Ahmehodzics öde är inget nytt och kommer bli allt vanligare

Anel Ahmedhodzic är 21 år, född i Sverige, vuxit upp med svensk fotboll och spelat närmare 50 ungdomslandskamper i svensk landslagsdress.
Nu har han bestämt sig för att representera Bosnien som A-landslagsman.
Vi kan förstås vara en aning upprörda över det, samtidigt som vi älskar att Armand Duplantis sätter världsrekord som svensk landslagsman.

Det här är ju en komplicerad fråga som i många fall bygger på känslor i en situation som en hel del av oss inte riktigt kan relatera till, eftersom vi “bara” har ett val.
Men det är viktigt att inte fly diskussionen även om den lätt riskerar att rota upp en brunaktig sörja.
För Anel Ahmehodzics öde är inget nytt och kommer att bli allt vanligare, det är viktigt för alla inblandade parter att veta hur vi resonerar kring ämnet i en föränderlig omvärld med suddigare europagränser.
Hur ska vi ställa oss till att svensk fotboll “utbildar” spelare till konkurrerande landslag?
Ska känslor – som ju är väldigt personliga och mänskliga – alltid styra en spelares val?
Som sagt, inget nytt alls – men för första gången i riktigt skarpt läge eftersom Anel Ahmedhodzic utvecklats till en spelare som på allvar känns som en framtida A-landslagsman.
Jag är helt övertygad om att Janne Andersson gärna hade sett honom i den trupp som presenteras snart inför höstens Nations League-matcher.
Nu blir han istället “blåst” på en landslagsman.

Eftersom Zlatan Ibrahimovic aldrig tänkte annat än att representera Sverige så vill jag minnas att Muamer Tankovic var det första omtalade fallet. Tankovic hade gjort minisuccé i Fulham och vi var många som skrek högt om att killen (som de flesta av oss aldrig sett spela) skulle tas ut i A-landslaget innan Bosnien hann före.
Jag vill minnas att Ibrahimovic ringde honom och tryckte på, sen presenterade Erik Hamrén den dåvarande 18-åringen till en A-landslagstrupp mot Turkiet 2014.
Därefter har vi haft några fall som egentligen aldrig känts som tillräckligt "tunga" namn.
Jag ser två spelare som en eventuell "förlust" för ett svenskt landslag: Sead Haksabanovic som valde Montenegro och Saman Ghoddos som redan hade bestämt sig för Iran när landslagschefen Lasse Richt hörde av sig för första gången någonsin.
Med det sagt, vi har ingen aning om de hade varit A-landslagsaktuella i dag eller i en framtid, men de skulle kunna varit det då.
Anel Ahmedhodzic är det första fall som svider och gör riktigt ont.

När det gäller landslagsval är jag av den bestämda uppfattning att det är din egen känsla som ska avgöra vilket land du ska representera.
När du står uppradad framför nationalsången så måste du känna att "det här känns rätt", det här landet vill jag spela för.
Att lockas av löften om speltid (som ändå aldrig går att hålla i längden), gåvor eller pengar blir bara sunkigt om det ska vara avgörande för landslagsspel.
Det får aldrig vara så att ett svenskt A-landslag säkrar upp spelare innan spelarna ens är tillräckligt aktuella, för det känns inte fair mot någon.
Sen kan jag ha förståelse för spelare som aldrig någonsin skulle kunna bli aktuella för ett svenskt A-landslag men som representerar ett lite mindre fotbollsland som en kul grej/upplevelse.

Förstår jag Anel Ahmedhodzic?
Nej.
För hur skulle jag kunna göra det.
Det går att hävda att svensk fotboll varit med honom under hans karriär, han har gjort 24 U17- och 16 U19-landskamper, för att nämna några siffror som talar.
Men han har såklart också band till Bosnien eftersom hans familj har sina rötter, ett land som de tvingades fly från när krig och etnisk utrensning hotade deras existens.
Jag kan omöjligen sätta mig in i Anels känslor och tankar.

Och det var när vi diskuterade detta, jag och min vän, Mats Olsson, i samband med en inspelning av podcasten PÅDDEN som Olsson sa:
"Vi ifrågasätter inte Armand Duplantis".
Nej, vi gör ju inte det.
Duplantis är född och uppvuxen i Louisiana.
Pappa från USA, mamma svenska.
Han hade egentligen bestämt sig för att tävla under USA:s flagga, men när hans pappa Greg erbjöds ett jobb av Svenska Friidrottsförbundet så föll Duplantis val på Sverige.
Så kan man ju också jobba.
Men inget känns svenskare än Armand Duplantis när vi jublar över hans insatser världen över.

Sanningen är att gränser lätt suddas ut i idrottsvärlden och då blir det känslor som avgör vilket land du ska representera.
Jag tror och hoppas att Anel Ahmedhodzic gjort det val som låg honom närmast hjärtat. Och ingenting annat.
Lika väl som vi alla tycker att Armand Duplantis valde helt rätt.