FD Hemma hos Kurre Hamrin: ”AIK är egentligen allt för mig”
FLORENS. Kurre Hamrin ligger åtta i Serie A:s skytteliga – genom alla tider. Framför namn som Giuseppe Signori, Alessandro Del Piero och Gabriel Batistuta. FotbollDirekts Mårthen Bergman åkte till Florens för att hälsa på hemma hos Kurre och Marianne Hamrin för att dricka prosecco, klappa sköldpaddor och prata om AIK.
– För mig är AIK egentligen allt, säger Kurre i en lång intervju.
– Välkommen! Vad kul att du ville komma. Dricker du Prosecco?
Kurre Hamrins fru sedan Gud vet hur länge, Marianne, frågar en fråga som jag har lust att svara ”har påven en lustig mössa?” på.
Hon är en tvärhand hög och så trevlig och genomvänlig att man bara vill krama henne. Jag är hemma hos herr och fru Hamrin tio minuters taxiresa från Florens centrala delar. De bjuder på en trerätters med “Prosciutto e melone”, panerat kalvkött med spenat och parmeggiano samt en purfärsk Gorgonzola till dessert. Allt ackompanjerat av Prosecco och rödvin. Inte för att det behövs poängteras, men det här är en av de trevligaste intervjuer jag någonsin gjort, innan den ens börjat.
Marianne frågar när mitt tåg till Rom går och trots att jag har cirka tre timmar på mig blir hon lite stressad av att det ska bli ont om tid eftersom att Kurre har tagit fram en bunt med posters på legendariska Fiorentina-spelare.
– De kommer med tidningen här, La Nazione, i morgon är det på mig, berättar han samtidigt som han visar vilka tiotal som varit med hittills. Batistuta, Rui Costa, Di Livio och några svartvita där mina brister inom fotbollshistoria avslöjas.
Kurre under VM 1958.
Jag påpekar att det ju var lite synd att jag kom på besök en dag för tidigt.
– Jag kan posta en till dig, jag har beställt tio stycken, säger Kurre då och skrattar. Eller så får du komma och hälsa på när vi är i Sverige.
Kurre och Marianne åker nämligen till deras landställe i Åkersberga, där deras ena dotter också bor, under somrarna. Väl hemma träffar de släkt och vänner (deras andra dotter bor på Lidingö), njuter av den svenska sommaren och – går och tittar på AIK.
– Vad AIK är för mig? Ja du, för mig är det allting egentligen. När vi kommer upp till Stockholm på sommaren så går jag bara upp till AIK och sen får vi biljetter och parkeringsplats under arenan och vi har alla fördelar. Sen har jag kommit upp i en ålder där jag inte kan gå så långt så att parkera en bil flera kilometer och sen gå fungerar inte, så det är skönt att jag har AIK som hjälp då. De ställer upp på alla sätt vad det gäller allting, säger Kurre.
Han spelade i AIK 1952-55 och gjorde 54 mål på 62 matcher och han är den senaste AIK-spelaren att vinna den allsvenska skytteligan då han säsongen 1954/55 gjorde 22 mål på lika många matcher.
– AIK har betytt allt för min fotbollskarriär. Där formades jag till den spelaren jag blev.
Han spelade i Huvudsta IS och Råsunda IS innan han hamnade i AIK. Laget han alltid hade hejat på.
– Ja, det gjorde jag från början! Jag var en av de där pojkarna på sex, sju, åtta år, som gick ner till Råsunda stadion och frågade ”får jag gå in med farbror?” så tryckte vi ihop oss och gick in bredvid någon vuxen och sen sprang vi och ställde oss på läktaren. Det var alltid på Råsunda syd, för det var åt det hållet jag bodde. Jag bodde ju bara 700 meter därifrån, på Rudsjögatan.
Hur mycket ser du AIK i dag?
– Jag ser dem inte så mycket men så ofta vi är i Stockholm och de spelar en seriematch så… nu vill jag inte säga Råsunda för då gråter man ju nästan…
Marianne kommer in i rummet.
– Mm, ja, uscha mig. Där tycker jag inte om att åka förbi. Man gråter faktiskt nästan. Det gör man.
Saknar du Råsunda?
– Nej, jag gör det inte, säger Kurre. Jag tycker det är bättre organiserat och så nu. Råsunda var som stadion här i Florens.
Marianne tittar lite tveksamt på Kurre.
– Naaae, det tycker inte jag.
Marianne med en av parets tre sköldpaddor. Den äldsta har de haft i 50 år.
Hon dukar upp parmaskinkan med meloner.
Kurre häller upp vinet och Marianne uppmanar honom att inte “skvalpa”.
– Det är besvärligt att ha en gammal gubbe må du tro, säger hon och ler.
– Det är besvärligt att ha en gammal gumma som tjatar på en också, säger Kurre och pekar på iPhonen som jag spelar in med.
– Bara så du vet så hamnar allting på den här, säger han och Marianne flinar och går ut i köket.
Kurre hemma Florens 1995.
Läser du om AIK?
– Vi följer lite grann. Jag ser i tidningarna ibland att AIK spelar, jag har ju ingen sån spellista men… när jag ser det så springer Marianne och sätter på Aftonbladet på ”dumburken” (datorn) som jag kallar den för. Sen går hon dit och sitter och tittar innan hon springer till mig där jag sitter och tittar på TV. För man får ju bara titta på en sida där det står AIK 1-0, eller nåt sånt. Det tycker jag inte om.
I januari 2000 blev Kurt Hamrin av AIK:s hemsidas läsare framröstad till “1900-talets AIK-legendar”. Han berättar att han blev både glad och förvånad över att folk inte glömt bort honom.
– Det är som i går. Jag går på en bar här bredvid och i går kom det in en äldre herre och han började med att säga att ”det var tider då du spelade fotboll”. Och sen tyckte han att det var roligt att träffa mig, hälsa på mig och kunna prata ett ögonblick. Det tycker jag är fantastiskt när det kommer in folk som är 60-70 år och börjar prata, att hans pappa hade sett mig spela och sånt. Sådana saker är väldigt roliga.
Händer det ofta att folk stannar dig på stan här?
– Nej, nej. De är lite försiktiga och håller avståndet. De kanske säger hej men inte mer.
Hur känd är du här i Florens?
– De kommer inte fram för att stoppa en, det gör de inte. Men däremot hör man ju i bakgrunden att ”där är Hamrin”. Det hör man ibland, men när jag är så gammal som jag är får jag väl acceptera att det inte är oftare, säger han och ler.
När du går på match i Florens, stoppar supportrar dig?
– Ja då, de hälsar och så.
Var är det mest, Italien eller Sverige?
– Det kanske är mest kring AIK faktiskt.
Känner du att du fått uppskattning?
– Jag får uppskattning än i dag. Det kan komma fram folk när jag går på Friends och tittar på match och säga att de kommer ihåg mig. Men det är ju de som är 65-70… där ligger ju gränsen. Annars vet inte folk vet jag är. Det är barnbarnen kanske, men inte annars.
Kurre med Stefan Schwarz i Florens 1995.
Marianne bryter in.
– I morgon har jag en annan kille ifrån Rom här på lunch. Han är en supporter till Kurre. När jag sa att han kunde få träffa honom så blev han alldeles till sig och började gråta i telefonen.
– Ja, det är fint, säger Kurre.
Jag förstår att det är svårt att kolla på AIK. Men tittar du mycket på Serie A?
– Ja, hela söndagarna sitter jag och tittar på olika matcher och hoppar från den ena till den andra. Men förra året var jag hemskt lite på fotboll egentligen. Jag hade svårigheter att gå då jag hade besvär med höften. Jag började halta mer och mer och så blev det operation och jag satte in en protes i höger höft.
Marianne har hämtat kalendern.
– 31 januari… “Kurre fast hemma, kan ej gå”.
Kurre:
– Jag satt i rullstol och hade enorma problem. Förut gick vi på alla matcher. Senast jag träffade presidenten frågade han varför jag hade kommit så lite i år. ”Nästa år ska jag komma oftare”, lovade jag. Jag har ju sådan tur att jag behöver bara bestämma med sekreteraren så ligger det två biljetter där till mig.
Hur skulle du beskriva fotbollspassionen i Sverige kontra Italien?
– Det finns egentligen bara ett lag, eller två lag, som har riktiga supportrar i Sverige. Det är AIK och Djurgården. Eller ja, Hammarby också, säger Kurre.
– Malmö då? flikar Marianne in.
– Malmö är så fina i kanten. De vinner ju allting. Det är som Juventus här i Italien. Så om de kommer tvåa ett år så är det ingenting, säger Kurre.
Vilken klubb i Italien är mest AIK tycker du?
– Det var en miljon euro-frågan.
– Milan? De kan väl få vara med? frågar Marianne och öppnar för en diskussion som uteblir och Kurre och byter ämne.
– Hur gammal är du? frågar han.
29.
– Rena barnet, säger han och berättar att deras äldsta av sex barnbarn är 40 år.
Kurre med Fotbollskanalens hederspris 2011.
När började du drömma om att bli fotbollsproffs?
– Det var den dagen Arne Selmosson skrev kontrakt med Udinese. Då sa jag till Marianne att ”tänk det vore drömmen om du och jag kunde flytta till Italien”. Det var inte mer än ett par år senare som förfrågan från Juventus kom. När jag skrev på det kontraktet gick drömmen i uppfyllelse.
Var det givet att bosätta sig här efter karriären?
– Det var det inte. Men Gunnar Gren sa det, när han slutade och flyttade till Sverige: ”Kurre, flytta aldrig tillbaka till Sverige efter att ha bott så många år i Italien. Det är ett mycket svårare liv i Sverige och det är så kallt på vintern.” Han sa att ”Om jag fick ändra mitt liv skulle jag aldrig flytta tillbaka till Sverige. Mest för väder, vind och livet.” Sen pratade jag med Gunnar Nordahl och han sa samma sak. Så då började jag tänka om jag inte ska bli kvar här nere. Så då sa jag och Marianne det att vi bestämmer i det här ögonblicket att vi försöker vara kvar så länge vi kan. Det ville barnen också och nu har jag en dotter, Susanne, som bor i Åkersberga, sen har vi en annan dotter som bor på Lidingö. Och sen en son och en dotter som bor här i Italien.
Jag förstår att du saknar dina barn och barnbarn. Men finns det något annat du saknar med Sverige?
– Egentligen inte. Det skulle vara svårt att flytta upp. Vi har bott här i 60 år.
Hur mycket känner du dig svensk kontra italienare?
– Jag känner mig svensk. Men jag gillar livsstilen här. Först och främst vädret.
Har du varit pysslat något med fotboll efter att du slutade spela?
– Jag försökte bli tränare men sen tyckte jag inte att… det var ingenting för mig egentligen. Då bestämde jag mig för att börja jobba, vi hade en go vän som kom ner hit just i det ögonblicket, Tommy Arvidsson, han kom hit till Florens och jobbade för en firma i Svedala. Det var i slutet av 70-talet.
Marianne rättar.
– Nej, 71 slutade du, säger hon.
Kurre ser förvånad ut.
– Men, mamma lilla, 71?
Marianne:
– 71 slutade du i Napoli.
Kurre:
– 81 då?
Marianne:
– Ja, då vet jag inte vad du gjorde. Men fotbollen slutade du med…
Kurre:
– 79.
Marianne:
– Nej, 71. Du kom till Milan 67 och spelade där till 69 och sen Napoli 71.
Marianne har rätt, år för år. Hon har minst sagt stenkoll på sin kärestas karriär.
Vad gjorde du direkt efter karriären?
– Spelade fotboll… ute på gatorna, säger Marianne och ler.
– Jag hade redan öppnat ett försäkringsagentur här i Florens ett par år innan, säger Kurre och fortsätter:
– När jag slutade spela tyckte jag det var så skönt att veta vad jag skulle göra på morgonen. De killarna som slutar nu kan ju inte veta vad de ska göra den morgonen de vaknar efter karriären. Jag öppnade agenturen fyra år tidigare och så kunde jag gå till kontoret dagen efter jag slutade.
Tjänade du bra?
– Nej, jag tjänade ingenting knappt. Men det var fantastiska pengar på den tiden.
Vad hade du i lön?
– Nej, det kommer inte jag ihåg. Jag tänker inte på det. Och så var det ju lire och så på den tiden… så man måste ju nästan ha en bankman här bredvid för att räkna ut det. Men jag har alltid sagt det, vi tjänade bra. Och kastade man inte bort det kunde man leva på det om man hade en lång karriär. Det blir en slant då och en slant då, och det växer ju så…
Kurre duckar frågan på ett skickligt sätt och vi återgår till att prata om tränarkarriären, samtidigt som Marianne placerar en gorgonzolaost modell större och tre knivar på bordet.
Kurre och Mazzola 2012.
När du fick Fotbollskanalens hederspris sa att du var lite förvånad över det för att du inte gjort så mycket för fotbollen efter karriären. Du sa nu att du funderat på att bli tränare men inte blev det. Har du valt bort att jobba med fotboll?
– Ja, absolut.
Varför då?
– Jag var tränare i ett division 3-lag, Vercelli. Jag var arbetslös här nere och jag tränade med Nisse Liedholms gubbar på den tiden i Fiorentina. Sen fick jag ett erbjudande om att bli tränare i Vercelli.
Marianne:
– Det var väl igenom…
Kurre:
– Piromano, ja.
Marianne: Förresten lever Piromano?
– Nej, han är borta. Han också.
Marianne vänder sig mot mig.
– I vår ålder så, då börjar de att lämna. Uscha.
Kurre leder in oss på rätt spår igen.
– Samtidigt fick jag ett erbjudande av Nisse (Liedholm) att vara med och spela. ”Vi kanske behöver en högerytter” sa han. Sen köpte de Mazzola.
– Mazzola secondo? Ja, det var väl ingenting att ha, avbryter Marianne igen.
– Nej det tyckte inte jag heller, säger Kurre.
– Pappan vet jag inte hur duktig han var, säger Marianne.
– Han var jätteduktig pappan. Även stora sonen var duktig men den andra spelade bara för att storebror spelade, säger Kurre innan han fortsätter:
– Då bestämde jag mig för att åka härifrån till Vercelli. Sen tog det tre månader och en morgon fick jag besked att “du är inte tränare här längre”. När jag kom dit låg de sist och när jag åkte därifrån låg vi trea från botten, tre lag åkte ur, men det var ju inte sist i alla fall.
– Berätta varför, beordrar Marianne.
Kurre ignorerar.
– Under tiden som vi spelade hade vi fått fyra straffar, och missat allihopa. Då ringde jag hem till Marianne och sa ”Nu har jag fått sparken, från och med nu så vill inte jag ha tränarjobb. Jag vill inte vakna en morgon av att någon ringer och säger att ‘du inte får komma hit igen’”. Även om jag hade betalt hela året ut, men det är inte frågan om det. Det är något personligt, det är något som ligger inne i skallen på mig. Att jag inte accepterar att andra människor säger sådant.
Marianne tar saken i egna händer.
– Men anledningen då! Kurre bodde ju på ett hotell där vissa spelare bodde också. Då satt Kurre och åt med dem och umgicks med dem på hotellet.
Kurre:
– Ja, vi skrattade och hade roligt.
Marianne:
– Och det sa de var anledningen till sparken. Att han var för social med dem.
Har du någon gång varit nära att jobba inom fotbollen igen?
– Aldrig, aldrig. Sen började jag jobba ordentligt. Vi jobbade med Ikea, KF och allting och åkte fram och tillbaka till Sverige.
Marianne:
– Ordentligt?
Kurre:
– Jag åkte fram och tillbaka till Sverige. Jag tyckte det var roligt, och vi tjänade en slant också ibland.
Kurre och Marianne utanför huset i Florens.
Hur nöjd är du med din karriär?
– Jag kan inte klaga på någonting egentligen. Det enda sådär med min karriär är att italienska fotbollsförbundet bestämde att lagen bara fick spela med två utlänningar, hade jag fått spela med Charles (John Charles) och Sivori (Omar Sivori) i Juventus så kanske Juventus redan på den tiden vunnit tre-fyra år i rad. För det anfallet som hade varit då skulle varit svårt att stoppa. Vad va frågan förresten?
Om du är nöjd med din karriär?
– Jag ser tillbaka på den med oerhört mycket glädje. Det jag har vunnit som fotbollsspelare det kan man väl säga är… åtminstone, jag vet inte egentligen vilken som… jo det är klart vi kan prata om Messi och så. Men varken Charles eller Sivori har ju vunnit så mycket som jag har vunnit, så att säga. Först har jag vunnit cupmästarcupen 60, final 61 som vi förlorade mot Atletico Madrid, jag har vunnit italienska cupen två gånger. Det året vi vann cupmästarcupen hade jag bjudit ner pappa och mamma till Rotterdam. När vi hade vunnit den sa jag att ”kommer vi till final nästa gång så bjuder jag in er”. Då blev de ju inbjudna, för vi vann ju Europacupen nästa år, allt gick bara på spår nästan.
Vi måste prata lite om Zlatan också. Tycker du att han är Sveriges bästa genom alla tider?
Lång tystnad.
– Resultatmässigt, säkert. Alla titlar han har vunnit. Sen Champions, det är en annan grej. Det är inte alla som vunnit Champions fem gånger som är några större fotbollsspelare. Barcelona, Real Madrid, Bayern Monaco. Du behöver inte vara någon större fotbollsspelare, det måste ju finnas även sådana som springer. Och jobbar för de andra.
Du dribblade bort mig lite här. Tycker du att han är bäst?
– Bäst genom alla tider… det är resultatmässigt, positionen, om man ska jämföra honom med Gunnar Nordahl, Gunnar Gren, Nisse Liedholm…. Men det är klart, det var en annan fotboll också. Det är svårt, man måste nästan ta dem utifrån de åren de spelade. Även när jag spelade gick det långsammare och allt sådant. Men samtidigt är det ju ingenting du kan ändra på 20-30 år senare. Man måste utgå från hur förutsättningarna var när man spelade.
– 50-, 60-, 70-tal, man får ta det periodvis om man ska jämföra spelarna. Vi hade ju annan träning också, träningen kanske går snabbare nu, och då gör fotbollen också det. Det som är nästan löjligt är att om de får en knuff eller så, då får de ont över hela kroppen och ligger ner på backen i en minut. Det fanns inte på den tiden. Tryckte man till någon på näsan med armbågen var det ingen som märkte det, säger Kurre.
– Kurre var lite farlig med armbågarna. Men det kanske man inte får tala om? säger Marianne.
– Det var det ingen som visste, men nu kommer det ju ut, ler Kurre.
Hur tror du, om du hade fått de förutsättningarna spelare har i dag, att du hade stått dig i dagens toppfotboll?
– Jag tycker inte om att jämföra mig med andra så det är lite svårt att säga.
Marianne lutar sig fram och lägger sin hand på Kurres axel.
– Jag tycker i alla fall att du är bäst genom tiderna.