Svårare för Guidetti att petas än platsa

Det finns rätt många som hävdar att det är svårare att petas från landslagstruppen än att platsa i den.
När John Guidetti nu seglade rakt in i truppen sen en vänsterback tvingats stanna hemma ger förstås vatten på den kvarnen.
I det sammanhanget är Janne Andersson som alla andra förbundskaptener.

John Guidetti har alltid varit en vattendelare och det har gått några år nu när hans belackare inte tvekat att ifrågasätta hans landslagsstatus.
Det brukar hagla skit gentemot Guidetti på sociala medier, vilket ju bara är idiotiskt eftersom det aldrig kan vara Guidettis fel att han blir uttagen.
Och det där med vilka spelare som är mer eller mindre värda att vara en del av landslaget är ju alltid oerhört subjektivt, i slutändan har vi bara En (av sju-åtta miljoner) förbundskapten som kan bestämma.
Så om Janne Andersson nu känner att Martin Olssons ersättare ska vara John Guidetti och inte (för att ta några exempel) Totte Nyman, Isaac Kiese Thelin, Jordan Larsson, Mikael Ishak eller möjligen en försvarsspelare så kan han såklart motivera det med starka skäl som inte har så mycket med vare sig speltid, form eller målskytte att göra.
Även om du, jag eller mina kollegor kliar oss i skallen och inte riktigt får ihop John Guidettis sammanlagda stats de senaste tre åren med landslagsspel idag.
Janne Andersson tar ut den som han anser är bäst för sitt lag och i det sammanhanget spelar det in hur bra han en spelare smälter in i gänget. Kanske till och med vad nyckelspelare i laget tycker om valet.
Det mest intressanta här är ju fenomenet i sig.
Att förbundskaptener (eller för den delen klubblagstränare) inte gärna släpper greppet om sina favoriter.
Faktum är att det blivit förbundskapteners fall.
Ingen kan beskylla Janne Andersson för att ha misslyckats med sitt uppdrag, det är snarare högt över vad vi kan kräva med de förutsättningar som råder.
Men han ställs också inför sin tuffaste tid när det handlar om att hantera en generationsväxling.
Och coronaeffekten på 2020 har inte gjort det lättare.
Tre av hans nyckelspelare genom förbundskaptensåren – Andreas Granqvist, Sebastian Larsson och Marcus Berg – skulle egentligen redan ha slutat med landslagsspel idag. Nu tänker de köra vidare eftersom EM-slutspelet blev uppskjutet.
Jag säger ingenting om att de ska finnas med så länge de presterar i sina klubblag.
Men om de inte gör det? Om de får skadeproblem (som Granen har nu), tappar form eller inte längre platsar och får tveksamt med speltid?
Då hamnar Janne Andersson i ett jobbigt läge.
Hur gör han då? Själv säger han förstås att det krävs prestationer som är tillräckligt bra.
Men ser vi till uttagningarna av John Guidetti som nån sorts mall så är känslan att det inte spelar så stor roll, för är du en del av Jannes landslag nu så är det väldigt svårt att INTE vara det om ett år.

***

Jag förstår att det finns annat som spelar in, men eftersom det inte rör sig om publik längre så kan faktiskt landskamperna spelas precis var som helst.
Exempelvis på Stockholm Stadions fantastiska gräsmatta, som laget tränade på under tisdagen.
Istället för den som ligger på Friends som aldrig verkar vara annat än usel.
Jag tänker också på att landslaget valt att bo inne i stan, när de ändå inte får röra sig utanför hotellet.
Det hade varit en aning skönare för spelarna att ligga på någon resort ute på vischan där de utan problem kunde vara ute i friska luften istället för att isoleras på Östermalm.

***

Några otroliga aktioner av Mattias Svanberg i skott- och inläggsavsluten noterades.

***

Spelarna var glada att ses igen, det kändes tydligt.
Detsamma gällde för oss journalister som brukar bevaka landslaget och tugget gick på högvarv i solen på Stadions läktare.
Saknat. Efterlängtat.

***

Peter Wettergren var inte supernöjd med anfallsövningen han höll i på slutet.
"Inget jävla duttande", som han nogsamt betonade när det avslutades riktigt taffligt på sina håll.
Det är starka ord för att komma från Wettergren.

***

Tomma läktare-snacket har vi dragit till leda.
Men landskamper utan publik blir knepigare än allt annat så här långt.
Ligamatcher återkommer ju hela hela tiden på något vis och blir en "vana", landskamper bygger mer på den nationella festen under några få matcher. Jag vet inte ens om lagen ställer upp för nationalsånger i coronaläget?
"Det kommer bli svårt att få den automatiska adrenalinkicken", som Albin Ekdal poängterade.

***

Jag vill ha en sån där febertermometer-pistol som de använder innan man går in på Uefa-arrangemang.