Hackkycklingen talar ut om revanschen

GÖTEBORG. För ett år sedan undrade IFK Göteborg-supportrarna varför Jakob Johansson var en del av klubbens nysatsning. Nu är han en av de första Mikael Stahre tar ut i sin elva och en uppoffrande favorit bland fansen. FotbollDirekt besökte Kamratgården för att prata kontraster med en mittfältare som kan bli en av Sveriges nästa utlandstransporter.

I slutet av maj förra året gjorde Jakob Johansson sin första start för säsongen, och han gjorde det i en ovan roll som mittback. Med sitt sedvanliga lugn berättade han att han hade varit förberedd på en bänkroll med anledning av den hårda konkurrensen.

– Men det är bara att kämpa på så kommer chanserna, sade han då.

Och chanserna skulle komma. Fortsatta skadeproblem i försvaret ledde till att Johansson fick vikariera som mittback ända fram till september – och han gjorde det på ett sätt som gjorde det svårt för Mikael Stahre att peta honom. I mitten av september flyttade han upp till sin naturliga mittfältsposition igen, för att under hösten utvecklas till en nyckelspelare för ett mittenkrigande IFK Göteborg.

Nu laddar Blåvitt för en ny säsong med förhoppningar om en topp tre-placering. En nyckel för att det offensiva kombinationsspelet ska kunna fungera är en balanserande och bollvinnande Jakob Johansson på det centrala mittfältet.

Han har fått sin revansch.

—

16 år gammal lämnade han tryggheten i hemstaden Trollhättan för spel i en av landets största klubbar. Sedan dess har Johansson varit med om både allsvenska toppar och personliga dalar. Som förste 90-talist i allsvenskan och vunnen SM-guldmedalj som 17-åring målades han ut som en av svensk fotbolls främsta mittfältstalanger – för att bara ett par år senare övergå till att fungera som en hackkyckling bland Blåvitt-supportrarna.

Nu berättar han öppenhjärtigt om sina varierande känslor under tiden i klubben.

Minns du hur det var att komma till Blåvitt som 16-åring?
– Det var ganska tufft i början. Jag kom hit i januari 2007 och var väldigt ung när jag flyttade hemifrån för att bo ensam. Till en början var det väldigt tuff träning och den första försäsongen var väl den tuffaste försäsong jag har varit med om här i Blåvitt. Det var en omställning naturligtvis, men samtidigt har jag hela tiden fått väldigt mycket hjälp av både föreningen och även stöd hemifrån. Så sett fungerade det bra, men visst var det tufft att komma hit och försöka ta en plats i Blåvitt. Det är lättare sagt än gjort i den åldern, säger Johansson till FotbollDirekt.se.

Att du kom till klubben samtidigt som din tränare i Trollhättan, Jonas Olsson, hjälpte det till i anpassningen till det nya livet både utanför planen och på planen?
– Självklart var det en trygghet, men även om han hade ett gott öga till mig så är han tränare och har ett helt lag att ta hand om.

Det var inte så att han blev en slags “extrapappa” till dig?
– Nej, så blev det inte, även om det har skojats mycket om det med tanke på att han hade haft mig hela tiden. Men han hade ett lag att ta hand om och så sett fick jag klara mig själv. Men visst var det en viss trygghet att ha samma tränare som innan, säger Johansson.

Den unge mittfältstalangens debut i allsvenskan kom borta mot Hammarby i slutet av juni 2007. Insatsen innebar att han blev förste spelare född på 90-talet att spela allsvensk fotboll. Han medger att det var en häftig grej.

– Det är klart att det var speciellt, det blev lite uppståndelse när jag fick chansen där. Det är stort naturligtvis att få göra debut på Söderstadion och det kom lite oväntat att jag fick starta den matchen. Det är naturligtvis väldigt stort att ha bidragit på något sätt till det året som blev ett fantastiskt år till slut eftersom vi vann SM-guld.

Kände du någon extra press i och med att du fick chansen så tidigt och uppståndelsen kring debuten?
– Just att få chansen så tidigt är väl inte… visst är det väldigt speciellt, men där och då var det inte så farligt. Jag var fortfarande väldigt ung och tänkte väl inte så mycket på det. Det var förstås stort att få chansen men jag kände ingen extra press där och då att prestera. Det var väl inte så många som förväntade sig så mycket av mig, utan allt kunde bara gå bra. Så just i den åldern var det inte så farligt eller så mycket press.

Hur var det att få vara med och vinna SM-guld som 17-åring?
– Det var ju väldigt stort. Att vinna allsvenskan som 17-åring är det inte så många som har gjort. Så självklart var det stort att ändå ha fått vara med så mycket under det framgångsrika året så att man ändå bidrog på något sätt.

Guldmedaljen ligger hemma?
– Ja, absolut, det är inget man kastar iväg lättvindigt, skrattar han.

Allt eftersom fick Johansson större förtroende och fler matcher under de följande säsongerna, även om det mest handlade om inhopp. Han förklarar att han kände mer och mer press under tiden och att det blev tuffare mentalt.

– Jag var aldrig fast i startelvan utan det blev mest inhopp här och där och att jag var ordinarie under någon del av säsongerna. Så är det, att ju äldre man blir och ju längre tiden går, desto mer ökar ju pressen på en att prestera.

Under en period fick du ganska mycket kritik från fansen och blev något av en “hackkyckling” ibland. Hur upplevde du det?
– Det var ju, som jag sade, att första året har man inte så stora förväntningar, men ju längre man har varit i klubben förväntas man bidra mer och mer. Och jag fick ju väldigt många chanser sett till hur lite jag hade presterat på matcherna. Jonas hade ett ganska gott öga till mig och var aldrig rädd för att släppa in unga spelare som han tyckte hade presterat. Så det stack väl många i ögonen att jag fick så många chanser som jag fick när de inte ansåg att jag hade presterat på matcher.

– Det var perioder då jag inte var så bra, men ändå på något sätt fick chansen. Det är klart att det inte blir populärt hos fansen i längden när spelare som de anser inte borde spela får chansen på nytt.

Kände du frustration över att det där riktiga genombrottet inte kom?
– Nej, frustration vet jag inte om det är rätt ord. Men ju längre tiden gick är det klart att det kändes jobbigare och jobbigare. Det är aldrig kul att bli kritiserad. Jag kan inte säga att jag kände stress över att det inte blev den där naturliga genomslagskraften.

– Det är många av de unga som slog igenom med dunder och brak. Det finns många, som Söder och Dyrestam, som gjorde det bra redan från början. Det genombrottet fick aldrig jag. Då blir det lätt att man inte ses som den där talangen eller man var inte så bra som folk trodde från början. Det är klart att det blir tufft, och som ung tar man åt sig av allt som man hör och ser. Det är klart att det sätter sig i huvudet att man inte är lika poppis som alla andra. Men sedan kommer man ändå till någon slags punkt där man inser att… vad har man att förlora? Jag skiter i vad alla andra säger, förklarar Johansson.

När den förra säsongen började var Johansson långt ifrån startelvan. Blåvitt hade gjort en rad högprofilerade nyförvärv och bytt ut Jonas Olsson och Stefan Rehn mot Mikael Stahre. Johansson var femteval bakom namn som Pontus Farnerud, Nordin Gerzic, Philip Haglund och Joel Allansson.

– Det var ny tränare, många nya spelare och det var väldigt stjärnspäckat. Det var väl många som var förvånade över att jag fick chansen i den satsningen, att jag fortfarande blev kvar när det var en liten utrensning kan man säga. Så det var väl många förvånade över och det var inte många som trodde att jag skulle spela en enda minut på hela året i stort sett, säger Johansson.

– Jag var glad över att få vara en del av det hela men hade väl egentligen inte heller räknat med så mycket speltid. Och det blev ju inte så mycket till våren heller. Det blev något inhopp här och där, men jag kände väl egentligen att det gick bra på min nya position som mittback och jag kände mig i bra form även på våren. Men jag fick inte så mycket speltid. Sedan fick jag då chansen.

Ja, efter en vår som fastklistrad på bänken fick han chansen i och med en skadesargad trupp strax innan EM-uppehållet. Nu är han en av de viktigaste spelarna i Mikael Stahres mer hemmastadda lagbygge och har fått sin revansch.

– Jag fick hoppa in som mittback där i Gais-derbyt och sedan dess har jag spelat varenda match. Efter det har vinden vänt, säger han.

Hur gick tankarna när du fick din chans till slut?
– Jag hade väl kommit till den insikten att jag inte hade så mycket att förlora. Folk räknade inte med så mycket från mig. Så det var bara att köra järnet och se vad det blir. Det är klart att det blev en annan omställning mentalt och att det blev lite mer avslappnat. Jag fick chansen och tog den. Sedan var det lite att rida på den vågen eftersom jag hade fått det självförtroendet och kände att jag håller på den här nivån och jag kan prestera. Det var väl lite det som fortsatte under hela året sedan.

Just den mentala biten, var den avgörande för att du fick den där riktiga utväxlingen i din utveckling?
– Ja, det vill jag nog säga. Jag vet inte hur mycket bättre fotbollsspelare man kan bli tekniskt och fysiskt på ett år, men några enorma kliv rent fysiskt och tekniskt har jag inte tagit tror jag inte. Utan det är att det har lossnat rent mentalt och mycket sitter ju i huvudet. Det finns mycket att förbättra där och det känns som att det är det jag har visat upp under året.

Efter förra säsongen utsågs du till “årets ärkeängel” av supportrarna. Tittar man på listan av tidigare vinnare finns det många stora namn, hur kändes det att få den bekräftelsen?
– Det kändes så klart väldigt stort att få vara en del av det. Det säger väl ändå lite om att även de som inte gillat mig så mycket tidigare kan ändra uppfattning om spelare. Så det är inte skrivet i sten vad man tycker om personer. Det är kul att se att folk kan ändra sig.

Jag tycker att du har en mer tydlig balansroll numera och mer än tidigare vågar gå in hårdare i dueller för att vinna boll, håller du med om det?
– Ja, absolut. Jag har spelat på många olika positioner genom åren, som defensiv mittfältare, offensiv mittfältare och även vid vissa tillfällen forward och till och med yttermittfältare någon gång. Men nu har jag fått en väldigt tydlig roll får man säga, och det är ju som en defensiv mittfältare. Och jag har lärt mig, nu sitter det i huvudet att använda min kropp på ett bättre sätt för att bli lite elakare och hårdare. Det har jag haft väldigt stor nytta av får jag säga.

Hur viktig roll känner du att du har i dagens Blåvitt?
– Det är svårt att sätta ett värde på mig själv, men visst går jag in i den här säsongen med en helt annan känsla att jag är en större del av laget än förra året i och med att jag satt på bänken större delen av våren och försäsongen då. Så det är klart att jag känner att jag har tagit ett steg även inom laget så sätt jämfört med tidigare, och det är kul. Sedan exakt hur viktig jag är för laget får Stahre chansen att svara på, säger Johansson och skrattar försiktigt.

Hur upplever du Stahres förtroende för dig?
– Det känns bra, jag känner att jag har haft hans förtroende ända från början. När han tog över fick jag inte så mycket speltid då, men jag har alltid fått uppfattningen att han har trott på mig. Det visade han också när jag fick chansen och tillfället dök upp. Jag har alltid känt hans förtroende, så det är det absolut inget fel på.

Vilken roll har du i laget utanför planen?
– Jag vill inte säga att jag har ändrat särskilt mycket på mig sedan tidigare. Jag tar väl inte jättemycket plats utanför planen utan försöker vara mig själv. Det brukar innebär att det är ganska lugnt och stilla. Jag är väl inte den som “tjötar” mest i omklädningsrummet utan håller en hyfsat låg profil. Så det hoppas jag är som vanligt.

Påverkar din lugna personlighet ditt spel på planen också? Du är inte den som tjafsar med domare och motståndare i varje situation?
– Nej, det är klart att man tar med sig en del av personligheten utanför planen till planen också. Men det var väl kanske det jag hade lite problem med tidigare då, att jag var lite för snäll på planen. Jag har lärt mig lite att skilja på hur jag är på planen och utanför planen. Jag vågar ta för mig mer på planen än jag kanske gör i det vanliga livet. Men som du säger, jag är väl inte den som grälar med motspelare eller medspelare, domare eller allt möjligt, medger Johansson.

En het fråga sedan genombrottet kom för Johansson är hans kontraktssituation. Kontraktet går ut vid årsskiftet och under hösten och vintern har spekulationerna om mittfältarens framtid ökat. Under hösten sade Johansson att han och klubben skulle sätta sig ner vid förhandlingsbordet efter säsongen. Det har man gjort – men där är man också kvar.

– Det har väl inte hänt något nytt i förhandlingarna så sett att vi fortfarande sitter vid det där bordet och diskuterar vad som ska hända härnäst. Precis som du säger så ville jag avvakta tills förra säsongen var över och sedan dess har vi diskuterat hur vi ska göra här nu i framtiden. Så där är vi, säger Johansson.

Självklart vill klubben ha dig kvar, men vad är avgörande för dig att faktiskt skriva på?
– Jag har spelat i den här föreningen under en stor del av mitt liv och vill naturligtvis IFK:s bästa, och förenar det sig med det jag vill för mitt bästa så vore ju det optimalt. Vi försöker få ihop det, men mer detaljer än så har vi inte kommit fram till utan vi diskuterar fortfarande vad som blir bästa för båda parter.

I och med ryktena om utlandsintresse, när känner du att du vill ta klivet ut?
– Det är fullständigt omöjligt skulle jag vilja säga att veta när man är “redo” för att dra utomlands. Det vet man inte förrän man har testat på det. Så huruvida jag är redo har jag ingen aning om. Men det är absolut inte mitt fokus här och nu utan nu är det premiär om en knapp vecka. Jag kan med gott samvete säga att det är det enda jag tänker på just nu.

Vet du om det har funnits intresse från andra klubbar under vintern?
– Jag vet inte, det får du ta mer specifikt med min agent. Jag har väl hört “ryktesvägen” mer eller mindre, men mer exakt vad det är som florerar vet jag inte.

Men det är ändå en intressant situation du sitter i eftersom du är nyckelspelare i Blåvitt och har mindre än ett år kvar på kontraktet…
– Jo, det är klart. Det är naturligt att det blir spekulationer.

Under försäsongen och Svenska cupen-matcherna har Johansson bildat mittfältspar med Philip Haglund som är en liknande spelartyp som honom själv. Mikael Stahre har förklarat att han vill få en ännu tydligare balans i och med två utpräglade balansspelare på mittfältet. Johansson tycker att samarbetet med Haglund fungerar bra.

– Vi har hittat varandra bättre och bättre på planen. Philip är väldigt lätt att spela bredvid, han jobbar hårt och man vet var han ligger i positionerna. Man får ett typ av spel när vi båda spelar, att vi är hårt arbetande och positionssäkra. Om jag och Pontus (Farnerud) spelar blir det lite annorlunda, att han tar en mer offensiv och bollfördelande roll. Båda varianterna fungerar.

Vem ska Farnerud lyckas peta när han är tillbaka från skadan?
– Det vet man inte, det får vi se när han är tillbaka, säger Johansson lurigt och ler.

Vi rundar av och diskuterar läget inför premiärderbyt mot Häcken på söndag. 22-åringens sansade blick lyser upp och han slår fast:
– Vi ska i alla fall bli bästa Göteborgslag i år.