Senaste nytt
Matchrapporter
EKWALL: Blir väldigt tydligt VAD alldeles för många får för sig att skrika
STOCKHOLM: Maktdemonstration, var ordet.
För det var ju inte bara så att Djurgården besegrade Malmö FF med 3-1.
De körde över svenska mästarna med allt de hade, upp och ner, fram och tillbaka.
Fyra omgångar är inte mer än fyra omgångar av 30, men så här långt har Djurgården bevisat att de är laget som ska besegras om du ska dig hela vägen förbi och vidare mot ett SM-guld.
Malmö FF kan mycket väl, med hjälp av ekonomiska muskler, göra det. Men just idag är de inte riktigt i närheten och de kan inte ens skylla på konstgräset.
Djurgården var imponerande överlägset på Tele2 och en spelare höjde sig långt över alla andra.
Magnus Eriksson var allt det som Anders Christiansen brukar vara.
Han var bäst.
Jag vågar påstå att jag aldrig har sett Eriksson så här bra, inte ens när han var som allra bäst under tiden i Malmö FF.
Han hade den här matchen i sin ficka och i den låg såväl Christiansen som Erdal Rakip väl förvarade.
Magnus Eriksson drev Djurgården frampå, han vann varenda boll som fanns att vinna, han hittade öppningar och trollade fram målgivande passningar.
Men Djurgården var så mycket mer än Eriksson och har visat det under de inledande omgångarna.
Det är ett förvånansvärt homogent lag sett till att Bosse Andersson byggt nytt.
Rasmus Schüller, Hampus Finndell, Hjalmar Ekdal och målvakten Aleksandr Vasiutin agerar som om de spelat i samma startelva i hela sitt liv.
Nicklas Bärkroth är som pånyttfödd och med ett självförtroende som gör att han kan avgöra matcher helt på egen hand.
Och Edward Chilufya kan smyga med i framgångsvågen och koncentrera sig på den egenskap som gör honom unik: The Speed.
Att se honom i dueller med MFF:s vänsterback, Jonas Knudsen, var Formel1 mot folkrace.
Det var en påtaglig överlägsenhet för Djurgården över hela planen - såväl i försvars- som anfallsspel - i drygt en timme och de borde ha avgjort den här matchen redan under matchens första 45 minuter med stolpträffar och frilägen.
Istället orkade Dif bibehålla sin överlägsenhet in i andra halvlek.¨
2-0 målet var frukten av bollvinst och upprullning med perfekt inlägg.
Trean var en modern variant av Kurre Hamrin från 1958, när Bärkroth hittade en tunnel på Malmös målvakt Marko Johansson.
Malmö FF och Jon Dahl Tomasson har förstås en hel del att fundera på innan EM-uppehållet är här.
Är Jonas Knudsens inkast värda tillräckligt mycket när han blir en säkerhetsrisk bakåt?
Är Anel Ahmedhodzic närvarande eller någon annanstans, gissningsvis i Italien?
Har Ola Toivonen den hunger som krävs för att han ska göra skillnad?
Och så vidare.
Vi vet att Malmö FF kommer att tugga sig tillbaka i en lång serie och där allting kan vara väldigt annorlunda efter EM-uppehållet.
Men det kommer inte gå av sig självt.
För förra året fanns det ingen som inte riktigt kunde hota den stora himmelsblå maskinen.
Det finns det nu, det var uppenbart den här kvällen.
***
Det är förstås givande med någon form av ljudkuliss på arenorna och det blir en sådan när arenorna har en restaurangpublik (som alltså är där men ändå inte där).
Problemet är väl tyvärr att det blir väldigt tydligt VAD alldeles för många fotbollssupportrar får för sig att skrika på en fotbollsarena.
Det försvinner liksom inte något brus längre.
Nu var det en restauranggäst alldeles bakom som skrek att domaren Bojan Pandzic var en "jävla svartskalle", vilket vi var många som hörde eftersom delar av restaurangen är precis bakom pressläktaren.
Jag är rädd för att det är den typen av rasistiska tillmälen som skriks lite väl ofta.
Vi var flera som reagerade men framförallt Dif-poddens utsända, Farid Abbaspour, som konfronterade mannen.
Och till slut såg personal till att mannen avlägsnades från arenan/restaurangen.
Ingen vill ha den här typen rasistiska tillmälen på våra fotbollsarenor och det var förstås bra att Djurgårdens säkerhetspersonal agerade.
Tyvärr blir det inte lika lätt att få bort de här avarterna när läktarna fylls igen.
***
När AIK fick för sig att tråkigt inte längre var roligt, det var då de rasade ihop totalt under Rickard Norling.
Nu är de tillbaka på den gammal hederlig framgångsvåg.
Det är stabilt och svårforcerat.
Men det är förstås inget fyrverkeri, det är snarare knastertorrt utan något som sprakar i fina färger.
Tar AIK ledningen i matcherna finns det inget resultat i allsvenskan som är svårare att vända till seger; det är dessutom bevisat rent statistiskt.
Om det är särskilt roligt?
Ja, det är en definitionsfråga men vill man vara krass så finns det ingen roligare än att vinna, inget tråkigare än att förlora.
Oavsett hur det har sett ut.
***
Varberg och Jocke Persson, ändå.
Östersund obesegrat inför fjärde omgången och senast 1-1 i Malmö.
Då kom Perssons hopkok i en buss från Halland och satte stopp.
***
Många (av oss) hade Häcken som guldvinnare inför säsongen.
Det finns inte så mycket mer att säga om det, mer än att det alltid är omöjligt att hitta korrekta tips.
Nu har det bara gått fyra omgångar, men jag har svårt att se att ett lag som tagit en enda poäng av de första tolv kan gå hela vägen.
***
IFK Göteborg?
Så här långt går det inte se skillnad på Blåvitt 2020 och Blåvitt 2021, även om det är andra namn på ryggarna.
Roland Nilsson har fortfarande en hel del att slita med för att hitta rätt.
Nu är det för mycket rulla runt bollen och alldeles för lite mod i offensiven.
***
Jag tippade Örebro rakt ut förra året, men var uppenbarligen ett år för tidigt.
