Det gör så fruktansvärt ont – vad är det egentligen som betyder något?

Snart en vecka har gått sedan den världsomskrivna, bottenlöst tragiska helikopterolyckan i Calabasas, Kalifornien. Nio människor miste livet. Flera av dem var bara barn. En av dem var Kobe Bryant.

Jag har så länge jag kan minnas haft ett stort svall av känslor inom mig, olika känslor för olika situationer. Jag har nära till rusande glädje och lika nära till bedövande sorg.
Oavsett vem i min närhet, mitt flöde, långt bort, eller precis bredvid mig, som berättar en historia – lycklig eller sorglig – får jag vika mig för den där otämjbara känslan av tårar som trycker bakom ögonlocken.

När nyheten om Kobe Bryant nådde mig knöt det sig i magen på det där sättet som bara ohanterbar information kan orsaka. Jag befann mig på en flygplats och vart jag än vände mig hörde jag hans namn och såg hans ansikte på skärmar. Det kändes overkligt. Jag hade ingen relation till honom mer än att jag som sportälskare har fått ta del av hur enormt stor, respekterad och varm han är. Var.
Och att tänka på Gianna och de andra flickorna gjorde så fruktansvärt ont. Det gör fortfarande ont.

Direkt började jag tänka på min familj. Mina tre yngre systrar. Min systerdotter. Min älskade pappa. Jag fick känna den där fysiska smärtan av att sakna någon, och önskade för en stund att jag inte befann mig en atlant ifrån dem. Tårar gjorde kjnderna klibbiga. Påminnelsen om att livet är skört och att allt är flyktigt är fruktansvärd att hantera, speciellt när den kommer som en käftsmäll som den gjorde i söndags. På ett ögonblick kan allt förändras.

Under den senaste veckan har jag funderat väldigt mycket på vad som verkligen betyder någonting. På riktigt. Jag har dessa dagar levt utanför bubblan av prestation, ekonomisk press, materialism och utseende. Jag har äcklats av mig själv över att jag grubblar över karriär och min inte tillräckligt tränade mage. Hur i helvete kan det vara viktigt? Jag lever ju. Så när jag satt och funderade på temat till veckans text kom jag fram till att följande diskussionsämnen inte är viktiga.

Banderollförbud
Hur viktigt är det egentligen med tifon? Fotbollsmatcherna rullar ju på som vanligt, lag vinner, lag förlorar. Vi ska väl vara glada bara vi får se vårat lag spela fotboll?

VAR
Behöver vi verkligen vara så arga på långa avbrott i matcherna, millimeterrättvisa och minskat utrymme för påverkan av mänskliga faktorer? Spelar det så stor roll huruvida en offside är korrekt dömd eller inte?

Matchtröjor
Måste en ny matchtröja verkligen skapa en sån debatt mellan supportar och tyckare? Kan den inte bara få se för jävlig ut eller vara svinsnygg och så bryr vi oss inte mer? Och spela roll om den är pepprad med reklam och loggor, så länge den har klubbmärket på bröstet och en siffra på ryggen fyller den väl sitt syfte?

Plastgräs
Ärligt talat. Vad i hela fridens namn tjafsar vi om?

Jag vet att jag inom den kommande veckan, helt utan att märka det, kommer att glida tillbaka in i min bubbla. Jag kommer återigen börja klaga på tunga ryggsäckar, sena jobbkvällar och det skrala bankkontot. Jag kommer återvända till att tycka att banderollförbudet inte löser någonting och jag kommer definitivt att tycka att det måste gå att hitta bättre sätt att skaffa sponsorpengar än att låta ett logotyp-kollage förstöra en snygg matchtröja.

Men här i USA kommer hyllningarna att fortsätta skölja över idrottsvärlden en bra tid framöver. Och för varje gång jag ser Kobe Bryants ansikte kommer jag att ta ett steg tillbaka, titta på vad jag håller på med och påminna mig själv om vad som egentligen är viktigt i mitt liv.
Det borde vi alla göra.