Från Ajax-stjärna till Öis – “Häcken ville behålla mig, men jag ville spela fotboll”

Från Angereds bakgårdar till spel på några av världens främsta arenor.
Barndomsidolen Patrick Kluiverts Ajax, landslaget, nobbade bud – Tobias Sana har byggt sin karriär på hårt arbete och ständig utveckling.
I dag, 35 år gammal, är han en ledare i Superettanklubben Örgryte IS och hans resa är långt ifrån över.
FD-möter Tobias Sana.

Vi träffar Sana på Öisgården, strax utanför Göteborg, på årets hittills varmaste dag. Solen skiner och de hittills obesegrade, snart serieledande Öis samlas för frukost.

Hur ser en typisk morgon ut på Öisgården för dig?
– Jag kommer in vid nio, oftast bland de sista. Vi ska vara här lite innan, men det beror på. Har jag min dotter, lämnar jag henne vid åtta och åker direkt till Öisgården. Har jag henne inte, sover jag gärna lite längre – kanske till halv nio – sen drar jag hit.

Och sen har ni ansvar för frukostar.
– Ja, jag och Dyre (Mikael Dyrestam) hade det förra veckan. Det är en vecka var, måndag till fredag. Det är nytt för mig – jag är van vid att få frukost, inte fixa den. Men som förälder är det inget nytt att göra frukost. Jag gör det varje dag till min dotter.

Vem gör de bästa frukostarna?
– Jag skulle säga att jag och Dyre är bland de bästa.

Ni är inte snåla?
– Nej, vi försöker bjuda på allt. Jag står för gröten, Dyre för äggen – vi har en bra mix där.

Är det hackad frukt också?
– Alltså banan vill de alltid ha, russin, bra pålägg, bröd och honung. Ägg och kaffe också. Men det är ingen kräsen grupp – de tar det dom får.

Du ser ut att trivas?
– Jag mår bra här. Jag älskar fotboll och att vara med de unga killarna. Jag är äldst i laget men de får mig att känna mig ung. Vi tränar på Öisgården igen, att få vara på hemmaplan – det känns fantastiskt.

Tobias Sanas karriär har kantats av med och motgångar. Idag har han mognat, landat och är han den erfarna ledargestalten och rutinerade injektion som göteborgska Superettanklubben Örgryte IS i sin jakt på avancemang till Allsvenskan.

– Jag har varit med om mycket – både positivt och negativt – men jag tror att allt har en mening. Som troende ser jag varje dag som en gåva. Jag är tacksam att jag fortfarande får spela på hög nivå, i en så anrik klubb som Öis. Att spela fotboll, det är inte alla som får det privilegiet. Jag vill utvecklas varje dag, även som äldst i laget. Jag älskar det lika mycket nu som när jag var fyra. Att få spela matcher och ha min dotter på läktaren – det betyder allt. Hon får se mig, vara stolt, gå in med mig på plan. Det slår nästan allt, till och med Champions League.

Den här kärleken till fotboll, var kommer den ifrån?
– Från familjen. Pappa och mina bröder spelade. Jag följde med till omklädningsrummen, kände lukten av tigerbalsam, gick på asfalt. Sen spelade vi varje dag i Lövgärdet – på betongen bakom skolan. När det var snö och stenar, borstade vi bort det från planen för att kunna spela. Det var min största passion.

En av dina bröder har också varit proffs – inte på samma nivå som du, men ändå. Tänkte du själv där i Lövgärdet att du skulle bli nästa Ronaldo eller Messi?
– Jag var ganska duktig tidigt, spelade med äldre. Jag är född 1989 men spelade med 88:orna. Det var i Marieholm, i Angered. Men det var först när jag debuterade i Qviding, i Superettan, som jag började känna att det kunde bli något.
Men jag lade ner jobbet tidigt. Tränade extra med pappa, löpträning, allt. Jag har nog lagt ner dubbla de där tusen timmarna man pratar om. Jag tränade på loven, hade alltid en boll med mig – till och med sov med den.

Karriären tog på riktigt fart när Sana inför säsongen 2009 värvades från då Superettanklubben Qviding till IFK Göteborg. Tre år senare var han namnet på allas läppar när det stod klart att den då 22-årige Sana skrivit på för holländska storklubben Ajax. Men det är tiden i Qviding och med tränaren Zoran Lukic som Sana får det förtroende han behöver för att spela sitt spel.

– Jag är honom evigt tacksam – han gav mig chansen på elitnivå. Han trodde stenhårt på mig. Han var hård, men på ett kärleksfullt sätt. Han sa alltid att jag skulle vara mig själv, att jag skulle spela på det jag är bra på.

Var det värdefullt för dig?
– Extremt. Jag var en dribbler som slog ut min spelare. Hans inställning var: misslyckas du tio gånger men lyckas två, så räcker det – för en av de gångerna kan bli ett mål. Han ville att jag skulle göra det jag var bäst på. Jag minns en bortamatch mot Åtvidaberg, han skrek: ”Sanna! I helvete heller! Nästa gång du får bollen och inte utmanar – då tar jag ut dig!” Sån var han. Det där tog jag med mig. Det är vad jag försöker ge vidare till yngre spelare också – var dig själv. Är du dribbler, passningsspelare eller bollvinnare – gör det du är bra på. Försök inte förändra dig bara för att du kommit upp i A-laget.

Men övergången till IFK blev tuffare än väntat.
– I Qviding spelade vi 4-3-3. I IFK var det 4-4-2, vilket betydde mer ansvar i försvarsspelet. Jag var ytter och behövde jobba upp och ner – mer box till box. Det var nyttigt. Jag blev bättre defensivt även om jag inte är känd för det. Jag är mer en direkt spelare som vill avgöra matcher. Men efter ett tag, när jag började leverera, fick jag också vara mig själv fullt ut. Det är så det funkar – levererar du, får du frihet.

“Jag var mer redo för steget från IFK till Ajax än jag var för Qviding till IFK”

Var du beredd på det? Att kompromissa eller tog det emot?
– Ja, klart det tog emot. Jag gick från en tränare som ville att jag skulle utmana varje gång, till att nu behöva välja när. Det var en skillnad, men jag förstod det också. Det är en nivå upp – tappar du bollen centralt, så straffas du. Men det var lärorikt. Även om jag inte brukar tappa bollen så ofta, haha.

Sen kom Ajax. Var du redo för det?
– Jag var mer redo för steget från IFK till Ajax än jag var för Qviding till IFK. Det var ett större kliv att gå från Qviding till IFK – från 300 personer på läktaren till 18 000. Det steget var större än att gå från 18 000 till 65 000.

Minns du när budet från Ajax kom?
– Det var en konstig känsla. Jag var nervös. Ska jag lämna familj och vänner? Jag var van vid livet i Göteborg – spela match, äta pizza med grabbarna i orten. Gå från det till Holland, nytt språk, nya människor – det var både spännande och vemodigt. Men jag var stolt. Det var positivt för både mig och familjen.

Fanns det andra bud?
– Ja, jag var i London och åt middag med en klubb. Fanns skandinaviska alternativ också, men vissa tog min agent bort direkt – han kände mig och visste vad som var bäst. Jag litade på honom. Vissa kontrakt var bättre ekonomiskt, men Ajax var det bästa valet för min utveckling. Jag rekommenderar alla unga spelare att ta chansen om den kommer.

Hur var det att landa i Holland och träffa tränarna som Kluivert och de andra?
– Det var häftigt. Bara att prata med dem, höra hur de sett på mig, hur de scoutat mig – det var speciellt. De hade scoutat mig i över 60 matcher. De visste exakt vad de ville ha. Jag var bra en mot en, bra på att värdera lägen och passade perfekt i deras 4-3-3.

Debuten i Ajax minns han tydligt.
– Jag kom in i paus mot Lasse Schöne, spelade 45 minuter och fick nästan stående ovationer. En av mina bästa matcher. Jag gjorde inget mål, men allt satt. Jag minns hur jag körde uppvärmningen – Don’t Worry med Bob Marley spelades. Den känslan var magisk.

Du hade Frank de Boer som tränare, och du har sagt att hans ögon var speciella?
– Ja, ena ögat var blått, det andra brunt – pupillerna olika. Man såg vinnarskallen i honom. Han var extremt noggrann. Hade vi possession-spel efter match, så var han på oss direkt vid minsta fel. Det utvecklade mig. Dennis Bergkamp, Jaap Stam, och Hennie Spijkerman – det var klass på tränarna. Otrolig miljö för utveckling.

Men sen gick det lite neråt. Vad hände?
– Det blev tuff konkurrens. Jag spelade och vi vann, men sen kom en dansk, Viktor Fischer, yngre än jag. Han gjorde det väldigt bra och fick chansen. Och vi fortsatte vinna, så det fanns inget att säga. Jag blev en inhoppare, sen skadad mot slutet. Det är så det funkar. Tränaren gör val, och om det ger resultat får man acceptera det.

Sana lämnar Ajax och återvänder hem till Malmö. Trots bud från USA, andra lag i Eredivise, Saudi och Danmark, valde han att komma hem.

– Jag skulle bli pappa. Min dåvarande flickvän var gravid och vi ville vara nära familj. Jag ville inte vara egoistisk – som fotbollsspelare blir man lätt det. Hon ville hem, vi kom överens. Malmö var ett bra steg. Våra föräldrar kunde hjälpa till. Det var ett gemensamt beslut, och jag ångrar det inte. Men det handlade inte bara om mig längre. Jag ville att vi båda skulle må bra – inte bara jaga det bästa för mig. Vito (Stavljanin) var nere och hälsade på. Åge (Hareide) hade ringt, Danne (Daniel Andersson) hade ringt – de övertygade mig. De fick mig att se det positiva i det, och det ångrar jag inte idag.

Och därifrån har du alltså IFK-tiden – och den där hörnflaggan. Hur många gånger har du hört den nämnas?
– Uff… än idag lever den med mig. Kastade spjutet, liksom. Men det är ingenting. Alltså, jag minns själva incidenten, det var så mycket ilska i mig då… Men idag ser jag det på ett annat sätt. Det handlade om kärlek. Om att de faktiskt brydde sig. Hade de inte gjort det hade de skitit i mig, liksom. Så jag väljer att se det så. Det var länge sen nu, och jag har lagt det bakom mig.

När du sen kom tillbaka till IFK – hur togs du emot?
– Väldigt positivt, faktiskt. Inget negativt alls. Jag träffade fansen, och det har bara varit bra. Än idag känner jag en positiv aura från de fansen jag spelat inför.

Var det svårt att alternera mellan klubbarna? Från IFK till Häcken, och nu till ÖIS?
– Själva situationen blev som den blev. Men som jag sa tidigare – om det var menat att bli så, då blev det så. För mig handlar det alltid om det som sker där ute, mellan linjerna. Jag älskar att spela fotboll. Man får göra det bästa av situationen – och jag tar de chanser jag får, för jag älskar spelet.

När du nu landade i Öis efter Häcken – du nämnde att Häcken ville ha kvar dig i en annan roll, men du ville vidare. Vad handlade det om?
– Att jag älskar att spela, helt enkelt. En av mina bästa vänner, Dyrestam, skulle skriva på här – och då kände jag: jag vill också vara här. Det är något fint på gång i Öis. Vi kom femma förra året, och jag vill vara med på den resan. Drömmen är ju såklart att ta Öis upp till Allsvenskan igen. Det hade varit en dröm för mig.

Har du kontakt med andra klubbar kring framtiden?
– Nej, faktiskt inte just nu. Jag fokuserar på fotbollen. Jag känner mig frisk, fräsch – så det är bara att köra på.

Efter lördagens 3-0 vinst mot Örebro i den fjärde omgången av Superettan står Öis som obesegrade serieledare. Det är klubbens bästa start sedan 2019. Målsättningen för säsongen är tydlig.

– Målet är att bli bättre än förra året. I år ska vi gå in för att vinna varje match.

Vilka ser du som era största konkurrenter i år?
– Det är många. Det här är lite som Championship – det kan svänga snabbt. Vi låg sist och slutade femma förra året. Det säger en del. Men jag skulle säga Västerås, Kalmar – de har bra förutsättningar.

Tobias, jag ser att du börjar spritta lite – du ska till träningen?

– Ja, jag tror de väntar på mig nu faktiskt!

Vad känner du när du springer ut där?
– Att jag får köra ännu ett pass. Och dessutom på gräs och solen lyser. Jag är tacksam.

Så vi får se dig kvar i ÖIS ett tag till?
– Jajamensan. Det finns inget annat.

Se hela tv-intervjun på FotbollDirekts Youtube-kanal FanTV.