Med sju omgångar kvar av The Championship så är det nu hög tid för alla Premier League-intresserade att vända blickarna nedåt för att urskilja vad som är på väg uppåt.

PLDirekt inleder för andra året i rad sin bevakning av toppstriden i Englands näst högsta serie: The Championship. Peter A Linhem guidar oss igenom vilka lag som kämpar om direktplatserna till nästa säsongs Premier League, och vilka som kommer att spela det nervdallrande kvalspelet, med crescendo i play off-finalen på Wembley den 24 maj.

Leicester are Premier League?
Det finns en tradition bland fansen till uppflyttningsklara lag och spelarna själva att sjunga “We are Premier League”. Delvis låter det lite som att det saknas ord eller är en ofullständig mening, delvis skulle man kunna tänka sig att fansen tar ett ställningstagande för att de, och inte ägare eller SKY, är det viktigaste. Det enkla svaret är dock att de helt enkelt har nått PL och “We Are Premier League” är för firande supportrar samma sak som “Vi har tagit studenten” med väldigt liknande alkoholhalt och eufori som varar tills man ska till Old Trafford/Arbetsförmedling.

Rubriken är vinklad som en fråga men i nuläget är det närmare faktum att Leicester spelar Premier League fotboll nästa säsong. I helgen slog man tvåan i tabellen Burnley med 2-0 och ligger därmed 15 poäng före QPR med sju omgångar kvar samtidigt som de har en hängmatch i veckan mot Wigan. Oavsett resultat mot Wigan innebär det att Leicester med en seger kan vinna uppflyttning nästa helg; även om man fortfarande kan tappa ligatiteln.

Varför Leicester? The Nigel Pearson Story
I Leicesters fall skulle den lata analysen fokusera på att Leicester ägs av en väldigt rik thailändare som spenderat en del pengar, och hans företag – King Power – är både deras tröj- och arena-sponsor vilket man bara kan hoppas klarar av fair play-kriterier utifrån att avtalen bedöms vara marknadsmässiga.

Problemet med en sådan analys är att Leicester spenderade mycket pengar enbart säsongen 11/12 då man med Sven-Göran Eriksson som manager spenderade stort på Jermaine Beckford, Matthew Mills, Kasper Schmeichel, David Nugent, Neil Danns och Paul Konchesky bland andra. Totalt uppgick det till över £10M. Men Svennis misslyckades och hans ersättare blev Nigel Pearson. Pearson är en man som det skulle kunna skrivas en hel bok om då hans förhållandevis anonyma tränarkarriär har nått närmast Forrest Gump-iska nivåer av osannolika händelser runt om kring honom.

I hans första managerjobb räddade han osannolikt Carlisle från nerflyttning tack vare det legendariska målvaktsmålet av inlånade Jimmy Glass; Tillhörde tränarstaben i Stoke kring millennieskiftet då Stoke ägdes av fotbollens yngsta ägare Gunnar Gislason som sparkade sin landsman Gudjon Thordarson trots uppflyttning och sparkade även Tony Pulis under hans första sejour i klubben; Assisterande manager till Bryan Robson i West Bromwich säsongen 04/05 då man lyckades med “The Great Escape” – undvek nerflyttning trots att man låg sist efter halva säsongen; Var tillfällig manager i WBA och i Newcastle både före och efter Sam Allardyce’s tid i klubben och även tillfällig förbundskapten för engelska U-21 landslaget när de invigde nya Wembley; Räddade Southampton från nerflyttning till L1 på bekostnad av Leicester.

Det ledde till att Leicester värvade honom för att ta sig ur L1 och det gjorde man som mästare direkt den första säsongen (08/09) med rekordmånga poäng (96), rekordmånga vinster (27), rekordlågt antal förluster och Matty Fryatts 32 mål var fler än någon annan Leicester anfallare sedan 50-talet. När han gick till Leicester anställde han också en gammal bekant i Craig Shakespeare, antagligen för att belysa sin dramatiska historia, och Shakespeare har sedan dess varit hans ständiga följeslagare.

Nästa säsong i The Championship fortsatte framgångarna och man slutade på femteplats men åkte ut direkt i playoff-semin mot Cardiff efter straffläggning (där Yann Kermogant hade huvudrollen). Efter säsongen rådde det stor osäkerhet inom klubben då ägaren Milan Mandaric var misstänkt för skattefusk och ett Thailändskt konsortium ville köpa klubben. Utan att prata med Pearson inleddes de förhandlingarna och i playoff-spelet var Swanseas-managern Paulo Sousa inbjuden som Mandarics gäst.

Då Hull kontaktade Leicester om Nigel Pearson var de väldigt villiga att släppa honom och Pearson gick till Hull något motvilligt (Pearson förklarar situationen) och nästa vecka avgick Sousa från Swansea för att ta över Leicester.

Pearsons säsong i Hull kan framstå mest som en dramatisk paus eller som tiden då Pearson likt Rocky spenderade på att träna upp sig för att kunna utkräva revansch. Vilket inte är fel i sig men i Hull fick han ordning på laget efter nerflyttningen och la grunden för det Hull som Steve Bruce tog till Premier League. Det var även där han något oväntat började få god kontakt med Manchester United och köpte/lånade in ett helt gäng av deras reserver, vilket är signifikativt då han i dagens Leicester har tre gamla Man Utd-reserver i startelvan.

När Pearson återvände hade Svennis lyckats ta en imponerande sjundeplats första säsongen efter att ha ersatt Sousa, men därefter värvat alla tidigare nämnda spelare och inlett säsongen uselt. Och Leicester tog då ett imponerande beslut att återanställa Pearson som visade sig väldigt villig att återvända i hopp om att fullborda resan från L1 till PL. * Några av Pearsons första aktioner tillbaka i Leicester var att värva Nottingham Forests kapten Wes Morgan och Danny Drinkwater från Man Utd. Säsongen avslutade man på en lovande niondeplats.

Inför nästa säsong (12/13) framstod det som troligt att man då skulle spendera mycket pengar igen men istället värvade man bara ett par Man Utd-reserver – Matty James & Ritchie De Laet, en mullig fransk ytter från Guingamp – Anthony Knockaert och en amatörlagsskyttekung, Jamie Vardy – vilka alla visade sig bli viktiga spelare för Leicester. Man började säsongen väldigt bra och såg ut att vara så gott som klara för uppflyttning men tappade formen och tog en playoffplats i sista omgången tack vare ett avgörande mål på övertid av Knockaert. I semin mot Watford såg Knockaert ut att återigen bli hjälte då han något billigt vann en straff i slutet av matchen, men han missade straffen och Watford följde upp straffmissen med att göra mål direkt på följande kontring.

Det var den andra gången som Leicester med Pearson som manager förlorade en playoff-semifinal tack vare en straffmiss av en fransman. Ett sammanträffande alldeles för osannolikt att ha med ifall det skulle göras en film baserat på Pearson.

Leicester på planen
Pearson är Leicesters “Narrative” men det känns för svepande att inte prata om det verkligen väsentliga – spelet. Som lag skulle man faktiskt kunna likna dem med Manchester City, trots mina invändningar mot att Leicesters framgång kommer från deras stora plånbok. Men Pearson har likt Pellegrini använt sig av vad man skulle kunna kalla en “Neoklassisk 4-4-2” om man vore smått pretentiös. Två anfallare som verkligen är anfallare och som spelar ihop som ett klassiska radarpar och som kompletterar varandra utan att vara varken helt olika eller helt lika. David Nugent är den mer rutinerade och mer kompletta anfallaren. Han är nu en bättre spelare än när han slog igenom och vann sin plats i Francis Jeffers-klubben (1 landskamp, 1 mål). 18 mål och 11 assist har han stått för i år. Mindre rutinerad på denna nivån men nästan jämngammal är Jamie Vardy, som är ett farligt hot i djupled olikt Nugent, som är mer mötande, och Vardy har gjort 16 ligamål denna säsongen.

Mittfält är kanske det som mest påminner en del om Man City. På kanterna spelar man gärna en renodlad ytter och på andra sidan en playmaker som gärna rör sig inåt i planen. Lloyd Dyer som var Pearsons blott andra värvning 2008 är motsvarigheten till Jesus Navas och Knockaert är Leicesters David Silva. Dyer på flera sätt en klassisk ytter men är mer kraftfull på ett John Barnes-sätt än han är en tunnis likt Navas. Knockaert är liten, kreativ och nästan alla mål han gör är drömmål (30-metersskott och Skorpion-klack i samma match).

Centralt har man ett kompakt innermittfält. Danny Drinkwater och Matty James är inte lika skräckinjagande som Yaya och Fernandinho men likt dem är det två box-to-box spelare. Mer 80-tal med två som kan göra det mesta inne i maskinrummet snarare än en defensiv specialist och en offensiv kreatör. Drinkwater, nominerad till ligans bästa spelare, slår fler passningar, gjort fler mål och är mest utmärkande men James har lika många tacklingar+brytningar och har både fler assist och “nyckelpassningar”(Leicester statistik från WhoScored.com). De är nästan lika gamla, båda är Man Utd-produkter och deras samspel verkligen så lysande.

I försvaret finns Kasper Schmeichel som man värvade från Leeds och han har fortsatt leva upp till epitetet som en av divisionens främsta målvakter. Lysande linjemålvakt som dock har mognat sedan han var yngre, fladdrig och med kort stubin. Likt sin far kan han också göra mål när det krävs (Schmeichels mål mot Yeovil tilldömt Chris Wood).

Likt Schmeichel är också Konchesky kvar sedan Svennis-tiden och han är den mediokra men inte dåliga vänsterback han alltid varit. På senare tid har han petats av Jeffrey Schlupp, anfallare från början men skolats om till en bra offensiv vänsterback.

Wes Morgan är kapten och den Sol Campbell-typ han alltid varit och det ska bli kul att få se honom i PL. Bredvid honom började unga talangen Liam Moore väldigt starkt med sitt mogna spel och imponerande fysik men på senare tid har erfarna Marcin Wasilewski tagit över, men ska Leicester spela i PL lär Moore behöva återfinna formen eller så behöver man mer rörliga försvarare. Ritchie De Laet har varit en väldigt bra habil högerback och även bidragit med mål och assist.

Utanför startelvan har man en ganska bra bänk. Förutom Moore för tillfället är eviga talangen Chris Wood en stundtals produktiv målskytt; Andy King är mittfältsalternativet när de behöver en mer offensiv innermittfältare; Riyad Mahrez värvades under säsongen och är en spännande ytter/anfallare som imponerat det lilla han spelat; Kevin Phillips är 40 år men ändå fått lite speltid; Gary Taylor-Fletcher och Dean Hammond värvades in för sin rutin men har bara bidragit med sporadiska inhopp.

Det är Leicester. Det är svårt att förutsäga hur de kommer klara sig i Premier League men de har en bra defensiv organisation även om de kan behöva en ny mittback och övriga laget ser starkt ut även om det saknas en del rutin.

———-

Övriga topplag
Trots Burnleys förlust mot Leicester ligger de hela nio poäng före QPR på tredje plats då QPR bara fick 1-1 mot Blackpool som varit ligans sämsta lag sedan årsskiftet. Derby vann övertygande 3-0 mot Charlton och ser säkra och väldigt målfarliga ut inför playoff-spelet.

Wigan, som har varit vårens succélag i Championship och i FA-cupen under Uwe Rösler, spelade bara lika mot Bolton men har fem poäng och en match mindre spelad än lagen närmast under strecket. Nottingham Forest såg självklara ut för en playoffplats men tappade formen och valde hastigt att sparka Billy Davies och utan ersättare är man nio raka matcher utan vinst men fortfarande bara två poäng från playoffplats. Sägs förhandla med Stuart Pearce som ny manager.

På den sista playoffplatsen ligger Reading som i det tysta haft en bra säsong. Nigel Adkins är en bra manager och Adam Le Fondre gör mål. Ytterligare utmanarna bakom Forest är Mick McCarthys Ipswich som gjort en bra vår och Brighton som ständigt är med däruppe men har förlorat tre raka matcher nu i mars. De jagas närmast bakom av nyuppflyttade Bournemouth som sett väldigt bra ut efter deras väldigt tunga säsongsinledning.

Topp 10 (omgång 39 av 46)
1.  Leicester          38 | 26 –  7  – 5  | 72-35 | 85
2.  Burnley            39 | 22 – 13  – 4 | 64-33 | 79
———-
3.  QPR                  39 | 20 – 10 –  9  | 48-33 | 70
4.  Derby               39 | 20 –  9  – 10 | 69-45 | 69
5.  Wigan              38 | 18 –  9  – 11 | 51-37 | 63
6.  Reading           39 | 16 – 12 – 11 | 60-46 | 60
———-
7.  Nottingham     39 | 14 – 16 –  9  | 56-48 | 58
8.  Ipswich            39 | 15 – 13 – 11 | 51-44 | 58
9.  Brighton          38 | 15 – 11 – 12 | 39-33 | 56
10.Bournemouth 39 | 15 – 10 – 14 | 53-55 | 55

/ Peter A Linhem