LISTAN – Tio sämsta importerna under 2000-talet
Vilka utländska spelare har lyckats sämst i allsvenskan? FD listar de tio sämsta importerna under 2000-talet.
Som en följd av FD Weekend-undersökningen kring utländska värvningar listade FotbollDirekt igår de tio största utländska stjärnorna som har representerat en allsvensk klubb under 2000-talet.
Nu är det dags för det motsatta – att lista de tio sämsta utländska spelarna i allsvenskan de senaste 13 åren.
Här ryms flera sköna namn som respektive klubb nog borde ha scoutat lite noggrannare än att studera ett par videosnuttar, men också spelare som inte klarade av att leva upp till de förväntningar de byggt upp i sina tidigare klubbar.
Observera att spelarnas insatser i just allsvenskan spelar en tyngre betydelse än deras prestationer tidigare eller senare i karriären.
Bogic Popovic och Dragan Vasiljevic, Hammarby IF (2000). Jugoslaverna värvades enbart baserat på videoklipp och frystes snabbt ut efter konflikter med tränaren Sören Cratz och beteendeproblem. Vasiljevic gjorde bort sig i sin klumpiga debutmatch, medan Popovic främst är ihågkommen för sin självdistanslösa frispråkighet: “Hammarby betalade stora pengar för mig och fansen frågade ‘varför spelar inte Bobi?’ Då hittade Sören Cratz på sagor om mig som ursäkt. ‘Bobi är alkoholist, Dragan är bög’, sådana saker spred han ut. Det är så han arbetar, Cratz.”
Martin Crossa, IFK Göteborg (2003). Värvades som hajpad skyttekung från Uruguay för att lösa Blåvitts anfallsproblem. 14 matcher och två cupmål senare fick han inget förlängt kontrakt. En av Göteborgs två mest misslyckade värvningar på 2000-talet.
Mamadou Diallo, IFK Göteborg (2003). Den andra anlände i samma veva som Crossa och kallades för “Big Mama”. Senegalesen hade gjort många mål i sina tidigare klubbar och representerat sitt landslag över 40 gånger, men i Blåvitt handlade det mest om frisyrer och att falla tungt. 16 matcher och fyra mål blev det.
Nikola Mrdja, AIK (2004). Australiern anlände mitt i klubbens nedflyttningskris som ett målgörarnamn från sin inhemska liga, men i AIK hittade han aldrig formen. Två mål blev det – varav derbybaljan mot Hammarby var höjdpunkten under de 14 höstmatcherna.
Raoul Kouakou, Malmö FF (2005-2007). I sin andra MFF-match gjorde ivorianen inte bara självmål utan hann också med att demolera lagkamraten Christian Järdlers ansikte. Sedan såg man inte så mycket mer av “Göken”, som Kouakou kallades. Se klippet från mittbackens mardrömsinsats nedan.
[embedit snippet=”[embedit snippet=”kouakoushow”]
“Så här dålig är jag inte”, ursäktade sig Kouakou efteråt. Och jodå, på lån i danska Viborg gjorde han senare samma år det här cykelmålet (länk).
Tarmo Neemelo, Helsingborgs IF (2006-2007). Anfallaren öste in mål i Estland (41 mål på 33 matcher) och värvades på ett fyraårskontrakt av HIF med stora förhoppningar. Det blev bara fem matcher innan han lånades ut i två omgångar och sedan såldes.
Quirino, Djurgårdens IF (2006-2008). Inte sämst – men sämst i förhållande till förväntningar. Den upphaussade brassen kostade Dif 14 miljoner kronor och beskrevs som en supertalang. Två och ett halvt år senare såldes han för 2,5 miljoner och stämplades som en av svensk fotbolls största floppvärvningar någonsin. En bra höst, 2007 – resten ett fiasko.
Migen Memelli, Gais (2007-2008). Anfallaren gjorde mål mot Elfsborg i provspelet och värvades på ett treårskontrakt, men i allsvenskan blev det inte ett enda mål på 17 matcher för “Super-Migen”, som fansen kallade honom. Numera sprutar han in mål i hemlandet Albanien.
Clecio, AIK (2010). Brasseanfallaren testades på lån men tyckte mer om ostbågar än det svenska klimatet. I debuten tacklade han allt som rörde sig och var nära en utvisning efter ett par minuter. Clecio fick tre månader och tre framträdanden – sedan utnyttjades inte köpoptionen.
Alla bilder: Bildbyrån.
Statistik: Elitefootball.com.
Den här artikeln handlar om:
