Senaste nytt
Matchrapporter
Jag satt i skuggan av guldracet.
Men även där var Djurgårdens IF i fokus.
Och - hur AIK ska kunna ta tillbaka tronen 2020.
- Jasså, nån är här i alla fall.
En vänlig AIK-värd hälsade lite överraskat välkommen när jag klev in i pressrummet på Friends arena för det som inte alls skulle var en så här avslagen avslutning på den allsvenska säsongen 2019.
Men Nationalarenan hamnade fullständigt i skuggan av guldstriden efter förlusten mot Malmö FF i omgång 29, och av verkligt intresse så återstod nu endast Tony Gustavsson och hans Gif Sundsvalls kamp för överlevnad.
Få åskådare på plats brydde sig dock om den desperationen den här eftermiddagen i Solna. Det syntes faktiskt knappt på Sundsvall-spelarna heller, inte förrän Tony Gustavsson till slut valde att forcera med tre offensiva byten och en smula tryck med sådär fem minuter kvar av matchen vid ställningen 1-1.
Och visst så fick man någon chans, men det slutade med att Henok Goitom tryckte in 2-1-på tilläggstid.
Det v a r en avslagen match, och även om jag gillade Oliver Bergs frenesi och imponerades av Johan Blombergs kloka och uppoffrande jobb - så var det efteråt inte svårt att motivera en halvsval trepoängare för AIK.
Snyggaste gesten kom omedelbart efter slutsignalen, då AIK:s sportchef Björn Wesström bestämt klättrade upp till kollegan Urban Hagblom på pressläktaren och gav denna en lång och hjärtlig kram.
Hagblom är en rutinerad ledare, han är klok och har alldeles säkert en plan redan nu på hur Giffarna ska ta sig tillbaka till allsvenskan så snart som möjligt.
Och så kommer det att bli.
Gladast var alla på Friends när IFK Norrköping tidigt gjorde 2-0 på Djurgårdens IF nere på Östgötaporten.
Det var också den ena stora grejen den här eftermiddagen, resultaten på de andra arenorna. Att göra skadan på säsongen 2019 så liten som möjligt.
Det blev, som ni alla vet, tvärtom.
Den andra frågan som hängde i luften, och har hängt i luften sedan Malmö-matchen var: Vad ska AIK göra för att ta ytterligare ett kliv under 2020?
Man förfogar över en äldre trupp (i USA skulle den kallas för en “Win Now”-trupp) där en överväldigande majoritet står under kontrakt även nästa säsong, och där det inte fanns något Europa-spel det här året som gav klirr i kassan. Så nu är det uttalade målet att värva ungt, eller i alla fall utvecklingsbart, i varje led av startelvan. Det klargjorde Björn Wesström på de enorma storbildsskärmarna innan avspark. För att via framtida försäljningar dra in nödvändiga pengar till en klubbkassa som tagit emot hårda smällar under året när man gått för både för SM-guld och Europa-spel.
Då tror jag också att man kommer byta tränare.
Inte för att Rikard Norling förtjänar sparken, inte alls - men för att AIK på något sätt måste chansa lite för att skaka liv i spelet och i den erfarna truppen som inte sällan har sett ganska tömd ut under hösten.
Och när chansningen har visat sig funka tidigare, typ 2009 - så skulle det definitivt vara intressant att se en Mikael Stahre ta befälet över AIK inför revanschåret 2020.
Han fick lyfta Lennart Johanssons pokal på Östgötaporten, och Sportbladet skriver också att Djurgårdens sportchef tuppade av i tumultet efter det säkrade SM-guldet.
Mest av allt såg han lycklig ut på bilderna.
Bosse Andersson är i centrum i dag, och det är extremt välförtjänt.
En sportchef som hittar sina egna vägar, bygger homogena omklädningsrum med övervägda värvningar och ger hela sin kropp och själ åt föreningen som han älskar.
Alla dagar i veckan.
Jag kommer inte behöva påminna honom att fira ordentligt i kväll, Bosse Andersson vet hur man njuter av ett SM-guld.
Det här var hans fjärde som sportchef och nu är han en av de absolut största klubbledarna i allsvenskan.
Någonsin.
