Senaste nytt
Matchrapporter"Det slog en rakt i ansiktet... det bara brast"
– I Malmö så bara var man på ett självklarare sätt ett lag som skulle vinna hela tiden, säger Åhman Persson i podden.
AIK, Malmö FF, Örebro, Sirius och spel i Danmark och Portugal - men nu är det över. Robert Åhman Persson berättade om sitt beslut i går. En knäskada han ådrog sig sommaren 2018 vill inte ge med sig.
I "FotbollDirekt: Vad är det som händer?" berättar "RÅP" om beslutet. Funderingarna kring att ge upp karriären har inte funnits där alls särskilt länge. Det är de senaste tre-fyra veckorna som gjort det hela definitivt. Det var svårt att ens fullfölja internmatcher med Sirius i 60 minuter.
Även om insikten funnits där i några veckor, så blev allting konkret i går, berättar han. På Sirius träning.
– Det kom faktiskt i går. Jag har varit helt lugn med det, att "det funkar inte". Sedan igår när jag sade hej då till grabbarna på träningen, då var det som att det slog en rakt i ansiktet. Det bara brast. Det var tungt.
– Samtidigt som jag vet, jag har gjort allt jag kunnat för att komma tillbaka. Det är en känsla som är skön. Det är som det är. Jag är ändå tacksam att jag har hållit på såpass länge, det är det jag väljer att fokusera på. Och inte de åren som jag eventuellt hade kunnat hanka mig fram i.
Det blev över 200 allsvenska matcher, SM-guld med Malmö FF 2010, Europaspel med AIK och utlandssejourer, den sista i Belenenses i Portugals högstaliga. Allsvenska debuten kom 2004 för AIK, och det blev längre sejourer i två av allsvenskans absolut största klubbar; MFF och just AIK.
Åhman Persson jämför kulturerna i de två storklubbarna:
– I Malmö så bara var man - på ett självklarare sätt - ett lag som skulle vinna hela tiden. Man hade en naturlig kaxighet. Medan i AIK var det mer som att man hela tiden var tvungen att framhäva sig själv på det sättet. Störst, bäst och vackrast, lite så. Men i Malmö hade man alla de här gamla landslagsspelarna.
Han fortsätter:
– Det har man i AIK också, men det var mer tydligt i Malmö. Många av de spelarna var kvar och jobbade i klubben. Så den kulturen satt kvar i klubben på något sätt. Sedan har AIK också utvecklats mycket, varit med i toppen och vunnit också. Det har ändrat sig lite där också. Men det var den skillnaden jag kände, det låter fånigt men det satt i väggarna. Men det var liksom, alla de här gamla spelarna, man såg dem dagligen. Det var på riktigt där.
