupspelet mot Öster betydde ju inte så mycket mer än att MFF ändå blev 2:a i allsvenskan och tog sig vidare ut i Europa eller att Öster faktiskt fick kvala sig kvar i Superettan 8 månader efter triumfen mot Malmö.

För att jämföra med ett väldigt färskt resultat: Sandvikens 2-2 mot svenska mästarna Djurgården.Vad ska vi läsa in i det?

Ja, inte mycket mer än att det är väldigt upplyftande med den här typen av skrällar i matcher där poäng och resultat räknas på riktigt.Det är sådant som innebär att Svenska Cupen får en försäsong att lyfta på riktigt, som gör att intresset förhöjs över en längre period.

Men det är vad det är; fortfarande ganska långt från allsvenskan.