Tempofattigt och förutsägbart – väldigt själviskt på många håll

Patrick Ekwall med ny krönika – om så mästerligt Bosse Andersson bygger, om så obegripligt att AIK låter det hända – och ser ett fortsatt tafatt och själviskt Malmö.

Elfsborg chanslöst mot norska ligaettan, AIK hankar sig fram mot ”lag som är ute och turistar” och Malmö FF var inte ens nära att slå ut Zalgiris från Litauen.

Men Djurgården har bevisat att allsvenskan inte är så usel som många kritiker älskar att förmedla.

Det går att ta sig an Europaspel på olika sätt.

Ibland har jag blivit förvånad över hur många klubbar strider som besatta under en hel säsong för att kvalificera sig för ekonomiskt lukrativt internationellt spel.

Och när det väl varit dags så har de sett ut som pojkar från Motala på sin första skolresa; blyga, naiva och smått förvirrade i en större värld.

Malmö FF satte standarden, de tog sommarens Europakval på allvar och byggde upp en arena-elektricitet på de här matcherna som visade vägen.

Och hjälpte klubben till framgång.

Idag vet vi alla vad det betytt för MFF, som med bred marginal är störst och rikast av dom alla.

Det är nog fel att säga att Malmö banat väg för andra allsvenska lag, men ibland går det att skönja att någonting hänt.

Räknar vi bort Östersund, vars Europa League-succé var bortom all sans under en enda smått osannolik Graham Potter-säsong, så har svenska klubbar (vid sidan av MFF) bara varit "nära" europeiskt gruppspel ett par gånger de senaste 7-8 åren

Men förra året ledde Milos Milojevic Hammarby till ett playoff mot Basel och förlorade på straffar inför bra tryck på Tele2.

Och i år har Djurgården sett ut som om de är på riktigt ute i Europa.

Conference League är förvisso en utspädd variant på gamla Uefa-cupen, men att manövrera ut kroatiska Rijeka som DIF gjorde var imponerade på alla sätt.

Och få lag åker till en stad i Transylvanien och punkterar ett rumänskt ligalag , så som Magnus Eriksson och co gjorde.

Djurgården har överhuvudtaget varit så påkopplade som du alltid vill se svenska lag mot internationellt motstånd.

Det är en sak att bygga trupp med både försäljningspotential och långsiktighet, för det har Bosse Andersson gjort mästerligt. En annan att gå in Europa och visa att man tror på det man har.

Djurgården har lärt sig av smått tafatta insatser i senaste Europaspelet, mot Ferencvaros och Cluj. Och de har stark dagsform, vilket också är viktigt inför de här matcherna.

Men framförallt tror de på sin spelidé och har inte stått med mössan i hand.

Lagkapten Eriksson leder styrkorna och tillsammans med Hampus Finndell och Rasmus Schüller har han Sveriges just nu starkaste tremannamittfält.

Jacob Widell Zetterström är en självklar målvaktskandidat för Janne Andersson i framtiden, Piotr Johansson, Pierre Bengtsson och Victor Edvardsen kloka och bra nyförvärv, Haris Radetinac som allra bäst när det hettar till, Hjalmar Ekdal pudelklok.

Men två spelare har gjort stor skillnad i de här matcherna:

Isak Hien har på kort tid växt ut till en jätte i Djurgårdens försvarsspel.

Vi har inte sett en ung mittback i svensk fotboll med så mycket kraft, pondus och framåtanda sen Pontus Jansson härjade som mest och bäst i Malmö.

Och Joel Asoro går på vatten.

Han har sannerligen inte sett särskilt bekväm ut på planen sen han anslöt till Djurgården. Men Kim Bergstrand/Thomas Lagerlöf har förmodligen sett potentialen och givit honom tid, vilket är ett annat ledarskap än att slänga iväg tränare för att det går lite sämre under en period.

Dessutom har Djurgården en bänk som håller i längden med Marcus Danielson, Emmanuel Banda och Elias Andersson.

Kan Djurgården fortsätta bibehålla sin fina form tror jag att vi har ytterligare ett (jag räknar in Malmö FF redan) allsvenskt lag i höstens gruppspel.

Kanske också som klar guldfavorit i nuläget, även om allsvenskt ligaspel är different story.

Sepsi kommer de att lösa och då väntar sannolikt cypriotiska Apoel i ett playoff.

Som det ser ut idag känns det inte omöjligt.

***

Förvisso 3-0 till Malmö FF mot Dudelange från Luxemburg och 3-0 är just 3-0, sannolikt ett avancemang.

Men ingen kan säga att det såg övertygande ut.

Dudelange höll klart sämre nivå än Vikingur och fick dessutom en hetsporre utvisad efter en halvtimme.

Tempofattigt och förutsägbart.

Väldigt själviskt på många håll.

Under en period i andra halvlek var till och med luxemburgarna nära en kvittering med sina tio tappra.

Ola Toivonen kom in och visade vad rutin och smartness kan betyda i en sån här match.

Supernick till 2-0 och perfekt framspelning i djupet till Veljko Birmancevics 3-0.

Dudelange på sin höjd på Superettan-nivå, den matchen är over and out.

***

AIK:s tränare Bartosz Grzelak läxade upp mediapacket när han tröttnade på frågor och sa:

"Ni tror vi ska möta ett division 2-lag som är här och turistar! Vi på Karlberg tar det här på allvar".

27 sekunder in i matchen ledde nordmakedonerna Shkendija med 1-0.

Axel Björnström slog en vågad passning mot Bilal Hussein, som i sin tur inte insett att matchen faktiskt hade börjat.

Mot Vorskla Poltava tog det fyra minuter innan AIK låg under.

Exakt just så får det inte se ut i Europaspel, om du ska nå framgång över två matcher.

Det är smått ofattbart att AIK, med så mycket erfarenhet på många spelare, låter det hända.

John Guidettis 1-1 var väldigt snyggt men sen blev det inte mycket mer av det.

AIK åkte återigen på kontringsspel och hade svårt att få fram tillräckligt med folk i offensiven.

Bortamatchen blir inte en bortamatch på Tele2 den här gången och det kommer bli en prövning. Men knappast omöjligt.

Och skulle AIK åka ut är det ett praktfullt fiasko