The Championship – på väg upp: omgång 41

Säsongens Premier League är på väg in i avgörande skeden i båda halvorna av tabellen. Samtidigt som det gäller som mest är det dock dags att börja blicka ännu längre ned än botten av PL – nämligen mot toppen av Championship. Peter A Linhem guidar oss återigen genom kandidaterna som gör upp om de tre platser som ska fyllas av nykomlingar. Först ut: Middlesbrough FC.

Det finns förvånansvärt få managers i det engelska ligasystemet som vunnit Europacupen/Champions League som spelare. Vi har förstås Southamptons Ronald Koeman som vann med PSV och Barcelona men han är den enda i Premier League med det privilegiet. Där finns också Richard ”Dickie Dosh” Money som satt på bänken för Liverpool när de vann 1981.

Den tredje managern i England som vunnit Europacupen/Champions League är spanjoren Aitor Karanka. Den nuvarande managern för Middlesbrough spelade för Real Madrid från 1997 till 2002 då de vann hela 3 CL-titlar, med Karanka antingen i startelvan, på bänken, eller på läktaren av skadeskäl.

Efter sin spelarkarriär började Karanka sin tränarkarriär med det spanska U-16 landslaget innan han blev rekommenderad åt Real Madrids Jose Mourinho som sökte någon som kände klubben inifrån. Mourinho utsåg Karanka till sin assisterande manager och det är mycket tack vare sina tre säsonger som assisterande till Mourinho som gjort Karanka till en eftertraktad ung manager.

Det är också tydligt att Karanka lärt sig mycket av Mourinho. Delvis har han sagt det flera gånger men jag tycker också det syns på planen, rent taktiskt. Förutom att Middlesbrough har tre inlånade Chelsea-spelare (Omerou, Kalas, Bamford) är också Middlesbrough det laget i The Championship som har släppt in minst mål. Inför måndagens match mot Watford hade de bara släppt in 30 mål på 40 matcher medan inget annat lag har släppt in färre än 41. Anledningen till att man olikt Chelsea inte är mer överlägsna serieledare beror till stor del på att man bara gjort 60 mål hittills vilket är drygt 20 mål färre gjorda än konkurrenterna Watford och Bournemouth.

Det syns dock inte bara i målkolumnerna. Det är också så att Boro tenderar att spela med en ensam anfallare, ett defensivt starkt centralt mittfält, en välorganiserad backlinje med ytterbackar som inte slarvar i positionsspelet, och även yttrarna har defensiv betydelse. Också nämnvärt är det just att Middlesbrough likt Chelsea mestadels spelat 4-2-3-1 men med skillnaden att Mourinho oftast har en Oscar som en offensiv mittfältare med mycket defensivt ansvar har Karanka snarare en släpande anfallare i form av till exempel Chelsea-lånet Patrick Bamford eller Lee Tomlin som är en småtjock nr 10-spelare. Och yttrarna i Middlesbrough är mer klassiska kantspelare än vad Mourinho alltid har föredragit. Det närmaste Boro har en Eden Hazard är när Lee Tomlin, som är fler pajer tyngre, spelar på kanten.

Något som dock verkligen skiljer denna säsongens Karanka från Mourinho är hur många spelare han använt och framför allt hur Karanka olikt Mourinho roterar eller möjligen inte vet sin bästa elva. Visst har Middlesbrough haft fler skadebekymmer men även med fullt manskap har Karanka gått runt på flera olika toppanfallare tillsammans med olika släpande anfallare, använt flera olika försvarskombinationer, värvat in spelare under säsongen, och gått runt på olika kantspelare.

Rimligen beror det på Boros mer begränsade resurser och lägre kvalité på spelare men det är högst märkvärt hur Karanka bara över påskhelgen från fredagens match mot Wigan till måndagens match mot Watford bytte tre spelare och flyttade Bamford från släpande till toppanfallare. Två av dem (Tiendalli, Amorabieta) är dessutom försvarare och nyförvärv vilket känns som ett högst o-Mourinhosk drag att göra så här sent på säsongen. Dock är det intressant att se huruvida Boro kan bli den rätta klubben för Fernando Amorabieta, som hittills haft svårt att anpassa sig till England, då han likt Karanka är bask och fostrad i Athletic Bilbao.

Trötta på kackel om Karanka och Mourinho? Okej, vi går vidare till att prata om några av Boros förgrundsfigurer på planen.

Grant Leadbitter
Det börjar höra till vanligheterna numera att se spelare i nordöstra England flytta runt i regionens olika klubbar. Boro-produkten Adam Johnson i Sunderland, Danny Graham är en geordie(från Gateshead) som uppfostrades i Middlesbroughs-akademi men nu tillhör Sunderland, och ni känner antagligen till hur Jack Colback gick från sitt Sunderland till Newcastle.

Likaså har Grant Leadbitter gått från att vara en die hard-Sunderland pojk till att vara vice-kapten i Middlesbrough. Det kan dock inte sägas vara en flytt med illvilja mot Sunderland då Leadbitter faktiskt för några säsonger sedan fallit tillräckligt i värde hos Ipswich att de släppte honom efter att hans kontrakt gick ut. Det är intressant att tänka sig var Leadbitter hade varit i nuläget ifall hans kontrakt förnyats i Ipswich Ipswich några månader anställde Mick McCarthy, den manager som gav Leadbitter hans debut i Sunderland för drygt 10 år sedan.

Då historiskt skadedrabbade Jonathan Woodgate är kapten i Boro har dessutom vice-kapten Leadbitter burit kaptensbindeln i de flesta matcherna denna säsongen och det har han gjort helt otroligt bra. Leadbitter har trots sitt ursprung och möjligen sitt utseende aldrig varit någon Lee Cattermole utan jämfördes som ung med Paul Scholes. Vilket inte är dumt då Leadbitter också är småelak med ett väldigt fint tillslag och näsa för mål. Han har visserligen bara gjort ett frisparksmål men många av hans nio assist denna säsongen har kommit från fasta situationer.

Vad som verkligen stått ut är att Leadbitter gjort 12 mål från sin centrala mittfältsposition. Visserligen är 8 av dem på straff men de kan sägas symbolisera hur Leadbitter under en lång sträcka av säsongen var Middlesbroughs tydligt bästa spelare och ett tag kändes det som om Boro bara bestod av Grant Leadbitter rusande från straffområde till straffområde.

George Friend
Att vara en vän av George är vanligtvis inget man uppskattar i Middlesbrough men man gör ett undantag för en väldigt kompetent vänsterback. Dessutom är Friend en tidigare vänsterytter, likt de flesta Middlesbrough-spelare, som under sin tid i Doncaster konverterades till vänsterback så sent som 25-åring och har sedan dess varit en av Championships bästa vänsterbackar. Förra säsongen blev han till och med utnämnd till årets spelare av Boro-fansen.

Albert Adomah
En Ghanansk ytter som växte upp i London var amatörspelare ända tills 21-års ålder då han värvades av Barnet. Där blev alla plötsligt varse om hans härliga dribblingar och fina steg vilket ledde till en flytt uppåt till Bristol City där hans blev deras fixstjärna och i vissa perioder deras enda offensivt kapabla spelare till den gräns att Yannick Bolasie, nu i Palace, ofta satt på bänken och såldes för att Bristol City inte var stort nog för två så karismatiska och sevärda spelare.

Det som kan vara anledningen till att Adomah inte nått Premier League ännu kan bero på att han aldrig varit en särskilt effektiv poängspelare och efter en lovande inledning i Boro där han gjorde 12 mål den första säsongen har han denna säsongen bara fem mål med två assist. Skulle någon däremot komma fram till mig på stan och säga att de har hela Adomahs karriär höjdpunkter på film skulle jag nog betala allt jag har

Patrick Bamford
Som ung spelare i Chelsea finns det ingen risk att du inte blir utlånad och Bamford gör denna säsongen sin tredje lånesejour på två säsonger. Vad som är imponerande är att han gjort nästan 40 mål i L1 och Championship på de två säsongerna.

Framför allt denna säsongen har han visat att han antagligen hör hemma på Premier League-nivå med 15 mål på drygt 30 matcher där han spelat ensam på topp, släpande anfallare, och även som ytter i ett par matcher. En mångsidighet och spelintelligens som imponerar framför allt då han gjort det väldigt bra och Boros bästa elva skulle antagligen innehålla två Bamfords på topp.

Lee Tomlin
Jag nämnde han tidigare hans vikt men jag vill vara tydlig med att det är för att jag håller extra hårt på fotbollspelare som bedöms vara för tjocka för att kunna spela på elitnivå där till och med spelare som Frank Lampard kallas för tjockisar. Tomlin är dock oavsett vikt en ganska briljant fotbollspelare som nästan skulle kunna misstas för argentinsk tack vare sin låga tyngdpunkt.

Det var också antagligen hans okonventionella figur som gjorde att han spelade i den engelska femtedivisionen ända tills 21-års ålder då hans prestationer tog honom till L1 och Peterborough som då hade en särskild förmåga att hitta talangfulla spelare som inte riktigt hörde hemma i den moderna fotbollen (ett annat exempel är George Boyd) och där i ett tokoffensivt Peterborough hittade Tomlin sin plats. Gjorde över 40 mål på fyra säsonger och ändlöst många dribblingar.

Han kom billigt till ett Boro som inte gillar att spendera och i januari månad denna säsongen blev han utsedd till månadens spelare efter framför allt två mål i en 2-0 seger mot Huddersfield.

Övriga topplag
Middlesbrough vann sin första påskmatch med 1-0 mot Wigan i en match där de borde gjort många fler mål och inte släppt in Wigan i matchen på slutet. Därefter på annandag påsk åkte de till Watford som serieledare men efter ha besegrats av Watfords löjligt målfarliga anfallare Troy Deeney och Idion Ighalo tog istället Watford serieledningen. Också tack vare att Watford med bara 10-man på plan tog en poäng av Derby i fredags.

Watfords serieledning höll bara i ett par timmar då Bournemouth vände ett 0-2 underläge mot Birmingham till en 4-2 vinst. Bournemouth verkar närmast omöjliga att försvara sig emot, åtminstone på hemmaplan. Borta mot Ipswich i fredags blev det bara 1-1.

Norwich har varit vårens bästa lag sedan de anställde Alex Neil som manager och över påsken slog de Brighton med 1-0 och svårspelade Sheffield Wednesday med 2-0. Bradley Johnson gjorde alla tre målen vilket innebär 13 mål denna säsongen för honom trots att han ofta används som defensiv mittfältare.

Derby började påskhelgen med att bara få 2-2 mot ett Watford med en man utvisad vilket gjorde att de tappade på toppen men 2-0 vinst mot Wigan och en Chris Martin tillbaka från skada gör att de inte är helt avsågade.

Wolverhampton har fått en rejäl injektion i laget i form av Benik Afobe som gjorde nästan 20 mål på lån i Milton Keynes och nu har han gjort 10 mål på 15 matcher i Wolves. De vann 2-1 mot Nottingham Forest och 4-3 mot Leeds, Afobe och hans anfallspartner Nouha Dicko gjorde fyra av de sex målen.

Brentford tappa sin playoffplats trots 4-1 i västra London-derbyt mot Fulham tack vare att de bara fick 2-2 mot Nottingham i måndags. Nämnvärd målskytt för Nottingham var unge anfallaren Tyler Walker som är son till den ikoniska Nottingham Forest försvararen Des Walker.

Värst gick påsken för Mick McCarthys Ipswich som bara fick en poäng totalt genom 1-1 mot Bournemouth och sedan en kostsam 2-1 förlust mot Huddersfield.

Topp 8 (omgång 41)
1. Bournemouth     41 | 22 – 11 –  8 | 87-43 | 77
2. Norwich               41 | 22 – 10 –  9 | 79-43 | 76
———-
3. Watford               41 | 23  –  7 – 11 | 82-48 | 76
4. Middlesbrough   41 | 22 –  9 – 10 | 60-32 | 75
5. Derby                   41 | 20 – 11 – 10 | 73-45 | 71
6. Wolverhampton 41 | 20 – 11 – 10 | 62-49 | 71
———-
7. Brentford             41 | 21 –  7  – 13 | 70-55 | 70
8. Ipswich                 41 | 19 – 11 – 11 | 61-46 | 68

/ Peter A Linhem