”Just i dag är min sexåring starkare än din”

Vissa människor är bra på det mesta, medan många andra inte tycks göra ett enda rätt genom hela livet och inte blir särskilt bra på något alls.
Det må låta cyniskt, men ett samhälle måste tillåta vissa människor att vara bättre än andra och även hjälpa dem bli bäst. Det gäller för fotbollsspelare och läkare såväl som för musiker och byggnadsingenjörer. Men inte för sexåringar.

Jaha, där tog det hus i helvete igen, trots att det egentligen inte är en nyhet eftersom diskussionen har varit uppe förut. Enligt en artikel i Metro gör Hammarby IF alltså en inventering bland sexåriga fotbollsbarn som ännu inte börjat skolan, för att avgöra vilka som håller måttet för det mer elitfokuserande skiktet av klubbens verksamhet.
De barn som inte anses duga får fortsätta sin karriär i ordinarie pojklag där man tränas av ”föräldratränare som gått en kvällskurs.” I elitverksamheten finns däremot välutbildade fotbollsinstruktörer och man tränar tre kvällar i veckan.

Ojdå. Södermalm var mitt hem under många år, och detta känns väl spontant väldigt olikt Hammarby? Rimligen borde en och annan gammal ärkebajare ha satt frukostgroggen i halsen vid åsynen av den filosofi som tycks prägla klubbens ungdomsverksamhet. ”Just idag är min sexåring starkare än din”, var ju inte titeln på låten.

I hockeyn organiserar man i regel inte spelarna över huvud taget förrän de är uppemot 10 år, helt enkelt eftersom det är förbannat svårt att åka skridskor.
Det är ishockey jag till vardags skriver om och jag kanske inte alls begriper fotboll, men jag begriper sexåringar. Vi talar alltså om barn som ännu inte tappat mjölktänderna eller har fingrar långa nog för att spela Guitar Hero. En del har inte lärt sig läsa och vissa har till och med stödhjulen kvar på cykeln.

Hammarbys talangchef Johan Lager menar att detta inte är särskilt dramatiskt och ser inga negativa effekter av att barn gallras bort från sina fotbollskompisar innan de ens lärt sig knyta sina egna skor.
Han ligger därmed ganska bra till för att hamna i Kanon & Kalkon på söndag, om han inte landsförvisats av den kollektiva mobben av förbannade fotbollsföräldrar innan dess. Intentionen i initiativet är ingalunda ond, men det landar fel och landar på ömma tår.

Jag är normalt positivt inställd till resultatfokusering, konkurrens, elitsatsningar och premierande av de allra bästa. Just detta har också Johan Lager uttalat sig om i en webintervju från i höstas, att ”vi svenskar är rädda för att sticka ut, att premiera de som är bäst och fokuserar istället på de svagare”.
I sak håller jag absolut med honom och det gäller många fler områden än bara idrotten. Vi är för dåliga på att stimulera de som har ett stort mått av talang, eftersom vi tycks ha en medfödd inställning till att det då är synd om de som inget kan.

Men när det synsättet appliceras på fotboll bland sexåringar blir det fel. Inte bara riskerar man att förta glädjen från de som ratas, man riskerar också att sätta ribban högt över huvudet på de barn som är duktiga nog för att bli påläggskalvar. Alla måste lära sig gå innan de kan springa.

Det är stor skillnad på elitidrott och breddidrott och dess syfte och mål.
Breddidrotten syftar till att bidra med meningsfull fritidssysselsättning och livsviktig motion och en social skolning. Idrotten stärker individens identitet, stolthet och tillväxt eftersom den bidrar till självförtroende, bättre hälsa och förståelse för den sociala gruppdynamik man ofrånkomligen måste kunna hantera som vuxen.

Elitidrott är i dess yttersta form en bransch, eller en förgrening av underhållningsindustrin om man så vill. Syftet med den är inte bara att producera idrottsmän som strävar efter att bli bäst, utan kampen att gång på gång avgöra vem som är bäst måste paketeras på ett så underhållande sätt att en tillräckligt stor grupp av människor köper biljetter, tittar på TV och läser tidningar.

Sexåringar säljer inga biljetter. Det finns inga mästerskap för sexåringar. Fan, det finns knappt strumpor som sitter kvar runt vaderna på sexåringar.

Hammarby IF har ett långt förflutet som elitförening.
Man har blivit svenska mästare i fotboll och har gjort merparten av säsongerna i den högsta serien.
Man kan debattera huruvida de föräldrar som inte önskar ha sina barn i en elitsatsande förening kanske skulle söka sig till klubbar med mer breddpräglad filosofi, och det är alldeles givet att random 16-åring inte bara kan betala in medlemsavgiften, dyka upp på träningen och sedan förvänta sig att få spela för något av klubbens representationslag om man inte är tillräckligt bra.

Men om man börjar skilja mellan bra och bättre och tillsätta utbildade instruktörer redan på instegsnivån, i en ålder när många barn inte ens har börjat spela organiserad fotboll, då är man ute på farlig mark. Inte minst avseende sitt eget varumärke.
Omvärlden kommer tolka detta ställningstagande ungefär som: ”Egentligen har vi inte tid och plats för några sexåringar, men vi kan ta hand om de bästa. Resten får ni föräldrar själva komma hit och träna.”

Det är naturligtvis inte alls detta som är Hammarbys avsikt. Inte heller är de ensamma om den här filosofin. De vill som alla andra klubbar skapa sig ett större underlag av duktiga fotbollsspelare och utveckla en mer stimulerande miljö för spelare som i unga år är talanger utöver det vanliga.

Men låt då alla sexåringar få vara sexåringar tillsammans, och släng emellanåt in de bästa sexåringarna med åttaåringarna om de vill prova vingarna.

Det lär utveckla även de äldre barnen. Ingen åttaåring vill bli tunnlad av en sexåring, så mycket kan jag lova.

LÄS OCKSÅ…

FD:s krönikör till Bajen: ”Vad säger ni till Oleg och Bolek?”

…men här försvaras Bajens barnsatsning – ”En icke nyhet”

 

Peter Sibner
Krönikör på hockeysverige.se

Den här artikeln handlar om:

Dela artikel: