Konstgräset är inte problemet på Färöarna. Snarare tvärtom
DJURSHOLM. Konstgräsdebatten, den eviga.
Nu på landslagsnivå när Sverige ska åka till Färöarna och spela EM-kval.
Och – som alltid – gör vi det värre än det egentligen är.
Som om vi ska åka spela på månen.
Konstgräs är inget konstigt, snarare tvärtom för spelare som är tillräckligt bra.
Janne Anderssons landslag åkte till Djursholms IP, där bortom omskrivna knarkarkvarter, för att träna på ett underlag som påminner om det som ligger i Torshavn.
Vilket förstås är en klok del i en förberedelse.
En gång i tiden (1973) spelade Åby Ericsons landslag med Ralf Edström och Co en träningsmatch på Stadshagens grusplan innan Sveriges möte med Malta i en livsviktig VM-kvalmatch på omtalad sandplan.
Det är liksom ingett nytt att förbereda sig så noggrant som överhuvudtaget möjligt.
Och det är en sak.
En annan är att skapa ett skräckscenario som inte existerar.
Rätt ofta händer det att landslagsledningen kan måla upp San Marino och sånt som om det vore mycket bättre än det är.
Vilket möjligen ligger i sakens natur för att – framförallt – spelarna ska vara på hugget.
Färöarna är inte San Marino.
Färöarna är däremot, sett till alla tänkbara förutsättningar, sensationellt bra, vilket en hel del nationer har fått erfara.
Faktum är att jag var en av få svenska utsända journalister på Färöarna-Österrike, Landskrona IP 1990.
Det var Färöarnas första kvalmatch någonsin (de hade ingen godkänd hemmaplan och fick spela “hemma” i Sverige) och de besegrade ett meriterat österrikiskt landslag med 1-0 efter mål av Torkil Nielsen och en heroisk insats av målvakten med mössan, Jens Martin Knudsen.
Den upplevelsen ligger nog på topp 10 av speciella händelser i min snart 40-åriga journalistkarriär.
Så Färöarna kan.
Och de kan vara riktigt jobbiga på ön.
Men det är fortfarande Färöarna.
Och det jobbiga är alltså inte konstgräset.
Vi har en ovanlig förmåga att överdriva underlagets betydelse i enstaka fotbollsmatcher.
Det går definitivt att diskutera vilken typ av fotboll vi vill ha på elitnivå och att konstgräs skapar en annorlunda form, som bland annat innebär svårigheter att pressa och där närkamper inte blir en lika naturlig del av spelet.
Men när det gäller att SPELA fotboll har bra spelare och bra lag en fördel av att spela den här typen av match på konstgräs.
Det finns väldigt många exempel på det här i Sverige när svenska klubblag (Elfsborg, Kalmar i Borås och Häcken) ställts mot riktigt bra motståndare och vi gått igång på “fördelen med konstgräsvana”.
Och effekten varit tvärtom.
Är du en tillräckligt bra spelare så drar du en fördel av att underlaget är jämnt och snabbt.
Senast exemplet är Häckens möte med AZ i Europa League-kvalet, där holländarna kom till Bravida och verkligen SPELADE bort hemmalaget efter alla konstens holländska fotbollsregler.
Jag tror att Färöarna kan bli minst lika jobbigt att bryta ned som det var 2012, 2-1 den gången efter underläge 0-1 och sena mål från Ibrahimovic och Kacaniklic.
Men knappast på grund av konstgräset.
Det är väl snarare så att vi helt inte hade velat möta Färöarna på en lerig åker, för det tror jag hade varit alternativet på öarna långt ute på havet mot de brittiska öarna.
Att sen svenska spelare i dagens landslag, liksom i alla andra lag, helst väljer att spela på gräs är inte direkt en sensation. Dessutom förståeligt.
Men konstgräset på Färöarna kommer inte vara det stora hotet mot en säker svensk trepoängare på torsdag.
Snarare tvärtom.
Den här artikeln handlar om:
