”Det är en krigszon – ett bortglömt område”

KRISTIANSTAD. För fyra år sedan stod Jasmin Sudic för en av de mäktigaste genombrotten en ung spelare gjort i allsvenskan i modern tid. Som nyss fyllda 18 år gick han in och spelade ett respektlöst mittbacksspel och var en av de bästa spelarna i ett underpresterande Malmö FF. Sju sorger och åtta bedrövelser senare är han tillbaka i lilla Mjällby, där han vid 22 års ålder nu vill bli den spelare alla spådde att han skulle bli.
– Det är klart att jag kan bli bästa backen i allsvenskan, det tror jag absolut, säger han till FotbollDirekt.se.

Jasmin Sudic föddes i Bosnien men hans familj tvingades fly kriget och efter ett år i Kroatien flyttade familjen Sudic till Malmö och Sofielund. Ett område som framför allt är uppmärksammat genom SVT:s serie ”Malmöpolisen” som bland annat skildrar Seved i Sofielund som en plats i totalt förfall, där ungdomar utan framtidshopp lever utifrån total anarki.
– Rosengård har fått mycket uppmärksamhet i medier och sånt, men det är ingenting mot Sofielund. Det är väldigt, väldigt stökigt. Rosengård har ju hyresvärdar som städar varje dag. I Sofielund vet man inte ens vem som är hyresvärd. Det är ett bortglömt område, blockerar dörrar med för att ungdomar inte ska kunna komma in och vara där. Det är lite som en krigszon ungefär om man kommer in dit. Total kalabalik, berättar Sudic där vi sitter i ett konferensrum på ett hotell i Kristianstad.

– Det var ett tufft område att växa upp i men med en bra uppfostran så fixar man det också. Jag valde en annan väg än vad många andra gjorde, men samtidigt så förstår jag dem också, det de har hamnat i. Det är väldigt svåra förutsättningar i det området, för att vara i Sverige.

Varför tror du att du lyckades ”hamna på rätt väg”?
– Man valde umgänge efter hur man själv är. Men jag ska inte trycka ner någon annan där, de är fantastiska människor allihopa. De försöker bara överleva på sitt sätt, och jag tycker inte att de är sämre människor på något sätt, de försöker bara också hitta en utväg.
– Jag förstår de yngre där. Om jag tittar på åtta-, nio-, tioåringarna där så… de har ju ingenting att göra. Varje stadsdel i Malmö har en liten konstgräsplan, utom Sofielund. Det är bara där det fattas. Bara en sån liten grej som exempel. Man hjälper inte till så mycket som man kan och borde.

Hur har uppväxten där format dig?
– Jag tycker nästan att det bara har påverkat positivt. Jag har träffat olika människor, kunnat lära mig av andra, dragit det till en fördel och blivit en starkare person. Det har jag fått vara sedan jag var liten, det gäller att inte låta någon trycka ner en. Det tror jag har hjälpt mig i fotbollen, när jag kom upp som ung i Malmö. Jag kunde stå för att jag var där för att spela och inte för att vara en kon för de andra. Det är något jag kunnat ta med mig in i fotbollen.

Sudic mamma och pappa bor fortfarande kvar i Sofielund, medan han själv har flyttat till en egen lägenhet i Almhög en liten bit därifrån.
– Men jag är nästan mer i Sofielund än hemma, så det är ändå hemma på så vis. Det är nog det stället jag känner mig mest trygg på. Jag har växt upp där och känner alla där, så för mig är det väldigt tryggt. Men jag förstår de som inte känner sig trygga där, som inte är därifrån.

Han började spela fotboll i Heleneholm men var sedan med och bildade klubben FC Malmö.
– Vi deltog i massor av turneringar och vann de flesta. Det var ofta vi mot Brommapojkarna i final och vi slog dem ibland. Vi vann SM och sådär. Då kände jag att ”fan, det här kanske kan bli något”.

När han var 12 år fick han en inbjudan av Malmö FF, men han tackade nej. Två år senare blev han tillslut himmelsblå och sen gick det spikrakt uppåt. Inte ens fyllda 16 år började han träna med a-laget. Från och med 17 års ålder var han en fast punkt i MFF:s a-lag.
– Helt plötsligt var jag där uppe med alla spelare man bara kollat på innan. Skoog, Toivonen, Harbuzi… men efter något år kände jag att, nu är jag också en av de stora grabbarna. Nu kanske folk ser upp till mig likt jag såg upp till dem.

2009 var det dags för allsvensk debut på Söderstadion, i en match som Malmö vann mot Hammarby med 6-3.
– Rolle (Roland Nilsson) sa till mig ”Var beredd, du startar imorn”. Jag fick en liten chock och tror jag var så överraskad att jag inte hann tänka på det. Jag minns att jag tänkte efter matchen att ”6-3, vafan slutar alla matcher såhär? Är det såhär högt tempo hela tiden?”.

Säsongen efter gjorde en 18-årig Sudic braksuccé under hösten och trots att MFF slirade i tabellen var han en av de bättre och belönades med att bli uttagen till U21-landslaget. 2010 spelade han alla minuter i de sex inledande matcherna. Sen började helvetet.
– Två dagar innan derbyt hade vi en vanlig träning med lite smålir, jag skulle bara vända med boll, väldigt enkelt. Det kändes lite som att knäskålen gick ut till höger och tillbaka. De sa att jag skulle befara det värsta, och så var det ju. Korsbandet var av, så det var väldigt tungt.
– Det var en sådan chock att jag inte riktigt kunde förstå att jag skulle vara borta i åtta, nio, tio månader. Men rehab-tiden gick ändå ganska snabbt första tiden. Man tränar ju som vanligt, som alla andra. Så det året rann förbi ganska snabbt. Jag kände att det är omöjligt att jag ska sluta efter en korsbandsskada. Så jag körde på, det var inga problem.

Efter ett års rehabilitering var Sudic med när MFF startade upp försäsongen 2011. Men efter tre träningar var han tillbaka i helvete.
– Vi körde en mot en-övningar och jag skulle göra en överstegsfint och dra ifrån. Då kände jag att något lossnade i knävecket. Först sa de att det var en meniskskada så jag följde med på träningsläger i Spanien och gjorde alla möjliga grejer, hoppade på benet och allt, för jag blev ju tillsagd att det inte var korsbandet. Jag ställde in mig mentalt på att: skit i smärtan, kör bara för det är inget farligt. Jag kom hem och kände efter två veckor att det var något som inte stämde ändå. Så då gick de in i knäet och kollade och korsbandet var av igen.

Du hade alltså tränat med ett avslitet korsband? Det måste ju gjort svinont?
– Det gjorde ont, men jag blev ju tillsagd att det inte var korsbandet och att det inte var något farligt. Jag kändes tydligen stabil i knäet, så jag sa till mig själv att ”fan kör nu, du har varit borta i ett år”, så det var bara att köra.

Nu väntade alltså ytterligare nästan ett års rehabilitering för mittbackslöftet.
– Det var en väldigt stor besvikelse både mot mig själv och de som släppte ut mig. Efter ett år körde jag fyra träningar i rad, det kanske jag inte borde gjort men jag var 18-19 år och ingen utbildad rehabtränare eller sjukgymnast. Hade de sagt ”stå på huvudet en timme” så hade jag gjort det. Tydligen var jag redo för träningen och då utgick jag från att det var så. Men jag kände efter det att: okej, nytt år, rehab igen, jag måste ta mig förbi det här också. Så jag gjorde det.
– Ska jag vara helt ärlig så tror jag nästan att det är bättre att det händer direkt än att jag kanske spelar i tre, fyra månader och sen att det händer. Jag hade ju knappt börjat träna så jag kände att ”tillbaka och kör rehabövningarna bara, nu kan du de ju”.

Hade du inte någon dag då du bara låste in dig och grät?
– Många dagar. Jag flyttade hemifrån till och med. Jag sa till mina föräldrar att jag måste vara själv. Jag köpte en egen lägenhet bara för att slippa alla frågor, och bara vara med mig själv. Slippa tänka på allt.
– Första skadeåret var Rolle ändå jävligt, jävligt skön. Han sa åt mig att jag skulle vara med på matchsamlingar och så, precis som om jag var med på riktigt. ”Du ska komma i kostym” sa han. Jag trodde han skojade men han blev sur en gång när jag inte gjorde det. ”När jag säger att du ska komma i kostym då ska du komma i kostym” sa han då, så han ville verkligen att jag skulle känna att jag var delaktig.
– Andra gången var det lite mer att jag kände att: låt mig vara, jag orkar inte svara på allt igen. Det var tunga och jobbiga två år, men nu har jag klarat de och det ska mycket till för att kunna stoppa mig.

Vad fördrev du tiden med?
– Träning, rehab. Jag rehabade jävligt mycket. Jag började styrketräna för att komma tillbaka starkare. Men det var ändå lite dumt, jag kom tillbaka väldigt stor och hade gått upp åtta kilo i muskler. Så på så sätt var det lite negativt, jag blev lite tung och så, men nu har jag kommit tillbaks till rätt vikt.
– Sen skaffade jag flickvän också så det blev ett lite annorlunda liv om man säger så.

Hur höll du motivationen uppe?
– För mig var det väldigt, väldigt enkelt. Jag har ett kontrakt, jag måste vara tillbaka nästa år. Det är bara rehab-rummet som kan ta mig tillbaka. Inte sängen där hemma, inte fikorna på stan, utan bara rehab. Så gymmet och rehab var prio ett. Sen att Malmö ville förlänga mitt kontrakt under andra skadan gav en liten boost. Jag har tänkt hela tiden att ”fan vad skönt det ska bli att komma tillbaka”. Det har varit en självklarhet.

Vilka personer var din främsta stöttning under skadeperioden?
– Min familj och min flickvän. Min flickvän hjälpte mig under jävligt tuffa perioder när jag inte hade någon förutom familjen vid min sida. När man kanske blev lite bortglömd på grund av skadan så fanns hon där och hjälpte till att ta hand om knäet och allt möjligt.
– Min familj brydde sig väldigt mycket också, ibland var det lite för mycket och det var därför jag ville vara själv. Det är förstås bara väl menat men två korsbandsskador… ja, jag kanske spårade ur lite.

Fanns det några som stod på den ”icke stöttande sidan” också?
– Ja, de vet själva vilka de är som har skrivit på sina bloggar, sajter och sen journalister som sen spelar dumma när de intervjuar och bara ”fan vad bra det går nu”. De kommer få äta upp sina ord. Vissa av dem trodde ju inte heller att jag skulle klara min andra skada utan jämförde mig med andra spelare som inte lyckades komma tillbaka.

Hur var det att sitta skadad vid sidan av när ni vann guld?
– Till en början kände jag ändå att jag var med och la en grund, jag spelade de första sex matcherna och det gick riktigt, riktigt bra och vi var med i toppen. Men det är klart, är man så länge ifrån så känner man att de andra är mer delaktiga än vad jag är. Men jag var med på varje match och Rolle ville som sagt verkligen att jag skulle vara med, så det kändes ändå tillslut som att jag var en del i det. När vi kom ut där på Stortorget sen och fansen sjöng ”min” låt så kändes det ändå som att de tyckte jag varit delaktig fast jag var borta så länge.
– Det syns att de älskar mig, och kanske gör det fortfarande. Jag älskar i alla fall dem. Jag trodde faktiskt att man glömde spelare när de är borta så länge som jag var, men banden blev snarare ännu starkare.

”Jasmin Sudic knäcker alla ben, käkar barn och dricker fotogen…” Fantastisk låt.
– Ja, det är den faktiskt. Det måste jag ge dem.

Förra säsongen var Sudic tillbaka men fick bara spela tre matcher från start och göra sex inhopp. Totalt blev det endast 360 minuters spel.
– Jag vet att många fokuserar på att jag kanske är sur för att jag inte fick spela så mycket och sådär. Det är klart att jag är missnöjd med speltiden och missnöjd med mig själv att jag inte har kunnat visa tillräckligt för att kunna få spela mer. Men ändå, 2012 ser jag som ett positivt år, för jag fick vara frisk ett helt år. Jag kunde gå av varje träning och vara en normal spelare och inte behöva tänka på ifall jag hade någon känning eller så.

Det fanns ingen oro eller att du kände efter lite extra där i början?
– Jag kommer ihåg att Rikard (Norling) sa något väldigt positivt efter min första match i USA, den första på två år. Jag spelade en kvart och jag smällde på direkt bara under den kvarten. Men jag är ju en sådan spelare, antingen ska bollen fast eller så fastnar spelaren. Jag ska ju skydda målet, så för mig fanns inte alternativet att vara lite försiktig, då kanske det blir mål ju, och det är ju inte heller så bra.
– Jag är väl hård att möta. Det har jag läst. Knäcka ben och sådär, som sången, det stämmer väl ganska bra. Och jag vill inte vara någon annan spelare än den jag är.
– Men jag har inte haft ett enda bakslag alls på två år. Jag läste nu om Robin Söder, att han ska opereras igen, han har ju haft det jävligt tufft efter sina operationer. Jag tackar gud och alla möjliga för att jag har fått vara frisk.

Du har sagt tidigare att du tycker att MFF kunde ha varit ärliga med att du inte skulle få spela så mycket, att det blev lite av ett bortkastat år?
– Jag fick bara positiva signaler, jag hade flera möten med Rikard där han öste beröm. Han sa att jag är spelaren som han fått höra så mycket om och att jag är en fantastisk spelare och att ”när du är 100 procent så är du en av truppens bästa spelare, det ser jag redan”.
– Allt möjligt sådant, men speltiden uteblev. Jag vet inte riktigt vad det kan bero på, men jag är kritisk till mig själv också. Jag kanske borde borrat ner huvudet ännu mer och jobbat hårdare, men det kändes lite som att, fan, det spelade ingen roll vad jag gjorde.

Hur är din relation med Rikard?
– Jag tycker att vi har en bra relation, Rikard är en bra tränare. Jag är ingen person som går hem och är missnöjd utan jag tar det med tränaren. Jag går till honom och säger vad jag känner. Och det är klart att vi kanske inte har gått nöjda från mötet båda två, då och då. Men det är något jag tror är väldigt normalt i fotbollslivet, som media gillar att förstora. Jag har absolut inga problem med Rikard.

Var du tillräckligt bra för att starta i Malmö FF förra året?
– Om jag ska jämföra med hur jag känner mig nu, så är jag jävligt mycket bättre nu än 2012, det måste jag vara ärlig och säga. Men hade jag fått spela flera matcher i rad 2012 så kanske jag lika gärna hade kunna känna såhär redan då. Jag var ärlig mot Malmö nu och sa att jag inte kan riskera ytterligare ett år utan matcher, jag måste få spela fotboll. Det blir bättre både för mig och för Malmö.

Pontus Jansson kom upp i samma veva som dig, är ett år yngre och har gjort stor succé. Har du någonsin tänkt att ”det där kunde varit jag om det inte vore för alla skador”?
– Pontus har gjort det fantastiskt bra. Han är en nära vän och jag har stöttat honom hela tiden, och har velat att det ska gå bra för honom. Jag tror på ödet, och det var hans öde att jag skulle bli skadad och han skulle få växa fram. Nu är han en fantastisk spelare, och det gläder mig.
– Sen så… hade det inte varit för knäet så tror jag inte att jag hade spelat i Malmö länge till. Jag hade erbjudanden utifrån och så, jag säger inte att jag hade tagit de men det fanns intresse. Det är bara gud som vet var jag hade varit om jag inte hade blivit skadad.

Vilka klubbar var intresserade?
– Det hetaste var Everton, även fast jag blev skadad. Man vet aldrig vad som hade hänt om den utvecklingen hade fortsatt. Jag spelade i en tuff period för MFF när jag slog igenom, och gjorde det ändå bra.

Har tiden vid sidan av planen på något sätt gjort dig till en bättre fotbollsspelare?
– Jag har blivit betydligt starkare mentalt, men det har väl med mognad också och jag har ju blivit tre år äldre under den här tiden, så det har förmodligen sin inverkan också.
– Sen när jag satt på läktaren mycket kunde jag lära mig av andra spelare. Man ser fotbollen från en annan vinkel och man ser kanske hur man kan ställa sig istället i vissa situationer. Det kan jag känna nu när jag spelar ibland att ”den luckan är alltid öppen, där gäller det att tänka till”, och det är sådant jag sett och analyserat när jag suttit på läktaren.

Du byter från en klubb med kanske de bästa förutsättningarna i Sverige till ett Mjällby som är på en helt annan nivå vad gäller ekonomi, faciliteter och så vidare.
– Jag kan förstå hur du menar. Man ser in i omklädningsrummet och allt är öppet och så som det är i en mindre klubb. I Malmö är det mer professionellt och spelarna är mer skyddade. Sen hade man allt framför näsan i Malmö. Här åker vi till en skola för att kunna gymma, vi åker iväg 40 kilometer för ett bra konstgräs. Men mig spelar det ingen roll alls. Det är inga problem för mig. Jag kommer att göra vad som helst för att komma tillbaka ordentligt och motbevisa de som tvivlade på mig. Så 40 kilometer resa för mig varje dag eller gymma i en skola är ingen uppoffring alls.
– Sen är det så fantastiskt vänligt här, jag blev så väl mottagen och redan tredje träningen kändes det som att jag spelat här i två år.

Vad tror du att ni har för potential i år?
– Jag har läst väldigt mycket att många tippar att vi ska åka ur. Jag tycker de har hajpat upp många andra lag. Men det är bara bra för oss, det passar oss. Vi är en liten klubb och vi har ingen press på oss. Men jag är faktiskt väldigt imponerad av vad jag har sett på träningar och så. Jag trodde faktiskt att det skulle vara en helt annan fotboll när jag kom hit, men här rullas det boll.

Sett till tabellen 2012 borde det vara ganska stor kvalitetsskillnad mot Malmö.
– Det borde vara det enligt tabellen och jag trodde att jag skulle komma till en annan fotboll där man mest tjongar för att ta en poäng. Men det tänket finns inte här. Jag blev väldigt imponerad när jag kom och vi hade en possession-övning och det rullades boll så bra att jag tänkte att det här är minst lika bra som i Malmö.

Mjällbys sportchef Thomas Andersson-Borstam sa ”Jag tror vi har värvat en spelare som kommer att bli årets bäste allsvenske mittback”. Kommentar?
– Att bli bäst i allsvenskan är inget mål jag satt upp. Men om jag jämför mig själv med vilka mittbackar som finns i allsvenskan så är de killar som suttit på bänken när jag spelade, killar som är äldre och satt på bänken när jag spelade i U21-landslaget, sådana som jag låg före då. Så varför skulle jag inte kunna ta mig tillbaka till den nivån och visa igen att jag är bättre än dem?
– Men det är klart att jag kan bli bästa backen i allsvenskan, det tror jag absolut.