Löser han inte det är Zlatan enda räddningen

STOCKHOLM: Det går att hävda att tabellen är jämn, att det är en annorlunda säsong, tomt på läktarna, för tätt med matcher eller att bollen är rund.
Men vi ser ju vad vi ser: guldfavoriten hackar betänkligt och är en skugga av vad de var förra året.
Och det finns bara ETT skäl till att spelare öppet visar sin frustration: Hammarby är omskakat och goda råd börjar bli dyra.

Hammarby gjorde 75 mål på 30 allsvenska matcher och det var inte bara det, de vann i stort sett allt och sprudlade av energi, en enda poäng från guldet.
I år har Hammarby gjort nio mål på nio matcher. Elva i tabellen, tolv poäng.
Ja, vi kan alla konstatera att det är många om budet och att två-tre segrar i rad kan vara skillnad på natt och dag.
Men vi kan också slå fast att gapet till de nedre strecken är mindre än det uppåt i tabellen.
Jag har full förståelse för att Hammarbys tränare, Stefan Billborn, inte vill oroa sig för hur tabellen ser ut, för den kan ha Mjällby på europaplats ena minuten och i närheten av Superettan i nästa.

Det Billborn borde oroa sig över är snarare hur hans lag spelar fotboll.
För det är inte bra och det går inte att vifta bort.
Bajen hackar. Famlar i mörkret.
Det är otajmat, tekniskt undermåligt, långsamt och utan flyt.
Allt det där som Hammarby var förra året är de inte i närheten av längre.
Det ser ju förstås även Stefan Billborn och det har han sett sen omgång nr 2 - hans stora problem är att han inte lyckats göra någonting åt det.
Han har försökt att skaka om genom att peta Jeppe Andersen, Darijan Bojanic, Alexander Kacaniklic och Abbe Khalili.
Han har matchat in nyförvärvet Gustav Ludwigsson som förstahandsval på forwardpositionen.
Han har gett unge Aimer Sher chansen, han har testat Paulinho lite här och lite där.
Han vänt, vridit, mixtrat och lite har fungerat hyggligt en kort stund, mycket inte alls och det enda han kunnat konstatera är att helheten inte sitter.
Hammarby 2020 känns som en racerbil med fel bränsle i tanken; det går framåt, men långsamt och hackigt.

Nu fick vi också se en öppen konflikt, dels ljudmässigt på arenan när signalen gått för 45 minuter och dels bildligt via Dplays omklädningsrum-kamera.
Vill vi vara snälla kan vi säga att Muamer Tankovic och David Fällman inte var överens.
Det behöver inte betyda ett skit, lagkamrater har ofta olika uppfattningar om huruvida någon ska springa hem eller inte - men så vanligt är det förstås inte att det tar sig sådana här former, för då hade vi sett och hört det oftare.
När det sker så här öppet och så hetsigt så är det ett tecken på att det gått så långt att spelarna börjar bli skärrade,
Och det går att förstå det, allt som gick som på räls förra året fungerar inte längre.
Tankovic tog nog inga monsterlöpingar hem 2019 heller, men då spelade det ingen roll.
För då var det ett Hammarby i harmoni, nu är det ett Hammarby i disharmoni; knappt tre konstruktiva passningar i rad och när det väl sker sitter ofta den sista lite för långt bak.

Stefan Billborn talade om att det inte går att stirra sig blind på en tabell och fick förstås medhåll av kollega Poya Asbaghi (det är två tränare som är i ett läge där det blir bäst att säga så).
Jag köper det, när det väl tar fart så kan det gå fort, det är lätt att glömma vad lite stabilitet och tre-fyra segra kan göra.
Men innan den här veckan är slut har vi spelat en tredjedel av årets allsvenska och Hammarby möter Malmö Ff borta i nästa omgång.
Då börjar det bli hög tid för Stefan Billborn att få tillbaka det Hammarby som försvunnit.
Löser han inte det så bli snart Zlatan Ibrahimovic Hammarbys enda tänkbara räddning i jakten på ett allsvenskt guld 2020.