Championship-kollen omgång 43-44: Playoff-fokus
Med bara två omgångar kvar av The Championship är kampen om den sista playoff-platsen oerhört intensiv – precis som vanligt. Peter A Linhem hjälper till att guida oss igenom slutspurten till toppen i Europas bästa andraliga.
The Championship brukar betraktas som en väldigt jämn liga. Vilket inte alls är oförtjänt om man ser till det att många nerflyttade lag från PL inte går rakt upp trots större ekonomiska muskler och det att allt som oftast har halva tabellen en chans att ta sig till Premier League trots att bara några få omgångar återstår. Vilket förstås till stor del beror på att man har ett playoff-spel(kval heter det väl på korrekt svenska men detta är en säker miljö för skamlösa anglicismer) som leder till lite extra post-säsong spänning.
Jag tycker fortfarande att en ligasäsong är det bästa sättet att avgöra en ligavinnare men playoffet ger lite extra spänning och man kan underhålla argumentet att bortom mästarna, tvåan och kanske trean(likt i L2) kanske tabellen börjar ljuga lite? Kanske är det mer rättvist att då tvinga trean i The Championship bevisa sig faktiskt vara ligans tredje bästa lag genom att slå sina närmaste konkurrenter. Ännu mer spännande kanske vore att använda samma system för den sista nerflyttningsplatsen, samtidigt som jag dock är glad över playoff-spelet istället för att spela en match mellan trean i The Championship och det tredje sämsta PL-laget.
Denna säsongen är det visserligen så att de två översta platserna varit i princip klara en längre tid nu och både Derby och QPR klara för playoff medan Wigan bara behöver ta två poäng på tre matcher för att de ska vara helt klara för kval. Men kampen om sjätteplatsen – den sista playoff-platsen – är högst levande när bara 2-3 matcher återstår. Vilket inte är alls ovanligt, jag skulle snarare säga att denna säsongsavslutning är ganska typisk. Förra säsongen tog Leicester den sista platsen före Bolton och Nottingham först i allra sista omgången och många gånger har ett formsvagt lag lyckats behålla sin playoff-plats främst tack vare att de jagande lagen har haft ännu sämre nerver på slutet.
Inför dubbelomgången som spelades under påskhelgen såg det ut som följande(från sjätteplatsen och neråt): Reading 64; Brighton 64; Ipswich 64; Bournemouth 62; Blackburn 60; Forest 59.
Men sedan dess har Reading halkat ner till niondeplats sedan man bara spelat en match och den förlorade man mot Wigan. Brighton har bara spelat oavgjort mot två bottenlag i Huddersfield och Blackpool men ändå lyckats överta sjätteplatsen. Ipswich har förlorat mot Watford, vilket för tillfället gav Watford en fortsatt chans de sedan sumpade, och dessutom spelat oavgjort mot Bournemouth vilket gör att även de har kvar en viss teoretisk chans trots att de förlorade med 4-2 hemma mot mediokra Sheffield Wednesday. Nottingham Forest har gått från tionde- till sjundeplats tack vare två seger och Blackburn har tagit in på de övriga lagen med fyra poäng på två matcher.
Blev det för virrigt kan ni läsa det i tabellform istället allra längst ner. Men nu tänkte jag istället dedikera lite tid åt att faktiskt beskriva de nämnda lagen och inte bara prata om deras tabellposition.
———————————————
Reading
Trots att man åkte ur PL ifjol och värvade Royston Drenthe har man varit ett ganska anonymt lag. Olikt ett QPR har man inte en löjligt dyr trupp och olikt Wigan började man inte uselt för att sedan vara kanske ligans bästa lag och dessutom nå FA-cup semifinal.
Reading har helt enkelt bara varit ganska bra. Man har en Nigel Adkins är en ganska bra manager, inte så fantastisk som dubbeluppflyttningen med Southampton för honom att framstå men inte heller en manager som egentligen förtjänade att sparkas från Southampton i PL. Han har en bra men inte helt fantastisk trupp i Reading och dessutom en svårläst rysk ägare. Rimligen lär målsättningen ha varit att man skulle återvända till PL direkt men de har helt enkelt hamnat bakom lag som borde vara bättre än dem och lag som oväntat nog varit fantastiska. Det är dessutom så att om Reading vinner sin hängmatch har man återtagit sjätteplatsen vilket vore ganska bra för Reading.
Inte fantastiskt men visst borde det inte finnas en playoffplats för dem som inte varit fantastiska men ganska väl levt upp till förväntningarna?
::::
Brighton
Från och med att Tony Bloom köpte Brighton och utsåg Gus Poyet till manager tog det bara fyra år innan de gick ifrån ett halvdant L1-lag spelandes på en liten arena som inte tog in fler än 8,000 till att konkurrera om uppflyttning i The Championship spelandes på en modern imponerande arena med ett publiksnitt på 27,000 vilket är i paritet med nästan halva Premier League.
Klart jämförbart med hur till exempel Stoke eller Fulham kom lite från ingenstans med bra ägare och en ny identitet. Brightons ägare Tony Bloom är professionell pokerspelare och med Gus Poyet införde man en mer kontinental spelstil. Gus Poyet är uruguayan men flertalet av hans värvningar kom ifrån Spanien eller Swansea. Just nu har man i truppen fem spanjorer och en argentinare värvad från Almeria.
När man väl valde att sparka Gus Poyet – till synes av personliga snarare än sportsliga skäl – var det därför naturligt att man anställde en spanjor i form av Óscar Garcia som varit ungdomstränare i Barcelona och senast vunnit israeliska ligan med Maccabi Tel Aviv. Han har förstås fortsatt med “Barca-fotbollen” och ser ut att kunna nå playoff likt Poyet före honom. Dock har man spenderat väldigt lite denna säsongen och snarare tappat både anfallaren Ashley Barnes och Makelelé-iska Liam Bridcutt vilket skadat deras playoff-chanser, och bidragit till att Óscar Garcia är en av favoriterna till att ta över Swansea eller Norwich till nästa säsong.
::::
Ipswich
Någon gång borde jag kanske fokusera mindre på managers. Men inte just nu då Ipswichs manager är den enastående Mick McCarthy. Gammal mittback, uppskattad manager, och GIF-legendar.
I Ipswich har han gjort ett arbete ganska jämförbart med i Wolves. Stabilitet, vasst kantspel, och tunga anfallare. Chris Berra-Tommy Smith har blivit ett lysande mittbackspar, vänsterbacken Aaron Cresswell har tolv assists och anfallsparet Daryl Murphy-David McGolddrick är väldigt svårspelat samt har gjort 27 ligamål tillsammans.
Ipswich har länge varit ett problematiskt lag. De har spelat Championship-fotboll i drygt tio år och i nästan lika lång tid har den något självgode – han döpte sitt företag efter sig själv och då han är lagets tröjsponsor har han sitt namn på tröjor – ägaren Marcus Evans investerat i udda managerval och udda spelare. Talande är det kanske att ingen av Big Micks företrädare längre är managers eller kvar i den engelska fotbollen. Joe Royle är ursäktad då han är för gammal men Jim Magilton har efter Ipswich varit i QPR när de var en fattigare kaosklubb, assisterande manager i Shamrock Rovers och sedan manager i Melbourne Victory där han hade en vinstprocent på 16% men lyckades faktiskt bli omtyckt för att australiensare är väldigt snälla människor. Sedan var det Paul Jewell som likt Owen Coyle en gång i tiden var en lyckad PL-tränare men ett par snedsteg senare en misslyckad Championship-manager, och därifrån kan man antingen gå till lägre divisioner eller tv.
Det var också en gammal Man Utd-kapten – vars namn rimmar med Soy Bean – som misslyckades som Ipswich-manager men senaste gången jag kritiserade honom hade jag en hel vecka av mystiska “olyckor” som gör att jag än idag har knäproblem.
::::
Bournemouth
Laget med just nu sämst chans om man bortser från Watford som behöver ett jättemirakel. Cherries ligger inte bara tre poäng bakom utan de har också klart sämst målskillnad vilket delvis är en kvarleva från början av säsongen då nykomlingarna Bournemouth hade det väldigt tungt och förlorade med sammanlagt 11-2 i två matcher mot Watford och Huddersfield.
I Bournemouth är det ännu mer uppenbart än på andra ställen att deras manager varit väldigt viktig. Före Eddie Howe var man ett L2-lag. När Eddie Howe lämnade första gången hade man blivit ett topplag i L1 men när Howe sedan återvände var Bournemouth ett bottenlag i L1 och nu med Howe igen är man ett lag som utmanar om playoff i The Championship. Man har förstås viss hjälp av att man har en ägare som är ganska rik men galen, och en ägare som är väldigt rik men mindre galen och rysk. Trots detta har man ingen direkt dyr trupp, om man bortser från deras stora samling av anfallare. Laget består främst av journeymen som Simon Francis, Yann Kermorgant, Lewis Grabban, Ian Harte, och Elliott Ward blandat med ungt värvade spelare som Matt Ritchie, Steve Cook, Harry Arter, och Eunan O’Kane. Detta har Eddie Howe gjort till ett bra Championship-lag och som med sedvanlig stark vårform tog sig ända till ett omnämnande i playoff-striden.
Viss rädsla vill jag uttrycka inför nästa säsong då Charlton hade en liknande nykomlingssäsong ifjol innan de nu riskerar nerflyttning.
::::
Blackburn
Detta handlar inte om Venky’s. De har lärt sig sin läxa och varit mindre offentliga, eller om de helt enkelt inte bryr sig lika mycket längre. Nuvarande manager är Gary Bowyer, förra säsongens femte manager bakom Steve Kean, Eric Black, Henning Berg, och Michael Appleton. Men eftersom han var tillfällig manager både innan och efter Appleton var det till slut så att han var den Blackburn-managern ifjol som var ansvarig för flest matcher, trots att han förblev “tillfällig”(caretaker) manager säsongen ut.
Han har gjort det ganska bra dessutom. Ut med gamla PL-spelare (som vi kan kalla Gamst Pedersen) och tagit in fler unga lovande spelare från de egna leden eller från andra lags bänkar/reservlag. Grant Hanley som värvades till Blackburn som ungdomspelare är nu, blott 22 år, lagkapten och vice-kapten är den dyra dundermålskytten Jordan Rhodes som varit lagets bästa spelare tillsammans med Tom Cairney som man fyndade från Hull.
::::
Nottingham
Jag trodde Nottingham gett upp denna säsongen och lyssnar man på tillfällige managern Gary Brazil säger han fortfarande bara att de spelar för sin heder snarare än uppflyttning. Det var nämligen så att man tidigare under säsongen sparkade Billy Davies trots att man i högsta grad var inblandade i playoff-striden. Antagligen för att Billy Davies är Billy Davies (en väldigt argsint, udda liten skotte som inte leker snällt med ägare) men det gör att man nästan frågar sig ifall Al-Hasawi familjen som äger Forest förstår sig på att de går att nå PL via playoff-spelet. Det är nämligen så att man anställt klubblegendaren Stuart Pearce men av någon anledning kommer han först ta över till nästa säsong. Varför inte anställa honom och ge laget en ärlig chans att nå playoff?
Laget har dock på något sett gett sig den chansen själva med två vinster under påskhelgen, vilket bara blir ännu mer oförklarligt om man ser till laget där man tvingats spela 20-åriga tredjemålvakten Dimitar Evtimov, gav unge McLaughlin sin debut och man har spelat ungdomspelaren Ben Osborn som innermittfältare, ytter, och anfallare på hans blott sex A-lagsmatcher, och Matt Derbyshire är plötsligt deras främsta målskytt.
Vilket fantastiskt galet scenario det vore ifall Forest tar playoffplatsen, vinner playoff-spelet och plötsligt befinner sig i PL med Stuart Pearce som nytillsatt manager.
Topp 12 (omgång 44 av 46)
1. Leicester 43 | 28 – 9 — 6 | 79-43 | 93
2. Burnley 44 | 25 – 14 – 5 | 69-35 | 89
———-
3. Derby 44 | 24 – 9 — 11 | 79-49 | 81
4. QPR 44 | 22 – 10 – 12 | 56-41 | 76
5. Wigan 43 | 20 – 10 – 13 | 57-42 | 70
6. Brighton 44 | 17 – 15 – 12 | 51-39 | 66
———-
7. Nottingham 44 | 16 – 17 – 11 | 65-58 | 65
8. Ipswich 44 | 17 – 14 – 13 | 58-52 | 65
9. Reading 43 | 17 – 13 – 13 | 63-53 | 64
10.Blackburn 44 | 16 – 16 – 12 | 63-58 | 64
11.Bournemouth 44 | 17 – 12 – 15 | 63-64 | 63
12.Watford 43 | 15 – 13 – 13 | 70-53 | 60
/Peter A Linhem
Den här artikeln handlar om:
