KRÖNIKA: Då var då, nu är nu – men det är inte skitenkelt

Hur rider man vidare på vågen efter en kvalbragd mot en världsnation?

Svaret är väl att det inte är skitenkelt.

Och historien visar att jublet hastigt kan fastna i halsen.

Omedelbart efter den starka 2-1-segern över Spanien på Friends i torsdags så började man (jag också) att jämföra med tidigare svenska supermatcher i VM- och EM-kval.

I hyfsat modern tid, för min del.

Lätt är det då att dra kortet från EM-kvalet 2006, när Lars Lagerbäcks Sverige – utan en landslagsnobbande Zlatan Ibrahimovic – försvarade och kontrade sönder Spanien och vann med 2-0. Minns Tobias Linderoths räddning på mållinjen i slutminuterna, som följdes av en snabb blågul omställning, Marcus Allbäcks mytomspunna dragning på Carles Puyol och det förlösande 2-0-målet på ett exploderande Råsunda.

Det ger mig fortfarande rysningar.

Och ännu närmare i minnet finns ju Sebastian Larssons galna rusning mot Hugo Lloris, vilken resulterade i att den franske målvakten slarvigt spelade bollen till Ola Toivonen - som i sin tur lobbade in 2-1 i öppet mål från parkeringsplatsen utanför Friends arena.

Det var den 9 juni 2017, och den sensationella segern mot Frankrikes alla världsstjärnor öppnade upp för en relativt enkel svensk väg till VM i Ryssland följande sommar.

Men redan i nästa kvalmatch i augusti samma år så bromsades den mysiga turen upp på ett (nästan) lika oväntat som brutalt sätt.

I en svag och rörig tillställning med dåligt försvar och missade målchanser så förlorade Sverige mot Bulgarien med 3-2. Förbundskapten Janne Andersson var “extremt besviken” över prestationen, och de svenska spelarna menade att de gett bort matchen.

Nu ska det sägas att det inte hunnit gå någon månad mellan Spanien-bragden förra veckan och det Grekland som väntar i Aten i morgon, men jag tror att just prestationen handlar mer om den mentala biten snarare än tiden mellan matcherna.

“Då var då, och nu är nu”, är Janne Anderssons paradcitat, och det är ju kanon så länge man lär sig av det som var då.

Och jag tycker ofta att förbundskapten Andersson är kanon.

Jag har därför oerhört svårt att se en upprepning av debaclet i Sofia för fyra år sedan, som gjorde att Sveriges tvingades igenom två nya bragdmatcher (play off) mot Italien för att nå VM och senare även en kvartsfinal i detta mästerskap. 

Varje match lever sitt eget liv (som bland annat Patrick Ekwall påminde om i en krönika under måndagen) och det är för mycket som står på spel för att man inte ska dra nytta av erfarenheten i Sofia.

Och kommer Sverige upp i rätt mental nivå så ska varken grekiska fembackslinjer eller medlhavshetta kunna stoppa Alexander Isak, Dejan Kulusevski, Emil Forsberg & co.

För en seger i Aten och den röda mattan mot VM i Qatar 2022 är redo att rullas ut.

Hur det gick för Sverige i kvalmatchen efter den fina 2-0-segern mot Spanien 2006?

Minns att resan gick till Reykjavik och vi journalister skulle (för en gångs skull) resa tillsammans med landslaget. Minns också att jag fick en plats långt fram i planet, precis tillräckligt långt fram för att hamna på sista raden i business class tillsammans med alla blågula ledare och spelare.

Sekunderna innan vi lyfte kom dock en beslutsam flygvärdinna fram och helt sonika flyttade på lyxskynket en rad framåt.

Bittert.

Inte heller matchen blev enkel.

Island tog ledningen tidigt, innan Kim Källström kvitterade med en mäktig frispark från långt håll. Och till slut var det Christian Wilhelmsson som fixade alla tre poäng med sitt 1-2-mål efter en timmes spel, samtidigt som vinden visslade och det isländska höstregnet stack som nubb i ansikte på oss.

Som sagt.

Då var då, nu är nu.