SM-guld med Bajen 2001 – nu går han i pension

Sören Cratz, som vann SM-guld med Hammarby 2001, har nu bestämt sig för att gå i pension. 64-åringen känner sig färdig med fotbollen.
– Jag har levt i 35 år med en kalender fylld av träningar och matcher. Det får räcka, säger han till NT.se.

Just nu tränar Sören Cratz Sylvia i division 1, han kommer fortsätta i Sylvia och P94-landslagets EM-kval i juni innan han lägger av 1 juli.
– Att få sätta punkt i den blågula landslagsoverallen känns riktigt bra. Det kan inte bli så mycket bättre. Jag har funderat länge på först om och lite senare när jag skulle sluta… Jag fyller ju 65 i slutet av september. Det har inte varit ett alldeles enkelt val, men nu blir det så här. Jag slutar med allt den 1 juli. Min hustru Gun-Britt slutade jobba förra året så vi får mer tid nu.

Minnet av Sören Cratz lär dock aldrig försvinna. På Hammarby och Djurgårdens nya arena, Tele2 Arena, kommer Sören Cratz att ge namn till en av läktarna.
– Jag känner, förstås, en stolthet över det, säger Sören.

Han lär för evigt finnas kvar i minnet bland alla hammarbyare som med glädje minns tillbaka på året 2001 då den envise östgöten ledde Bajen till klubbens första SM-guld. Vad han ska göra nu är dock inte klart.
– Jag vet faktiskt inte. Jag gick direkt från spelare till tränare och har alltid levt i fotbollen. Den är min hobby, mitt liv och mitt yrke. Jag har aldrig haft något annat jobb. Man ska aldrig säga aldrig i den här branschen, men just nu är det så, säger Sören.

Den längsta tiden av sin tränarkarriär har Cratz dock tillbringat i Norrköping.
– Jag träffade en herre häromdagen, som kom fram och tackade mig. Jag trodde, förstås, han menade guldet, men när han sa ”för allt du gjort för IFK Norrköping” höll jag på att svimma. Det kändes väldigt, väldigt roligt.

Sedan 1977 har Sören domderat i olika omklädningsrum. Förutom Norrköping och Hammarby har han även tränat Trelleborg, Helsingborg, Degerfors och Mjällby. Det han kommer sakna mest är lagkänslan.
– Snacket i omklädningsrummet, spänningen inför och under en match och känslan av att dela både glädje och besvikelse efteråt. Jag får försöka göra något vettigt av min tid istället, men men vad? Jag har ju ingen hobby.