KRÖNIKA: Som att fängslas av en film du aldrig vill ska ta slut

Tänk ändå att vi sitter här på en presskonferens 2021, ser fram emot två avgörande kvalmatcher och det handlar bara om Zlatan Ibrahimovic.
Det går inte att sluta fascineras av den dragningskraften, den statusen, den mannen.
Som att fängslas av en film du aldrig vill ska ta slut.

När han inte var med tog oss till VM och blev 5:a och av bara farten styrde Janne Andersson hela vägen till ett EM-slutspel efter det.
Vi har fått nya kaptener, nya mål, nya stjärnor och senast tryckte Alexander Isak upp en pärla i krysset, så vackert att vi lätt kunde skönja en ny svensk superstar.
Men nu är Zlatan tillbaka igen.
Och då är det han som äger scenen och han hade gjort det även om så Jesus Kristus själv hade seglat in i den svenska truppen; han hade max fått lira på en kant.
Kvällens presskonferens på Friends  var ytterligare en föreställning där huvudrollsinnehavaren var den mest givna någonsin.
Stjärnskottet och framtidsmannen, han från Juventus som heter Dejan Kulusevski, fick hänga med på ett hörn och det var ju nästan lite elakt att låta honom hänga med i en simpel biroll uppe på podiet.
Här körde vi loss med frågor om födelsedagsfester, Hammarby, skador, framtiden, dåtiden, Milan, PSG alla andra klubbar, Mino Raiola, Georgien-corona och vad som nu fanns att kasta fram när han ändå satt där igen.
Som vanligt är svaren oftast mer intressanta och oväntade än själva frågorna (när han är på det humöret) och det är ju det vi vill ha.

Sa jag något om att han fyllt 40 år?
Det är det som fascinerar mig mest av allt och då menar jag inte själva åldern.
Att han sitter där han sitter för att han fortfarande är en spelare som kan göra skillnad i det här svenska landslaget i jakten på en VM-plats i Qatar nästa år.
För så är det.
Det gick väldigt bra för landslaget utan Zlatan...och det kan ha sina skäl, som handlar om mycket annat än det vi såg på fotbollsplanen...men det känns väldigt intressant att ha med honom i den här truppen mot Georgien och Spanien.
Inte för att han heter Ibrahimovic eller för att han sätter eld på en presskonferens i en kall betonglokal under en läktare på Nationalarenan.
För att han fortfarande gör mål på en liganivå som få andra ens är i närheten av.
Jag tror inte att Zlatan Ibrahimvovic spelar 180 minuter mot Georgien och Spanien, men jag tror att han kan vara den kraft Sverige kan behöva när och om det börjar bli jobbigt.
Betänk att han faktiskt kan vara det drygt 20 år efter att han debuterade som A-landslagsman, i den där underliga inomhusmatchen på nålfiltmatta i Växjö mot Färöarna (sjukt att det faktiskt slutade 0-0).
Han finns i startelvan med exempelvis Jimmy Tamandi, Fredrik Risp, Micke Dorsin, Stefan Ishizaki och Markus Johannesson.
Idag är Tamani bankman, Risp fotbollsagent, Dorsin sportchef i Rosenborg, Ishizaki anställd av Elfsborgs marknadsavdelning och Johannesson jobbar sen länge på SvT och spelar ibland lite fotboll på skoj i division 6.
Anfallspartnern Tobias Grahn (ett år äldre) slutade spela fotboll på elitnivå för nio år sen.
Bara för att ge ert ett hum om hur Zlatan Ibrahimovic förädlats i jämförelse med allt och alla.
Det är ju inte så att han springer omkring och lallar på lägre nivå. Han är fortfarande en maktfaktor i Serie A, ett lag som kan vinna ligan.
Och han kan fortfarande drömma om ännu ett mästerskap.
Som i en film omöjlig att förutse men tillräckligt underhållande för att du inte kan sluta titta.

***

Inför VM 2002, hans första mästerskap, porträtterades Zlatan Ibrahimovic av Svenska Fotbollförbundet.
Då hade han gjort 10 A-landskamper och ett mål.
Vi fick veta att Inter var hans favoritklubb (det har hunnit hända en del sen dess), att Gladiator var favoritfilmen och på frågan om vad han skulle syssla med om han inte var fotbollsspelare så var svaret givet: "business".
Lasse Lagerbäcks omdöme var att "Zlatan jämte Andreas Isaksson var den största talangen inom svensk fotboll just nu"
Men Lagerbäck hade inte varit Lagerbäck om han inte hade lagt till:
"...han är mycket mån om att förbättra sitt spel utan boll".