Det är så rätt att ledningen skyddar Bosse Andersson

Var är det Djurgården är på väg? 
Proportionerna av kritiken mot sportchef Bosse Andersson är sorgliga.
Det finns helt enkelt så mycket komplext under lång tid som gör kraven på hans avgång direkt ovärdiga. 
Det anser FotbollDirekts nyhetschef Ola Gustavsson som här ger sin syn på Djurgårdens rådande svåra situation. 

Bosse Anderssons framtid  i Djurgården har senaste dagarna rapporteras som mycket osäker. 
Frågan är hur mycket mer han och klubben tål och orkar?
Lite till ser det ut som efter dagens kommuniké där styrelsen kraftfullt har förnyat sitt stöd. 

Det yttre trycket på Bosse Andersson har ökat den senaste tiden, inte minst genom avgångskraven tidigare i veckan genom ett antal upphängda banderoller. 
Lägg där till att ett ordinarie styrelsemöte nyligen sköts upp med hänvisning till det pågående. 

Exakt vilka samtal som förs mellan parterna vet vi ännu väldigt lite om men det är svårt att tro annat än att hans framtid på allvar har diskuterats. Hur stridbar är han själv – och hur mycket övertalning från ledningen?

Frågan är vad som som nu kommer att följa efter dagens statement från Djurgården?

Jag vet inte och det är lätt att undra om ens ytterst inblandade gör det?
Och hur kommer kritiska supporter-falanger som vill ha en förändring att reagera ? 

Klart är hur som helst att proportionerna av Djurgårdens problem har farit all världens väg. 
Det går inte att se det på annat vis. 

När det kommer till den viktigaste pjäsen som är sportchefen så har tre alternativ sett ut att finnas om hans framtid. 

1. Lämna direkt. 2. Genomföra  sommarens transferfönster – och sedan avgå. 3. Stanna året ut. 

Efter dagens kommuniké från Djurgårdens ser det ut som att ingen av punkterna är aktuella. 
Om det däremot är maskhållning och ett sätt att vinna tid så hoppas jag att det – minst – är punkt nummer två som gäller. 

Det finns flera tungt vägande skäl till det. Framförallt är det ett faktum som gör det extra farligt om Andersson skulle lämna direkt –  att det skulle sammanfalla med att flera av klubbens tyngsta ledarnamn på kort tid har försvunnit. 

Borta under hastiga omständigheter är både legendariske Lars Erik Sjöberg och populäre sportkoordinatorn Peter Kisfaludy. 
Och som om  det inte det vore nog så är Anderssons parhäst och vd:n Henrik Berggren aktuell för ett nytt toppjobb. 
Om det blir verklighet så kan det på sitt sätt bli ett tomrum värre än det sportsliga i fjol när Bergvall, Widell Zetterström och Dahl på kort tid såldes och resulterade i sportslig gungning. 

Ett scenario som säkerligen är obehagligt för alla inblandade, i synnerhet nye ordföranden Erik Gozzi som kastats in under hastiga omständigheter. 
Fullt befogat i så fall. 

Förlorar Djurgården allihopa så är hela centrallinjen på ledningsnivå borta, något som skulle riskera att få oöverblickbara konsekvenser. 
Kvartetten är utan diskussion klubbens absolut viktigaste.
I mina ögon skulle det vara lika allvarligt – bortsett från en strålande ekonomi – som när Bosse Andersson lämnade 2008 och sedan gjorde comeback under väldigt svåra omständigheter 2014. 
Jag var personligen med redan då och såg det på nära håll. 

Dagens bild är dyster och extra dystert blir det när rådande kris inte alls står i proportion till verkligheten. 
Med det sagt är det viktigt att komma i håg att Djurgården på rad olika punkter faktiskt är bättre än någonsin. 

Argument för det saknas inte. 

För mindre än en månad sedan den största framgången i klubbens historia med Europa-semifinalen mot Chelsea. 
Vidare idel topp-5-placeringar sedan SM-guldet 2019, två europeiska gruppspel på tre år, ett färskt rekordbokslut, all time high eget kapital (364 miljoner), transferrekord med Lucas Bergvall (150 miljoner) och en akademi som gjort allt större framsteg senaste åren. 

Med det sagt så är det lätt att undra om hur stor – eller hur en förändringsresa ska se ut? 

Exakt vad är det kritikerna vill komma åt?
Det kan handla om att fördela Bosse Anderssons ansvar över fler personer, dryga ut den inre kärnan? 
Och det behöver inte vara fel. 
Dels för att sportchefsjobbet i dag är stress som motsvarande för en elitpolitiker – men även för att transferlandskapet är mer svårnavigerat än någonsin. 
Personligen skulle jag utan vidare kunna se Andersson i en senior rådgivarroll, likt Jesper Jansson numera i IFK Göteborg. 

Ska då Bosse Andersson ska gå fri från kritik?
Det ska han inte och det håller han säkerligen också själv med om.

Det finns mindre bra saker att peka på. 
För många värvningar har inte resulterat senaste två åren. 
Felprocenten har helt enkelt varit för hög och bland annat har ingen av vinterns många och dyra spelarköp slagit – något som blir  extra känsligt när så många etablerade namn har försvunnit.

Kanske borde även sportchefen och ledningen uppträtt tuffare mot utländska klubbar och stoppat fler spelare från att lämna, dels förra sommaren men även i vintras med Deniz Hummet. 
Om trion Nguen, Gulliksen och Kosugi alla släpps i sommar så vore det i mina ögon fog för kritik. Kan MFF, Hammarby och Elfsborg stoppa spelare  – så kan Djurgården det. 

Personligen hade jag även gärna sett att han hade avstått underhållnings-tv (läs: Förrädarna), hur härlig karaktär han än är. 
Det går att komma undan med sådana utflykter när det går bra – men är svårare åt andra hållet. 

En annan aspekt är att närhet mellan akademin och a-laget för länge har saknats.  

Avslutningsvis  kan jag bara krasst konstatera att med lite bättre resultat i derbyn och utan vårens abnorma skadesituation – så hade förmodligen rådande drama inte funnits. Det är också ett perspektiv; den tunna skiljelinjen mellan lugn och skakningar. 

När det kommer till Bosse Andersson och hans kritiker så räcker det med att konstatera att han i över två decennier har hållit sig relevant och framgångsrik i den kanske svåraste av branscher. Fråga vilken politiker, näringslivshöjdare, artist, skådespelare eller regissör som helst om skickligheten och svårigheten i det. 

Bosse Andersson måste hållas som en av Sveriges största idrottsledare genom tiderna alla kategorier.

Jag kan bara hoppas på att han mår någorlunda okej, precis som jag hoppas andra liknande utsatta gör det som Håkan Mild, Thomas Berntsen och Henrik Rydström.